”Min flickväns kärlek läkte min ätstörning”

Agnes har EIPS, utmattningssyndrom, ätstörning och depression.

Jag tror rädslan för att bli tjock började smyga sig på när jag var tillsammans med min första pojkvän. Han kunde fälla kommentarer om hur mina kompisar såg ut och uttrycka sig okänsligt när någon var överviktig. Jag började fasa och känna oro inför vad som skulle hända för mig om jag gick upp i vikt och jag drog slutsaten att min vikt var en del av mitt värde som människa. 

Bytte ut lunchen
Några år senare vad som då kändes som att det kom från ingenstans började jag byta ut lunchen mot sallad och jag åt inte längre glass i glassbaren där jag jobbade. Tankarna började cirkulera kring hur jag skulle göra för att inte få i mig så mycket kalorier. Snart tog jag bort kolhydraterna och sockret. Det blev mindre och mindre kvar tills jag nästan ingenting.

Eskalerade utom min kontroll
Allt började med att jag ville vara nyttig och tänka på min hälsa men det eskalerade utom min kontroll. Innan detta hände hade ingen i min familj eller i min närhet pratat om psykisk ohälsa, känslor eller ätstörningar så jag förstod inte vad som egentligen hände. Men jag var en smart anorektiker och förstod att något inte stod rätt till och mina föräldrar började bli oroliga. De förstod att jag behövde hjälp och jag var egentligen aldrig hemlig med min ätstörning.

Föll handlöst in i anorexin
Men störtloppsbanan gick väldigt fort neråt oavsett vad omgivningen sa eller gjorde. Vi trodde att jag hade fått en fobi för mat eftersom jag fick panikångest av att äta. Samtidigt som jag var sjuk, föll jag handlöst in i anorexin. Mamma och pappa gjorde vad de kunde och jag började gå till kuratorn på skolan. Trotts det kände jag mig ensam och missförstådd i min situation. Jag rasade i vikt och kuratorn förstod att hon inte kunde göra mer så när jag var 17 blev jag remitterad till BUP. Eftersom jag var under 18 var mina föräldrar tvungna att följa med mig.

Som ett svart hål
Den tiden minns jag mest som ett svart hål. Det kändes som att det inte fanns någon som förstod mig eller lyssnade till vad jag hade att säga, Agnes fanns inte längre- allt det fanns fokus på var att jag skulle vägas. Jag ville inte vara sjuk, jag förstod bara inte hur jag skulle ta mig till en annan plats. Jag minns det mest som kaotiska möten med mina föräldrar, behandlare och psykologer. Idag är det som minnesglimtar av panikångest där jag bara skrek rakt ut när de ville komma nära. Vid ett tillfälle sa en i personalen att hon trodde att jag hade anorexi. Det gjorde mig så arg eftersom både jag och pappa trodde så starkt att jag ”bara” hade en fobi för mat.

Ledde till ett skifte
Men det ledde till ett skifte i mig när grattis sms:en trillade in. Även om det var ett totalt mörker, kanske det fanns något att iallafall försöka komma tillbaka till och leva för. Två dagar senare åkte jag och pappa in till vuxen psykiatrin. Jag erbjöds först att få samtal en gång i veckan med en psykolog. Men jag visste att det inte skulle räcka. Alternativet var att jag skulle läggas in. Jag hade bestämt mig, jag ville bli frisk så jag bestämde mig för att läggas in.

Jag åt för att kunna stanna av och för att kunna vara med mig själv. När tomhetskänslorna och oron tog över förstod jag inte att jag kände eller hur jag skulle hantera det, så jag åt istället. 

Gick över till hetsätningsproblematik
Jag kände egentligen inte att jag fick så mycket hjälp. De satt med mig när jag åt och eftersom jag hade bestämt mig för att jag ville bli frisk så åt jag. Det gjorde att det fort gick över till en hetsätningsproblematik. Det kom en bildterapeut till avdelningen, men jag mådde för dåligt för att förstå. Men när jag ansågs väga tillräckligt mycket började jag gå till henne och hon blev bland de första som började se mig som Agnes ingen, inte bara någon som var sjuk. Det var otroligt fint och vi var en fast grupp som sågs en gång i veckan för att måla och prata.

Jag åt för att kunna stanna av och för att kunna vara med mig själv. När tomhetskänslorna och oron tog över förstod jag inte att jag kände eller hur jag skulle hantera det, så jag åt istället. 

Hittade andra som jag
På universitetet hittade jag fler som hade liknande problem och vi kunde dela förvirringen. Men det gick nästan över helt när jag träffade min nuvarande flickvän. På ett naturligt sätt började jag ändra min kost och började äta mat som mig mage och kropp klarade av och mådde bra av. Efter år av svält och våld mot kroppen började den säga ifrån. Min flickvän började laga mat som jag tyckte om och kunde äta utan att få ångest eller må fysikskt dåligt: veganskt och hälsosamt och en ny värld öppnades igen.

Maten inte längre ett hot
Maten blev inte längre ett hot och jag började kunna känna glädje över att äta och kunna dela det med någon igen. Jag äter mat som min kropp mår bra av även idag när jag anser mig vara nästintill fri från ättsrningarna. Jag kan äta en pizza helt utan ångest, men undviker det oftast för att jag mår fysiskt dåligt och helt enkelt inte tycker om det.

Min flickvän har fyllt ett hål inom mig
Jag tror även att min flickvän fyllt ett hål inom mig och vi lever som tvillingsjälar. När jag fick möta hennes kärlek fanns det inte längre samma behov av att använda maten som ett redskap. Ätstörningen föll med tiden bort av sig själv. Tomheten och det som skavt i mig började få tillåtelse att finnas då hon gjorde vad hon kunde för att älska mig villkorslöst.

Det går att läka
Till andra som har en ätstörning vill jag säga: Börja förstå vad allt handlar om egentligen bakom ätstörningen, och fokusera på det mer än att bli fri från matproblematiken. Den är där för att du tror att du behöver det för att klara av något annat som smärtar och skaver i dig. Hade jag haft kunskap och förståelse om vad känslor är och om hur vi kan vara med dom hade jag inte behövt leva med självskadebeteende, känna mig så ensam och leva med ätstörningar. Det är jag säker på. Att jag släppte min ätstörning naturligt när jag träffade min flickvän ser jag som ett kvitto på det- allt går att läka med acceptans och kärlek från dig och omgivningen.