”Ska du verkligen äta sådär mycket?”

Josephine har social fobi, ätstörning och depression.
Jag minns inte när min psykiska ohälsa började, den har funnits med länge. Jag har fått berättat för mig att när jag var liten, någon gång strax innan jag började skolan, började jag gråta i panik varje gång jag hörde sirener. Jag trodde det var någon av de där läskiga människorna som skulle hämta min storasyster, eller leta efter henne i skogen bakom den psykiatriska mottagning där hon låg inlagd. Det är svårt att säga nu, men jag ser det som mina första panikattacker.

”Jag råkade illa ut flera gånger, men jag berättade aldrig något för någon. Jag ville inte vara till besvär.”

Fick prestationsångest och hamnade i andra hand.
När jag blev äldre ställdes det mycket krav på mig. Jag skulle prestera i skolan, skaffa vänner och att jag skulle bli någon. Det ledde till en extrem prestationsångest och jag kände att mitt liv var utanför min kontroll – jag kunde inte styra över vilka människor som tyckte om mig eller hur snabbt jag lärde mig saker.

Samtidigt fick jag lära mig tidigt att bli extremt självständig eftersom min storasyster och hennes mående var väldigt energikrävande, både för mig och för min familj. Jag kände att det inte spelade någon roll vad jag gjorde, för det var ändå ingen som såg eller brydde sig. Jag började söka efter killars uppmärksamhet, för att jag kunde, och för det där ruset jag fick av deras bekräftelse. Jag råkade illa ut flera gånger, men jag berättade aldrig något för någon. Jag ville inte vara till besvär.

En elak kommentar utlöste en ätstörning.
I mitten av tonåren flyttade mammas nya pojkvän in, då var jag runt 14 år. Han började ge mig kommentarer som att ”ska du verkligen äta sådär mycket? Du vet väl att du blir tjock av choklad? Ska du verkligen gå ut och träffa folk när du ser ut sådär?”. Tonåren är en väldigt känslig ålder, och jag tog såklart åt mig. Det dröjde inte länge förrän jag levde på minimalt med kalorier.

”Jag kan ibland önska att någon hade uppmärksammat att jag inte mådde bra och sett att jag var fast i något destruktivt. ”

Under gymnasiet förstod jag på något sätt att det inte var ”normalt”. Jag var underviktig, åt en tiondel av vad jag borde och tyckte ändå att jag var tjock. Så jag började slåss tillbaka mot mina hjärnspöken. Jag gick en kockutbildning som fick mig att inse det fina i och glädjen med mat. Jag kan ibland önska att någon hade uppmärksammat att jag inte mådde bra och sett att jag var fast i något destruktivt. Men jag har också lärt mig att känna stolthet över min egen styrka – jag bröt mitt eget beteende, helt ensam.

Under tonåren hände en del andra saker i mitt liv som har satt djupa spår. Det har varit relationer med fel personer, övergrepp, knark och andra trauman. Det gjorde och gör än idag att jag hamnar i depressioner då och då.

”… jag ändå har kommit någonstans, även om det inte alltid känns så.”

En kämpig resa.
Min resa inom psykiatrin har varit kämpig. Jag har testat många olika mediciner, pratat med så många olika människor som jag förväntas ha förtroende för, fallit och tagit mig upp så många gånger – och än är inte resan slut. Men jag har lärt mig så mycket på vägen. I början av det här året första gången jag blev inlagd på psyket. Men trots det vet jag att jag ändå har kommit någonstans, även om det inte alltid känns så.

Det kan vara svårt att faktiskt få hjälp och när man väl tagit steget att våga söka den så är det en lång process. En process som kräver en hel del av personen som mår dåligt.

Josephines bästa tips.
Mina bästa tips är att det kan hjälpa att ha någon person som kan ta en del av det ansvaret, t.ex. prata med vårdpersonal, arbetsgivare osv när man själv inte orkar söka den hjälp man behöver. Och komma ihåg att andas.

Att syresätta kroppen och för en stund bara fokusera på sina egna andetag är otroligt läkande. Man ska också komma ihåg att det är okej. Det är okej att må dåligt, det är okej att inte orka ta sig upp ur sängen ibland, och att ha dagar när man inte orkar duscha eller laga riktig mat. Men det är också viktigt att i alla fall försöka lyssna på sin egen kropp och dess behov.

Ett annat tips är att få ut sin ångest i något kreativt. Att skriva, rita, måla, sjunga eller vad man nu vill göra – sätt din ångest på papper eller i toner, och låt den lämna kroppen med pennan eller rösten.

Det blir alltid bättre.
Glöm inte att det blir bättre. Det känns som en klyscha som folk slänger ur sig för att de inte kommer på något bättre, men det är sanningen. Det kan ta veckor, månader, år – men det blir alltid bättre.