Mitt sista inlägg
Detta är mitt sjunde och sista inlägg för Våga Prata och jag kan säga att det har varit väldigt nyttigt för mig att få dela mina tankar, känslor och erfarenheter. Jag hoppas att det även vart givande för er som läst mina inlägg. Under tiden jag skrivit har jag reflekterat och fått nya insikter om mig själv, och även fått jobba lite läkande när jag blickat tillbaka på händelser som fortfarande kan svida till emotionellt.
Jag skulle vilja avsluta med att prata om känslan av tappat hopp om livet. När jag var yngre kunde jag få perioder då jag tänkte på självmord, det var något jag tänkte på väldigt ofta. Inte för att jag skulle ta självmord, utan mer för att tanken i sig blev något befriande. All ångest, all stress, all ensamhet skulle bara ”poff”, försvinna i samband med att jag intalade mig lögnen att ”ingen kommer ändå inte sakna mig”.
Idag har jag inte perioder med tankar om självmord, utan snarare tankar om tappat hopp om mig och allt jag gör. Jag vet att jag är älskad, jag vet att jag räcker till som människa, jag vet att jag gör skillnad, men ändå kan jag ibland känna att jag bara vill ge upp allt. Hur jag ska ge upp kan skilja sig åt, men känslorna är densamma. Varje steg, varje sak att göra, livet generellt blir så otroligt tungt och jag ifrågasätter allt jag gör och är som människa.
Jag försöker att hantera dessa perioder på två olika sätt. Första sättet är att inte fastna i att detta skulle vara någon form av sanning. Att de tankar som dyker upp om mina livsval och vem jag är som person bara är för stunden och representerar inte någon form av sanning. Detta är något skevt försvarssystem som jag hellre vill se som ett behov av att vila och ha en stund där jag tar hand om mig själv istället. Stäng ner allt, sätt på Netflix, öppna en påse chips eller tänd ett ljus och meditera och släpp alla krav om att man borde eller måste göra något eller vara någon.
Andra sättet är att välkomna alla känslor som kommer med det man inte lägga någon värdering i det. Vad menar jag med det? Jo, när ångesten och allt triggas så bubblar det upp mängder med känslor. Ilska, sorg, ledsamhet, med mera. Det man ofta kan göra är att analysera känslan och se den som något dåligt som man måste bli av med. Det funkar sällan enligt min erfarenhet. För att känslan ska bearbetas och försvinna på riktigt måste man välkomna den och välkomna den med kärlek. Så jag försöker vara i min ledsamhet. vara i min sorg, vara i min ilska och inte se det som något dåligt som jag måste bli av, med utan välkomna känslorna och våga vara i dem. Så precis som att vi behöver Våga PRATA om våra känslor så vill jag som avslut av mitt gästbloggande uppmuntra till att Våga VARA i sina känslor.
Jag vill verkligen tacka för möjligheten att gästblogga och att ni tagit tiden att läsa. Jag hoppas att mina erfarenheter kan göra en annans resa och utmaningar lite lättare. Ingen ska behöva vara ensam!
Varma hälsningar från semesterfisket i Dalarna!
//Carl
En kommentar
Isabelle
Hej Carl 😊 Det är så mycket igenkänning i det du skriver och upplever. Finns det någon möjlighet att få kontakt med dig på sociala medier?
Isabelle