Bloggvecka: Johanna

Då var det min tur att blogga, så jag varnar direkt för nördighet, torra skämt, en massa kommatecken, och nästan helt brist på skam över att prata om hur jag mår. För det är lite sån jag är.

Som jag redan har avslöjat i rubriken så heter jag Johanna, och jag har levt hela mitt liv med autism, ADHD, och så mycket ångest att det är mina första minnen. Mitt största problem var att jag inte visste om att jag inte funkar som många andra förrän i 20-årsåldern. Det gick liksom alltid så bra för mig i skolan, så ingen insåg hur dåligt jag faktiskt mådde förrän jag kraschade totalt och själv började förstå det.

Det är olika för alla hur det känns att få en diagnos, men för mig var det som att jag fick något slags facit över varför jag är som jag är. Jag hade inte en defekt personlighet för att jag blev helt besatt av mina intressen. Min hjärna var inte trasig för att jag var livrädd för typ precis allt i hela världen. Jag kunde inte ”fixa” mig själv, för det var egentligen inget fel på mig. Min hjärna fungerar bara annorlunda. Saker som är jättelätta för andras hjärnor kan vara omöjliga för min. Vissa saker gör min hjärna mycket bättre än de flestas, om jag får skryta. Jag behövde bara lära mig vad som var vad.

Det är därför det är så viktigt för mig att vara öppen om mig själv och hur jag fungerar. Hade jag hört någon annan prata om sin psykiska ohälsa när jag var yngre så hade jag kanske fattat mycket tidigare att jag mådde dåligt, varför jag mådde dåligt, och vilken hjälp jag kunde få för att börja må bättre.

Det är inte som att allt är bättre nu och jag mår asbra varje dag. Jag kan fortfarande inte ha ett vanligt jobb. Jag har inte ens haft ett eget sovrum på fem år. Skillnaden nu är att jag fått hjälp med hur jag kan hantera skit som ångest och stress, vilket förhoppningsvis gör att jag kan undvika att totalkrascha igen.

Häng med mig resten av veckan, så får du veta mer om min vardag. Som hur det känns att börja komma ut i världen så smått igen, efter att ha suttit nästan helt isolerad med min familj sen i mars. Vad har jag längtat efter att kunna göra igen? Vad hade jag lätt kunnat leva utan? Vad gör man för att ta sig igenom vardagen om man mår dåligt när ens rutiner rubbas, och så blir hela världen lamslagen av en pandemi?

Det får bli våran cliffhanger.