Målet är inte att överleva, utan om att kunna leva

Jag önskade att jag hade varit på en annan plats just nu, i livet. Att ångesten och oron inombords skulle vara utom räckhåll, och att jag nästintill hade haft alla bitarna på plats. Men detta är en tid för andrum och lugn. Det finns ett stort behov hos oss alla att landa mer hos oss själva, och sakta men
säkert att lära sig att anpassa oss under dessa tider. Mitt behov av att vara ensam är större än vad det har varit på väldigt lång tid. Samtidigt så vill jag bara träffa människor och socialisera mig, starta upp allt på ett nytt sätt och med ett bättre liv och flera mål. Man får inte glömma att bromsa in och välja att läka.

Tålamod är det viktigaste vi kan bära med oss, och att lära oss att verkligen omfamna oss själva och andra. Störst av allt är ändå kärleken. Man märker ju verkligen av hur mycket närhet betyder för oss när vi måste stå långt ifrån och undvika närkontakt, därför skapas det olika nivåer av frustration.
Psykiatrin som jag har hjälper mig igenom den här perioden av stormar. Utan dem så hade jag inte orkat lika mycket, dem peppar mig och säger “Vi tror på dig Marielle”, och då infinner sig lite hopp och värme inombords. Jag har inte alltid tyckt om psykiatrin speciellt mycket, mestadels ifall jag
klickar med någon utav socionomerna eller psykologerna. Men på det här stället så känner jag mig hörd och lyssnad på, det är inte lika mycket fokus på vad som är sjukt. De från min psykiatri nämner också ofta att man inte ska sätta en etikett allting, och att det finns stora chanser till att bli frisk.

Det är också så att dem på psykiatrin pratar mycket om att acceptera den man är, här och nu. Att det kanske inte finns massa fel att lösa, utan att man ska inse hur bra man är, i sig själv. Jag är tacksam för min psykiatriska mottagning, och att de finns när allt känns mörkt. Men jag vill inte heller behöva luta mig lika mycket hos dem desto längre tiden går. Det handlar om att komma tillbaka till samhället igen, skaffa nya vänskapsrelationer och vårda om gamla vänskaper. Att till slut kunna skapa sin egna familj och sedan kunna luta sig lite mer i sitt hem.

Målet är inte att bara få överleva, utan det handlar om att faktiskt kunna leva. Jag har kvar vissa drömmar som känns långt ifrån ibland, men än kännas så nära och lockande, och jag vägrar liksom ge upp om dem. Jag väljer att verkligen jobba igenom tuffa utmaningar för att kunna ta mig dit jag vill, ett liv där jag mår bättre och har ett hållbart liv. Först av allt kommer du, dock innebär inte detta att glömma ge kärlek till alla runtomkring när du har energi. Balans i livet är livsviktigt! Mår du bra så
mår andra bra. Det gäller att sätta gränser, men att även släppa in emellanåt. Att släppa kontrollen, men också bevara lite självkontroll. Balans..

Emellanåt känns det ändå som att allt kommer lösa sig mot det bättre, sedan grubblar jag lite för mycket och då skapas en neråt spiral, som jag ändå lyckas dra mig upp ifrån. Påminnelse! Håll kvar vid dina drömmar och framåtsträvande . Plötsligt märker du liksom att rädslan kommer ikapp odig desto mer du väntar och att du måste våga möta den. Jag har visioner som hjälper mig emellanåt att försöka uppnå min dröm om att få föreläsa, få hjälpa andra genom egna kunskaper och klok vägledning.

Detta blir min sista text här på bloggen, och det har varit spännande att få utlopp av allt som sitter där inne och vill få komma ut genom något kreativt. Tack till er alla som läser, och har era egna strider att tampas med, livet kan alltid vända. Viktigast av allt är tro, hopp och kärlek. Glöm inte att
andas och landa, ladda upp batterierna till dess att du är fullt laddad.

Kärlek till er alla!