Bloggen,  Johannas blogg

Livet är aldrig för illa om man har en iller

Jag började dagen med en läkartid, så fattar ni att livet hade kunnat vara bättre just nu. Det var inget överdrivet dramatiskt egentligen. Jag behövde bara ett nytt läkarintyg. Det jobbiga är att tvingas dra hela sin livshistoria för femtioelfte gången, för ännu en ny läkare, klockan nio på morgonen, efter en halvtimme på en buss.

Visst. Jag drar min historia hela tiden, eftersom jag föreläser om mitt liv och vad jag har gått igenom, men det är ju inte samma sak. Då berättar jag sakerna för att jag vill, och för att jag vill hjälpa andra. Hos läkaren har jag inget annat val än att köra hela min livshistoria för att lyckas övertyga typ psykiatrin, och kommunen, och landstinget, och förmodligen till och med regeringen och Kungen om att jag faktiskt behöver hjälp.

Just nu är det hjälp att skaffa lägenhet jag verkligen behöver. Det är inte det lättaste när man tjänar för lite för att söka via vanliga bostadsköer, men men. Förhoppningsvis blev intyget bra och jag kan släppa lite av ångesten kring det.

Efter läkarbesöket åkte jag vidare in till Järfälla. Det är så skönt att ha kompisar i Stockholm som jag kan stanna hos när jag har saker att göra inne i stan. Jag håller bland annat i en samtalsgrupp för personer med tvångssyndrom, som jag behöver åka en massa kollektivtrafik för att ta mig till. Egentligen är jag sjukt van vid att sitta på pendeltåg och bussar i timmar, men nu är ju inte det värsta som kan hända att jag missar mina byten. Det brukade kännas som världens undergång om jag såg bussen åka iväg utan mig. Nu skulle jag gladeligen missa varenda buss i resten av mitt liv om jag också missar coronaviruset.

Så jag är sjukt tacksam för mina kompisars bäddsoffa. Här kan jag chilla med dem, jobba hemifrån på datorn, ta mig in till centrum på 20 minuter, och bäst av allt – bli mött i dörren av deras illrar!

Inte ens läkarbesök och kollektivtrafik kan totalförstöra min dag om jag får klappa en iller. Jag sitter och klappar tre just nu!

Men, ja. Livet hade definitivt kunnat vara bättre just nu. Jag är så less på läkarbesök. Pandemin fick jag nog av för ett halvår sen. Till och med morsan och syrran (hur mycket jag än älskar dem) är för mycket när jag måste dela rum med dem i en tvåa…

Samtidigt kan jag bara inte sluta vara optimistisk. Jag menar, så länge jag har Gizmo (på bilden) att mysa med så hade ju livet också kunnat vara ganska mycket sämre, eller hur?

Träffar: 45

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *