IQ-tester, utredningar och konsten att jobba i motvind

Det finns en sak som jag väldigt gärna vill få ur mig, något som ofta ligger och gnager i mitt medvetande. Jag har, under mina tidigare diagnosutredningar, fått reda på att jag har en IQ som ligger långt under genomsnittet. När jag fick höra detta sjönk det ner som en sten i magen. Det var som att få höra att jag aldrig kommer att kunna göra det som jag egentligen vill. Jag kommer alltid att ligga efter, oavsett hur jag bär mig åt. I mitt liv har jag alltid grubblat mycket över min dåliga skolgång och hur jag haft svårt att anpassa mig till nya sammanhang. Även om jag har diagnosen högfungerande autism och ADHD så kanske inte mina problem har berott på detta. Kanske beror de snarare på att jag helt enkelt är mindre begåvad än gemene man.

Jag har länge präglats av osäkerheten som kommit utav denna vetskap. Det har känts väldigt ensamt att gå runt med tankar om att kanske aldrig kunna ta ett jobb som ger värdighet eller leva ett självständigt liv. Jag tror att alla innerst inne vill må bra men hur ska man kunna må bra om livet bestämts i förväg av något man haft sen födseln och inte kan bli av med? ofta går tankarna tillbaka på min barndom och hur livet var då. Jag hade ju väldigt stora svårigheter med inlärningen och det kan kännas som att livet varit bra orättvist. När dessa tankar har hemsökt har ångesten varit svår att komma över men jag måste ändå säga att jag också blir hoppfull ibland. Att se vad jag samtidigt har uppnått är en fröjd till kontrast. Att lyckas gå en utbildning och att föreläsa inger en tro på att jag kan uträtta saker om jag har rätt inställning. Det är med dessa tankar jag försöker hålla mig samt tro på min framtid.

När jag lyckas med dessa saker börjar jag fundera över hur viktigt det egentligen är med dessa IQ-siffror. Är jag verkligen så dum som jag tror, eller kan andra faktorer ha större betydelse? Kanske ligger felet i omgivningen, som inte har lyckats göra sig förstådd? Kanske är detta det verkliga problemet? Idag har jag en mer positiv syn på mig själv, där jag kan se mina starka egenskaper. Även om det fortfarande ligger en viss tyngd kvar så är det något som långsamt jobbas bort. Jag lär mig ständigt att hitta nya vägar och känner mig stolt över hur jag lyckats ordna så mycket åt mig själv, utan hjälp. Idag har jag lärt mig att saker inte är skrivna i sten. Jag har hittat min inre drivkraft som jag märker är starkare än något annat jag vet. När jag bestämmer mig för något, då ger jag mig fan på att klara det.

Resultatet ser jag nu, i vad jag lyckats åstadkomma för mig själv. Detta tar jag vara på, för det är tecken på hur stark jag faktiskt är som person. Jag kommer inte låta något stå i vägen för mig nu.

// Erik Wåhlberg