Bloggvecka: Carl

När jag fick möjligheten att skriva för Våga Prata blev jag varm i kroppen. Varm av möjligheten att få dela, lära och bidra till att man inte ska känna sig ensam i sin resa av psykisk ohälsa. Jag har inte någon diagnos eller funktionsnedsättning, men jag har sen mina tidiga ungdomsår kämpat med psykiska ohälsa och svårigheter. Jag önskar med detta och kommande inlägg dela min resa från tidiga ungdomsår med destruktiva tankar och ångest till min vardag och hur jag hanterar det idag.

Jag heter Carl och är en tänkande och känslosam man boendes i Stockholm. Om dagarna jobbar jag med lärande, utveckling och ledarskap på en HR-avdelning och när jag inte gör det intresserar jag mig för att va ute i natur, filosofera, försöka bygga eget företag, laga mat, lyssna på musik, träna, meditera och ständigt utveckla mig som person, med mera.

Att vara en känslosam och tänkande person är min starkaste sida, men också min svagaste länk. Som barn tänkte jag inte så mycket på hur jag var utan bara lekte och lät känslor och tankar flöda fritt (som de flesta barn gör). Men mot ungdomsåren gick tankarna över från lek till att jämföra mig med andra och tänkandet gick lätt till sin överdrift. Frågor liknande “vad är det för fel på mig?” och “varför känns det som att jag inte passar in?”, kom ofta upp. Jag utgick väldigt ofta från att andra dömde ut mig. Men, det jag inte riktigt var medveten om var att det var jag själv som dömde mig, konstant. 

Omedvetet började jag i mina ungdomsår döma mig själv via andras ögon. Jag gjorde mig själv till ett offer. Ett offer som inte förtjänade vänskap och kärlek. Ett offer som ingen egentligen gillade. Ett offer som lika gärna kunde dö. Det var här de destruktiva tankarna och ångesten började.

Trots den ångesten som uppstod fanns det en inre drivkraft hos mig av att må bättre. Den var svag men den fanns där. Den fick mig som 16 åring att börja läsa en bok som min kära mamma introducerade till mig av Mia Törnblom, självkänsla nu! Den boken lärde mig grunden till det psykisk välmående jag har idag, att jag måste älska mig själv för att må bra. Då, var detta var revolutionerande för mig. Är det ens möjligt att älska sig själv?