Tack för mig

Idag är mitt sista inlägg här. Det har varit svårt att veta vad jag ska skriva och ta med. Vad jag kan skriva om, vad som är för privat och vad som är ”okej” att dela med mig av, det har varit utmanade. Men det känns bra, jag hoppas att någon som känner som jag har gjort och gör känner sig mindre ensam, kanske förstådd? Sedd? Jag vet inte, men som känner sig mindre ensam i det mörka. I nuläget kämpar jag fortfarande med min depression som har tagit ett järngrepp om mig, det är tufft och jag får ta en stund i taget. Min EIPS spökar också ibland och ger mig impulser och svängningar i mitt mående men framförallt är det min depression som nästan har skuggat över alla andra symptom. Det är tufft. Och i nuläget är jag ”för sjuk” enligt vården och jag känner mig just nu ohjälpbar. Ett hopplöst fall.

Men, jag ska klara mig, jag ska ta mig ut hel. Varenda bit av mig ska sitta kvar. Jag kommer komma ut hel, jag kommer klara mig, jag kommer överleva. Det är iallafall vad jag intalar mig själv iallafall.

Så nu tackar jag för min vecka här. Ta hand om varandra och glöm inte att våga prata om det som gör ont, det som ligger som ett skavsår i själen. Det kan tyckas läskigt men vet ni? Det är inte så läskigt när man väl börjar rota runt där. Jag lovar dig. <3