Att våga prata om ångest
När jag fick möjligheten att skriva några blogginlägg här så var den första tanken som slog mig: Äntligen, finns det ett projekt som lyfter detta och som tillåter individer att uttrycka sig om något så stigmatiserat som psykisk ohälsa. Sedan fick jag lite prestationsångest, vad är det egentligen jag vill förmedla med min bloggvecka? Jag får nu möjligheten att uttrycka mina känslor kring psykisk ohälsa på en plattform som kan nås av vem som helst. Läskigt. Men kul. Fast mest läskigt om jag ska vara ärlig.
Texten ovan publicerade jag på min instagram för drygt två år sedan. Det var första gången jag delade med mig av mitt psykiska mående på sociala medier (och det var jätteläskigt). Jag minns att jag ängsligt vandrade omkring i min lilla studentlägenhet och dividerade med mig själv om jag verkligen skulle dela med mig av något så personligt på mina sociala medier. Jag minns att jag med hjärtat i halsgropen tryckte på knappen “PUBLICERA” sedan satte jag telefonen på flygplansläge och gömde den under en soffkudde. Jag hade i dividerandet med min katastroftänkande hjärna lovat mig själv att inte kolla på telefonen kommande timme. Detta för att hela situationen gav mig så mycket oro kring vad folk skulle tycka. Jag hade delat med mig av något som jag tystat ner i år och nu låg en av mina största hemligheter ute i offentligheten, helt publikt.
Nu, 2 år senare, så är jag så himla stolt över mig själv för att jag har vågat öppna upp för diskussion, det här (och flera) inlägg på min instagram har genererat så många nyfikna frågor och stöd från min omgivning. Inte minst har det lett till att folk har hört av sig till mig för att berätta att de känner igen sig. Vem hade kunnat ana att jag inte var ensam om att ha ångest? Och hur märkligt är inte det egentligen? Att det ska krävas någon form av kedjereaktion av berättelser för att vi ska våga prata om vår tids snabbast växande folksjukdom? Varför finns det här stigmat kvar och varför är det så jobbigt att prata om? Och nu sitter jag här, bloggveckan har bara börjat, och jag är jättenervös för vad ni tänker om jag ska vara ärlig. Samtidigt rabblar jag ett mantra för mig själv när jag sitter och skriver detta: “Vad är det värsta som kan hända?”, det är något jag alltid tänker när jag är nervös inför olika situationer och “det värsta” brukar faktiskt inte vara så farligt.