Skolan

Jag kan utan tvekan säga att mina år i skolan var dom värsta åren av mitt liv. Det låter lite dramatiskt men det är så jag känner. Jag hatade att konstant vara omgiven av människor och ljud, att sitta igenom långa lektioner jag ändå inte hade koncentrationsförmågan till att förstå, och det värsta av allt, idrottslektionerna… Haha.

Att bli tvingad hemifrån till ett ställe jag hatade varje dag trots min grova sociala ångest var ärligt talat traumatiserande. Jag grät varje morgon innan skolan, varje dag när jag kom hem, och varje kväll eftersom att jag visste att jag behövde åka dit nästa dag också. Jag fick inte heller det stöd och den anpassning jag behövde. Att sitta igenom en timmes lektion var bara omöjligt för mig, men det var det ingen som förstod. Dom trodde bara att jag inte försökte eller inte brydde mig.

Jag bytte skola många gånger och klarade oftast bara av att gå dit ett par gånger i veckan. Resultatet är att jag missat väldigt mycket och ibland känner jag mig dum när jag märker att jag inte vet lika mycket som andra i min ålder. Jag önskar att det hade funnits ett annat sätt, det hade varit så annorlunda om jag hade fått rätt stöd.

Det är ju aldrig försent att börja plugga och det skulle nog vara lättare för mig nu när jag mår bättre, men det är inget jag känner att jag vill just nu. Kanske i framtiden. Trots allt har jag klarat mig bra ändå.