”..traumareaktionen blev så svår att jag hamnade i anorexins klor.”

Ellen är 20 år gammal och har kämpat med komplex PTSD och Anorexi.

Om man möter ett rovdjur ska man inte springa. Man ska spela död. Stå
still. Jag var nära döden i flera år. Ändå blev det så fel.

Jag var i mångt och mycket det de kallar ett problembarn. Inte på det
sättet som dessa framställs – jag var varken utåtagerande eller stökig i
klassrummet – men jag tampades med svåra dilemman inuti mig.
Coping-mekanismer, eller försvarsmekanismer, är en handling som syftar
till att hjälpa en människa att hantera en svår situation. När
”kompisarna” var taskiga eller när killar började ta sig friheten att
göra anspråk på min kropp, behövde jag hantera det på något sätt.

”Tiden på slutenvårdsavdelningen blev ett trauma i sig.”

Gemensamt för kränkningarna från både killar och tjejer var att de
handlade om hur jag såg ut. Lösningen, tänkte jag, var att förändra hur
jag ser ut. Om det inte hade varit för att jag utsattes för en grov
våldtäkt, som 15-åring, kanske min ätstörning hade gått att stoppa i
tid. Men traumareaktionen blev så svår att jag hamnade i anorexins klor.

Jag mötte rovdjur i männen som förgrep sig på mig. Att spela död, inte
bara i övergreppssituationerna, utan också ta död på känslorna som
uppkom efteråt – det blev min försvarsmekanism. Anorexin och
svälttillståndet passade mig bra, det möjliggjorde en fullständig
”shutdown” av mitt känsloliv.

”..ta död på känslorna som uppkom efteråt – det blev min försvarsmekanism.”

Flera år av både inneliggande och öppenvårdsbehandling för anorexi var
inte till min fördel i traumabearbetningen. Vårdpersonalen hade ingen
aning om att de triggade mig när de höll fast mig, låste in mig eller
tvingade mig till saker som påminde om övergreppen. Jag återhämtade mig
somatiskt och gick upp i vikt, men mådde bara sämre och sämre av den
inneliggande vården. Tiden på slutenvårdsavdelningen blev ett trauma i
sig.

En vanlig utlösande faktor till anorexi, och andra ätstörningar, är
sexuella övergrepp. Jag önskar att både jag och vårdpersonalen hade haft
den kunskapen i beaktande när jag mådde som jag gjorde. Då hade kanske
min tid på avdelningen inte behövt bli så traumatisk.

”Att prata om psykisk ohälsa är att rädda liv.”

Idag har jag genomgått flertalet traumabehandlingar, och dessutom
genomgått en rättsprocess där min förövare dömdes för övergreppet. I
takt med att jag fått behandling för min komplexa PTSD har också
anorexin lossat sitt grepp om mig. Jag har förstått att anorexin,
monstret inuti mig, inte var det riktiga rovdjuret. Faran som jag
försökte springa ifrån, men inte lyckades, var de övergrepp jag utsattes
för som ung tonåring.

Kunskap och öppna samtal är, enligt mig, det absolut viktigaste
verktyget för att ta sig genom perioder med psykisk ohälsa. De flesta av
oss kommer nämligen ha sådana, oavsett hur ”starka” eller ”friska” vi
känner oss. Det är viktigt med professionell hjälp av kunniga läkare och
psykologer, men också öppna forum som ”Våga prata” är. Att prata om
psykisk ohälsa är att rädda liv.

Ellen, 20 år.