”Jag klarade inte av att se mitt ansikte och min kroppsform i speglarna”

Jasmine har Aspergers syndrom och BDD (Dysmorfofobi – en upptagenhet över sitt utseende som man uppfattar väldigt negativt).

Min BDD, den otäcka djävulen
Jag visade tecken på BDD redan i 12-års åldern och kommer ihåg hur jag läste en liten inforuta om det i en skolbok, allt stämde in på pricken.
Men den nya insikten fick ta plats sist i kön bakom alla andra problem vars upphov var min då ännu odiagnosticerade autism.
När jag var yngre såg ingen allvaret i min situation och ingen såg hur mycket jag slet med mina tankar. Det var först när jag blev suicidal och fick en utmattningsdepression vid 17-års ålder jag blev tagen på allvar.
En normal vardag har länge varit svårt för mig, BDD:n har haft ett finger med i spelet varje dag och jag har åtskilliga dagar stannat hemma för att ångesten över mitt utseende varit såpass stark.

Trots att jag levt med BDD i 9 år var det inte längesedan jag fick min diagnos, bara några månader sedan i skrivande stund.
Det är tyvärr inte ovanligt att BDD diagnostiserats först efter 10-15 år med problematik. Jag hade turen att snabbt få plats i en gruppbehandling på Karolinska Institutet.

”Det är många som inte förstår att jag vissa dagar har svårt att lämna hemmet”

Svårt att bli förstådd för sin BDD
För mig har det i många år varit allt eller inget och det har varit ett stort fokus under min behandlingen. De flesta dagar har jag gått osminkad och i mjukiskläder, då har jag inte ansträngt mig och kan heller inte misslyckas eller dömas hårt för mitt utseende. Att sminka sig lite ”vardagligt” och ha en vanlig outfit har varit svårt, då hamnar jag i kategorin med alla andra tjejer och ”vet” att jag inte kommer vara något värd i jämförelse. Sätter jag på mig en fin festklänning och sminkar mig i två timmar så har jag kontroll och vet hur andra kommer uppfatta mig, då är ångesten mindre men mellanläget har varit fruktansvärt svårt.
Det är många som inte förstår att jag vissa dagar har svårt att lämna hemmet och sagt ”Men du som står modell och visar din kropp kan ju inte må dåligt över ditt utseende, du försöker bara få uppmärksamhet”.
Jag förstår att det är så det kan se ut på utsidan men insidan berättar en helt annan historia. Kontrollen som jag känner när jag gjort min rigorösa sminkprocess för fest återfinns i mitt stora intresse för att stå som modell. Då är allt så tillrättalagt, ljus, smink, rätt vinklar och i efterhand självklart redigering där skavanker kan tas bort. Av 500 bilder är det generellt 3 stycken som håller måttet och visas för mina följare.
Det är när jag inte har kontrollen över hur precist människor ser mig, som till exempel på stan, i skolmiljö eller på gymmet som ångesten bestämt gör sig påmind.
När man har BDD är alarmsystemet igång nästan hela tiden, fight or flight. Det upplevda hotet, alltså en ”defekt” i utseendet och rädslan att bli utstött/mobbad/att vara mindre värd på grund av den triggar alarmsystemet.
Metoden för de allra flesta är flight, att fly ångesten och utveckla så kallade säkerhetsbeteenden. Till exempel att kontrollera utseendet i speglar och reflekterande ytor, bara ha en viss typ av kläder som döljer ”defekten”, granska foton på sig själv eller undvika att sitta i visst ljus eller på vissa platser i ett rum. Detta lindrar ångesten tillfälligt men BDD-tankarna blir ständigt närvarande, som en otäck djävul på axeln, och får allt mer utrymme desto fler säkerhetsbeteenden man gör.
Snart kretsar livet bara kring den upplevda ”defekten” och många blir isolerade.

”De få tillfällen jag lyckades ta mig dit gjorde jag det i min pojkväns stora hoodie, med luvan uppfälld, trots att det både var otympligt och för varmt”

Terapin har ändrat synen på mig själv
Innan behandlingen kunde jag till exempel inte gå på gymmet trots att min onda rygg behövde det. De få tillfällen jag lyckades ta mig dit gjorde jag det i min pojkväns stora hoodie, med luvan uppfälld, trots att det både var otympligt och för varmt.
Jag klarade inte av att se mitt ansikte och min kroppsform i speglarna, min verklighet var att jag såg missbildad, ful och äcklig ut.
Genom terapin har min syn på mig själv förändrats väldigt mycket. Framför allt har jag fått väldigt många fina verktyg för hur jag ska kunna agera trots att alla mina negativa tankar från den lilla djävulen finns där.
Målet är inte att få bort dem, utan att hantera dem. En av de bästa insikterna jag fått under terapin är att när vi betraktar en annan människa tar vi in deras utstrålning, deras roll i vårt liv och hur de är som personer. Allt detta skapar tillsammans ett helhetsintryck, men vi själva skalar bort allt detta och ser bara vårt utseende. Det blir väldigt platt, tråkigt och oattraktivt.
I terapin har vi fått skriva ner våra livsvärderingar och då insåg jag hur mycket jag inte gör, för att jag mår så dåligt över mitt utseende eller för att jag är rädd för att misslyckas.
Nu fokuserar jag fullt ut på att jobba mot det liv jag vill ha. Jag vill inte ha ett liv där jag måste stå 2 timmar framför spegeln för att träffa en kompis och sedan oroa mig för hur jag ser ut när vi sitter och fikar. Jag vill kunna fokusera på min vän och vara närvarande.
Jag har fått en annan acceptans kring mina diagnoser och mitt utseende idag men kämpar dagligen vidare och brottas med djävulen på axeln.  Idag vinner jag allt fler dagar vilket har lett till en större livskvalité och att jag ägnar mig åt saker jag vill göra.

Ingen ser ut som de gör på sin bilder
Vad är viktigt för mig? Vad vill jag göra med min tid här? Det är där man hittar svaren som kommer göra en lycklig – på riktigt. I de flestas fall är inte ”kontrollera mitt utseende i timmar” ett av de svaren.
Som modell vill jag slutligen också säga till andra unga att ingen ser ut så som de gör på sina bilder. Allt är fixat, precis allt – även om bilden inte ser redigerad ut. Alla har ojämnheter, celluliter, assymmetri i ansiktet, hårstrån som ligger fel, hud som veckar sig på magen när man böjer sig fram och dåliga vinklar.  

Tack för att du ville läsa min berättelse!