Att leva med destruktiva tankar och ångest

Som jag skrev i förra inlägget så började mina destruktiva och ångesten i ungdomsåren. Just i denna stund finner jag det extremt utmanande att skriva om det, att gå tillbaka i tiden och de känslorna och tankarna jag haft. Det är som att det inte existerat, fast det ändå har gjort det och delvis kan göra det än idag.

Jag dömde mig själv efter hur jag trodde att andra såg mig, och eftersom min självkänsla var så låg blev resultatet att jag trodde att jag inte var värd kärlek och vänskap. Det gjorde att självkänslan sjönk ytterligare och jag hamnade i en väldigt ond spiral. 

Detta kom i perioder, mer intensivt mellan i åldern 14 till 19, och det var ungefär då det vände och blev bättre med tiden. Men, det tog bra mycket längre tid än så innan det blev helt bra. Perioderna med dessa tankar och ångest kunde variera i längd. Allt från några dagar till månader. Det var inte så att jag var super hög och glad på livet ena dagen och sen stängdes in i ett mörker andra dagen. Det var mer subtilt, något som alltid låg där och puttrade som sen blommade ut intensivt. Som ett mörkt hål i bröstet som aldrig försvann. Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag trodde ju på det. Jag trodde att mina tankar om att jag inte förtjänar kärlek och vänskap och att ingen skulle sakna mig om jag dog var sanna. Självklart var inte sant, men det förstod inte jag. För mig var det lika verkligt som datorn jag skriver detta inlägg på. 

Jag hade inte fått lära mig hantera sånt här. Mitt sätt att hantera det var att trycka bort känslorna och fastna i negativa tanke-loopar där jag malde på hemska saker om mig själv. Allt resulterade i ren ångest.

Jag hade heller inte någon vettig person att prata med om detta. Jag kunde beklaga mig för kompisar via sociala medier ibland, som på den tiden var MSN messenger och Lunarstorm haha! Men dom tröttnade såklart eller så gjorde dom bara allt värre genom att bekräfta det jag sa och även börja tycka synd om mig och sig själva. Lärarna var dåliga på att bemöta elever på ett mänskligt, förstående och empatiskt plan och såg mig aldrig. Min familj hade precis varit i en separation så öppenheten och sårbarheten hade inte sin prime time då.

Det har varit en lång resa för att hitta de verktyg och bygga upp det mindset jag har idag, vilket jag kommer berätta mer om i nästa inlägg. Jag vill även belysa min tacksamhet för min familj och mina vänner. Jag och min familj har jobbat hårt för att bygga upp allas relationer och idag kan jag påstå att vi är starkare än någonsin tillsammans (trots separerade föräldrar). Mina vänner har jag valt ut noggrant via allt resande i livet, barndomen, kurser inom personlig utveckling, tantran med mera. Det är även med mina vänner jag idag har startat en mansgrupp där vi pratar djupt om rollen som man i samhället, våra känslor, relationer och livet i allmänhet. Med mina vänner kan jag även prata med i princip allt om. De accepterar och älskar mig för den jag är och jag accepterar och älskar dom. Dom är få, men ack så betydelsefulla. 

På bilden ser ni mig när vi är ute och åker båt med mansgruppen.