Tillsammans genom ensamhet och mörker.

Jag har kommit till en insikt om samhörighet och hur viktigt detta är för vår överlevnad. Men att man också måste våga vara ensam för att förstå sig själv samt andra. Trots den mörkaste natten så klarar du dig bra om du har folk som faktiskt förstår dig och du likaså. Samtidigt så simmar man liksom
ensam. Efter några depressiva skov så blir det faktiskt lättare ifall du läker ut gamla tankemönster och miljöer som skapat mer oro, stress och nedstämdhet.

Vi känner oss alla ensamma även om vi har allt som vi någonsin velat ha, den vetskapen är bra att ha i åtanke. Men att också förstå att de runtomkring oss kan känna exakt likadant kan ge dig mer ro. Du
måste få växa själv och ha nätverk som hjälper dig till att få blomstra. Var och en av oss är viktiga. Alla behöver ha trygghet och en tillsammans känsla. Detta låter dock lättare sagt än gjort. Vilket det inte
alltid är, livet kan vara otroligt stormigt och frustrerande. Lärdomarna är många, likaså ärren och såren som medföljer. Jag har lärt mig många saker genom stormarna. Klokheten klär mig. Såren inte lika mycket.

Viktigast av allt är ju ändå hoppet, tron och kärleken. Aldrig ger jag upp om detta. Kanske tänker jag inte lika ljust när det är allt för mörkt utan min lykta i min hand, eller när den blåst bort för då finns inte lika förfinade och analytiska tankar. Då är jag kall, svag och ensam. Under den värsta perioden kan jag inte se mitt vackra jag. Även om jag består av samma. Tron om att jag förevigat är förlorad och borttappad. Men det är ju bara tillfälligt min vän.

Ibland skiljer det månadsvis mellan den starka ensamheten. Att man ändå har folk runtomkring sig som hjälper en att känna sig mindre ensam. Men den milda och smygande ensamheten känner nog alla ganska ofta. Det beror självfallet om hur mycket man trivs med sitt egna sällskap. Idag är en dag där jag både trivts bra i mitt eget sällskap och vantrivts. Gråten fick falla på mina rosaröda kinder. Vandrandes från solsken till mörkret. Så här kan det vara när man inte lyssnar helt på sitt inre. Som att vilja resa iväg långt ifrån Sverige och utforska världen likaså hitta sitt fallna inre. Dagens lärdom var att börja lyssna mer på vad jag egentligen vill. Just nu är jag på en liten ökenvandring. Livets olika vägar som man ger sig an på. Imorgon kanske jag hittar hem.

Men slutligen så är vi människor trots allt flockdjur. Man måste liksom hitta sin flock som man tillhör för att överleva nätterna. Du blir mindre frusen och skadad med den samhörighets känslan. Vi klarar mer än vad du tror är ett bra mantra att hålla fast vid. Du är viktig, glöm inte det.

Marielle Back