Bloggvecka: Emma

Hej där ute i cyberspace! 

Den här veckan är det jag som har fått den eminenta äran att blogga här och att få kommunicera med dig som läser detta och jag är så himla glad över att få möjligheten att dela med mig av min vardag och mina erfarenheter gällande att leva med psykisk ohälsa.

Vem är jag då? För att fatta mig kort så heter jag Emma, jag är 25 år gammal och jag har så länge jag kan minnas kämpat med min ångest (och en släng av depression och utmattningsdepression). Jag har nog alltid varit en känsloorienterad person och som barn beskrevs jag som en väldigt glad unge. Under mina tonår minns jag att jag blev så frustrerad över att folk i min omgivning alltid skulle påpeka att jag vara så himla glad och sprallig. Jag var så långt ifrån att känna den glädjen som jag ansågs utstråla. Det jag minns av mitt första år på gymnasiet var att jag ofta låste in mig på skoltoaletten och grät okontrollerat. Jag minns att jag inte förstod varför. Jag kunde skuldbelägga mig själv för att jag mådde så dåligt när jag hade så mycket att leva för. Det fanns så mycket runt omkring mig som jag värderade högt och var tacksam för: men ändå kom de där okontrollerade gråtattackerna som på beställning.

Dessutom var jag skicklig på att dölja hur jag mådde, jag minns flera tillfällen då jag hittade på att jag hade IBS som förklaring till varför jag sprang till toaletten så mycket. Det var ju ingen av mina klasskompisar som mådde som jag, de skulle aldrig förstå. I efterhand har jag förstått att det var ångesten som började ta sig uttryck i mitt liv. Alla gånger jag sprang in på toaletten för att hulkgråta ifred kan jag idag koppla samman med en ganska rimlig reaktion på stress, press och diverse tonårsproblem som jämt och ständigt poppade upp i min ångestladdade hjärna. 

Idag hanterar jag min ångest på ett helt annat sätt, men det tog ett bra tag och några terapisessioner för mig att komma till insikt med min ångest. Idag pluggar jag till Socionom och jag kan faktiskt se en koppling i att vilja jobba med människor som har liknande problematik, just för att jag anser det så viktigt att belysa att ångest är något som kan drabba alla någon gång i livet. Jag tror mig även ha en större förståelse för hur ångest fungerar (Ja, jag är ju en självutnämnd expert på ångest vid detta laget) och jag anser att det finns både positiva och negativa aspekter av att vilja arbeta med något som ligger en nära i erfarenhet. Jag är medveten om att jag kommer möta motgångar från både arbetsgivare och omgivningen när det kommer fram att jag själv har en ångestproblematik, men ändå sitter jag här och kämpar på, redo att ta tjuren i hornen med två terminer kvar till min examen. 

Min förhoppning är att dessa inlägg kommer att få dig att reflektera, kanske bidrar mina tankar till skratt eller tårar, kanske känner du igen dig i det jag skriver? Hursomhelst, välkommen till min bloggvecka!