”Jag hade under många månader (troligen år) överarbetat, utsatt mig själv för svår stress och otroligt destruktiva tankesätt…”

Mitt namn är Agnes Hassler privat och Agnes Hustler när jag står på scen. Jag är artist, låtskrivare och bor och verkar i Stockholm, men är för alltid Luleåbo i hjärtat. Jag är 29 år gammal.

Min första panikångestattack upplevde jag när jag var 10 år gammal. Jag hade åkt iväg på min första resa utan mamma och pappa på Music Weeks in Sweden i Skåne. Det var en oerhört skrämmande och främmande upplevelse. För mig triggades attacken av tanken/insikten att medan jag är här kan det hända mina föräldrar något, de skulle faktiskt kunna dö medan jag är borta. Jag förstod inte vad som hände, var väldigt rädd. Hjärtklappning, häftig gråt, stark okontrollerbar oro jag aldrig känt förut och svårt att andas. Attackerna kom och gick. Jag kämpade på och var kvar, men 2 veckor var för lång tid att stå ut så pappa och jag möttes i Stockholm och åkte hem.

Efter det här vågade jag bara sova hemma först pga rädslan över att få panikångest. Med tiden utsatte jag mig för risken att få panikångest, hos släkt, kompisar, på läger m.m. Tack vare att jag gjorde det läskiga minskade min rädsla för att få panikångest.

Högstadiet hade sina toppar och dalar, det var tufft att kompisarna inte förstod eller visste vad psykisk ohälsa eller panikångest var. Jag hade fått hjälp av BUP men mådde stundvis väldigt dåligt. Jag ville få komma till ett ‘riktigt sjukhus’ som jag trodde kunde hjälpa mig mer, därför gick jag in på skoltoaletten och gjorde något som fick mig att behöva åka till sjukhuset. Jag ringde lyckligtvis en familjemedlem och berättade vad jag hade gjort.

Om ni mår så dåligt att ni överväger att skada er som som jag gjorde – SÄG DET till någon istället. Man kan faktiskt förstöra kroppen helt och hållet eller dö av detta!

Jag fick bättre hjälp men det var inte pga det jag gjort. Jag fick gå “Känsloskola” på BUP ihop med andra unga tjejer med psykisk ohälsa, där vi arbetade och pratade igenom alla olika känslor man kan känna. Jag lärde även mig själv att bättre hantera min ångest och vi hittade en medicin som hjälpte att stabilisera lite mer. När jag väl började gymnasiet blev det mycket bättre – där var jag bara en av många kompisar med erfarenhet av psykisk ohälsa. Jag åkte som utbytesstudent till Schweiz när jag var 17, en enorm vinst för mig och något jag velat hela livet.

Mitt liv har varit fantastiskt i sin helhet, det vill jag säga. Men här vill jag fokusera på de tuffa delarna här för att hjälpa andra.

”Satt min karriär på piedestal och mitt mående på botten”

Min mest omvälvande upplevelse i mitt psykiska mående hände 2020. Jag hade under många månader (troligen år) överarbetat, utsatt mig själv för svår stress och otroligt destruktiva tankesätt som blev en slags psykisk misshandel av mig själv. Satt karriären på piedestal och mitt mående på botten. En dag hade jag fler och tuffare panikångestattacker än jag någonsin haft. Till slut visste jag inte vad jag skulle ta mig till för jag klarade inte av så stark ångest under så lång tid. Jag hamnade på sjukhus och så småningom visade det sig att jag drabbats av utmattningssyndrom. Från att ha jobbat mer än 100% tog jag paus från allt arbete på obestämd tid. Inga gigs. Inga sociala medier. Artisten Agnes gick i vinteride. Den här tuffa incidenten ledde till att jag blev tvungen vakna upp ur mitt skeva jobbinferno. Den ledde till att jag fick tiden att få perspektiv på livet och vad som är viktigt.

Att jag är värdefull utan min karriär, att jag är så mycket mer än bara artist till exempel. Jag fick en makalös psykolog som b.la. peppade mig att genomgå Mindfulnessbaserad Självhjälp – en bok med medföljande övnings/träningsprogram.

I min föreläsning pratar jag om hur jag använder mindfulness, medmänniskor, rutiner, fysisk träning som mina verktyg för förbättrad psykisk hälsa.

Idag jobbar jag heltid som artist, låtskrivare och influencer och mår bra. Jag får fortfarande panikångestattacker, men de kommer rätt sällan numera, och när jag väl får dem så känner jag mig mer välutrustad för att hantera dem.

Men vad fick det att vända egentligen? Vad hjälpte mig? Jag tror att det är en kombination av att ha varit igenom mycket, att ha utsatt mig själv för mina rädslor, fått bra professionell hjälp och ha fantastiska närstående. Samt pausen jag tog 2020. Den tillät mig att omprogrammeras.

Kom ihåg: Ni är aldrig ensamma, även när det känns så. Mår du så dåligt att du ej kan hantera det ring någon du litar på eller ring tex 112.