Tankecentrifug

Jag sitter och skriver i min säng. Utomhus är det växlande molnighet och en hel del blåst, riktigt höstväder. Här inne är det varmt och skönt. Jag har en tjocktröja på mig och mina ben är insvepta i en härlig filt. Jag växlar mellan att skriva, mitt fokus centrerat på datorskärmen framför mig, och att titta ut, ut genom mitt sovrumsfönster.

Utanför gungar gräs och gråbo. Gula asplöv darrar i vinden. 

En grupp får går och betar i sin hage, till synes oberörda av blåsten. Bortom hagen breder, otaliga kvadratmeter av, odlingsmarker ut sig, hektar av försommargrön vinterraps.

Ett stenkast från fältets kant står en vägg av massiva träd. De röda, gula och gröna kolosserna dominerar den fjärran horisonten, ett lapptäcke av färg och form.

Högre och längre bort än allt annat reser sig ett vindkraftverk, en massiv obelisk av glasfiberarmerad polyester och stål. Här och där går det att, genom molntäcket, skymta till några av vindkraftverkets systerenheter.

Allt ser så stilla och tyst ut, genom fönstret, så fridfullt och vackert. Att blicka ut över en liten del av världen på det här sättet, omringad av naturens skönhet, fyller mig med lugn och lycka. Det känns bra, tryggt och säkert.

Det är först när mina tankar drar igång igen som jag märker att det varit tysta i huvudtaget. För det mesta är det ett konstant chatter bakom mina ögon. Allt som mina sinnen tar in analyseras och associeras. Allt kan vridas och vändas på. Allt kan funderas över, och alla funderingar leder in andra funderingar. Ingen tanke är för basal eller för abstrakt, alla analysobjekt är välkomna in i tanke-centrifugen.

Det är väldigt sällan det är tyst i mitt huvud, och det är ännu mer sällsynt att jag upptäcker att det är tyst, men när det är det så är det en fröjd. Normen är att det snurrar från ögonblicket jag vaknar till ögonblicket jag somnar. Även om det ofta är utmattande, och känslan av maktlöshet är väldigt frustrerande, så kan jag inte föreställa mig hur livet skulle vara utan denna konstanta molande tankeverkstad.

Jag tar en liten paus, lutar mig tillbaka. Jag har pallrat upp kuddar bakom min rygg, jag blundar en stund och bara andas. Sträcker på benen.

Jag tar upp min telefon och går in på Youtube. Jag följer en hel del nyhetskanaler från olika länder, flödet är fullt med exposéer, sammanfattningar, dissekerade uttalanden och granskningar.

Jag är något av en informations-svamp, jag tror det har och göra med min obevekligt överanalytiska funktionsvariation.

Jag scrollar nedåt. Våld, lögner, protester, missbruk av förtroende, orättvisa, missinformation, korruption, misär och hyckleri glider förbi i en stadig takt. Min hjärna suger glatt i sig rubrik efter rubrik och börjar analysera, men mitt hjärta blir bara tyngre och tyngre. Det blir snabbt till en klump i magen. Det gör mig ledsen att se världen så uppdelad och mänskligheten så splittrad. Jag är så less på “vi och dom”. Vem kan man egentligen lita på?

Enligt Nietzsche dödade vi gud i och med upplysningen… Har vi, den postmodernistiska människan, nu dödat sanningen?

Jag lägger ned min telefon och tittar ut genom fönstret igen. Där ligger samma stilla och vackra värld som innan, kontrasten mellan världen utanför och världen jag precis läst om är extrem. Jag blir överväldigad av en känsla och en tanke.

Vi människor. Vi har en sån otrolig förmåga att tappa perspektiv. Här sitter vi, i en så förundrade värld. Omringade av så många svindlande mysterium. Vi lever i ett universum fyllt till brädden med frågor, den ena större än den andra. Hur kommer det sig ens att vi lever? Du och jag, och alla andra organismer på hela våran planet, är släktingar. Vi tillhör en enda ätt som sträcker sig från någon encellig livsform i någon ursoppa till allt levande vi ser omkring oss idag. Hur kommer det sig ens att jag kan forma och förmedla dessa tankar? Vad är ens tankar?

Det kanske verkar knäppt, men denna typ av frågor och tankar ger mig hopp om framtiden. Jag tror att vi människor en dag kommer kunna komma överens, kommer kunna se bortom det som skiljer oss åt och frigöra oss från de gränser som håller oss tillbaka.

Jag tror att det är viktigt att vara varsam med hur dystopiskt vi målar upp vår samtid och framtid. Vi har faktiskt ingen aning om vad som väntar.