”Jag är ett levande exempel på att hur dåligt man än mår, så finns det hjälp att få”

Kajsa hamnade i en djup depression på en utlandsresa med tjejgänget.

Jag är lite som den klassiska skådespelarkaraktären: verbal och livfull men också en känslomänniska som tar åt mig och grubblar mycket. Egentligen är jag supertrygg i mig själv, men också skör och jag ser samma i min släkt, bland annat hos min pappa och min faster. Jag kommer ifrån en jättekärleksfull familj, men jag har ofta känt mig lite för skör för livet och ibland är det för stort för att hantera.

Ständig klump i magen
Från att jag var 12-13 år var jag mycket osäker och sökande, fastän jag kom från en familj med hur mycket stöd som helst. Det är som jag inte har något filter, utan allt går rakt in i hjärtat. Som om jag inte kan skaka av mig saker. Skolan höll mig mycket i fas med de tydliga ramarna: jag gick bara dit och gjorde det jag skulle, men jag hade ständigt en klump i magen. Idag förstår jag att det var ångest, men då förstod jag inte vad det var som gnagde inuti.

Grät ofta sälv
Jag hade ett kompisgäng på fem personer och vi var väldigt tighta ihop. De var faktiskt viktigare än min familj. På högstadiet var jag poppis, men väldigt känslig för kritik. Jag var alltid snäll, men grät ofta hemma om det var något och sa inget till mina föräldrar. Jag hade nog kunnat prata med dem, men den generationen pratade inte så mycket om psykisk ohälsa. Idag kan de göra det, efter min resa, som jag ska berätta om.

Jag kände mig som en hackkyckling, fast de nog inte var medvetna om det. Jag tror det var deras osäkerhet som tog sig uttryck i elakheter.

Nertryckt av tjejgänget
Studenten medförde mycket ångest inför vad som ska hända sen. Särskilt på sociala medier spreds det föreställningar om hur livet ska vara och vad man ska göra. Jag hade en kille, men han och min familj tyckte inte att jag passade in riktigt i mitt tjejgäng, eftersom de mest brydde sig om kläder och pratade skit om folk. När tjejgänget bestämt sig för att åka till London och bo där ett år, följde jag med. Men jag upplevde att de tryckte ner mig och jag kände att de inte trodde jag skulle klara av att bo i London. Det blev som en brytpunkt, då det skavt länge att vara en del i gänget och nu kändes det inte alls bra längre.

Mina känslor förde en inre kamp
Jag är uppvuxen med lite Jantelag men framför allt att man ska vara snäll och inte behandla andra illa eller trycka ner dem. Det var mina grundvärderingar. Men detta krockade totalt med tjejgänget och jag kunde inte stå för deras beteende och värderingar längre. Min känslor förde en inre kamp och jag kände mig inte trygg med dem. De klankade ständigt ner på mig och varandra i en skämtsam ton. Jag kände mig som en hackkyckling, fast de nog inte var medvetna om det. Jag tror det var deras osäkerhet som tog sig uttryck i elakheter.

Det hade gått så långt att jag hade pillat upp sår i ansiktet och jag kunde varken äta eller sova.

Kunde varken äta eller sova
Jag minns hur jag stod i badrummet i London och inte visste var jag skulle ta vägen. Det hade gått så långt att jag hade pillat upp sår i ansiktet och jag kunde varken äta eller sova. De hånade mig hela tiden och kunde gå armkrok när jag gick tre meter bakom. När jag ringde min familj, peppade de mig att stanna kvar och sa ”Kan du inte göra något annat?”. Jag ville inte komma hem till ingenting och jag hade ingenting hemma förutom min kille. När jag försökte prata med tjejerna var de helt oförstående, så en kväll sa jag till dem att jag inte mådde bra i den här gruppen och att jag måste åka hem.

Det svåraste jag gjort
Det var något av det svåraste jag gjort; att göra slut med dem jag varit med varje dag i tio års tid. Det är ju inte bara en partner man kan behöva göra slut med, även vänner kan man behöva ta avstånd ifrån. De som skulle ge mig stöd och vara mina närmaste bröt nu i stället ner mig och fick mig att känna mig som en trasa.

Fastade i ältande
Jag åkte hem och fastnade i ältande. Jag kunde inte hantera att mina vänner var borta. ”Hur kommer det bli när de kommer hem? Kommer jag inte att bli bjuden på saker längre?” Detta blev bara värre, trots vad min kille och mina föräldrar sa. Jag grubblade mycket på vad som var mitt fel.

Det värsta som hänt i min värld
Det slutade med att jag gick in i en djup depression och mina föräldrar förstod inte varför jag inte kunde släppa det. Jag försökte ringa tjejerna, men de orkade inte älta med mig. Det blev allt svårare att klara vardagen och det jobb jag ordnat på en restaurang. Jag kunde sms:a mina föräldrar från jobbet för att grubblade så mycket att tankarna tog över. Jag kunde inte släppa att mina vänner försvunnit. Detta var det värsta som hänt i min värld. Jag sa till mamma att det kändes som en demon kommit in i mitt huvud, tagit över mina tankar och styrde dem. Till slut var jag så dålig att jag inte klarade av att göra någonting.

Jag förklarade att det här livet inte är värt att leva och att varje minut var som tortyr.

Vårdcetralen tog mig inte på allvar
Jag fick gå till Vårdcentralen och berättade även för dem om demonen. De tog mig inte seröst, utan gav mig ångestdämpande tabletter, men jag blev bara sämre och sämre. Till slut åkte vi in till psyket och där vågade jag inte lita på någon, utan kunde fråga: ”Är du verkligen läkare?”. Jag tvivlade även på BUP och undrade vad jag skulle göra där.

Hade en djup depression
Till slut träffade jag en överläkare som var specialist på depression. Hon sa att jag var inne i en djup depression. Jag förklarade att det här livet inte är värt att leva och att varje minut var som tortyr. Det var som jag varje minut fått veta att jag just förlorat hela min familj. Jag bara föll och föll. Men överläkaren sa att det visst var ett liv värt at leva. Hon berättade att hon sett en kille utan armar och ben på TV och att han klarat att leva med det. Då fick jag panik. Jag tolkade det som att jag skulle behöva leva med detta livet ut och det klarade jag inte av.

En natt drömde jag att jag var fastspänd och att de tvingade mig att vara vid liv, fastän jag bara ville dö. Precis så kändes det och jag kunde verkligen inte stå ut längre.

Hade en brutal ångest
Jag fick mer antidepressiva och blev otroligt mycket sämre. Till slut låg jag bara i sängen och kunde knappt titta på TV. Min pojkvän och mina föräldrar turades om att vara med mig, för att jag inte kunde vara själv. Jag bara låg och var helt bortkopplad från livet. Till slut tog jag farväl av min familj och sa att jag aldrig kommer att bli glad igen. Även om de såg att jag var totalt förändrad, så tog det lång tid för dem att inse att det var något fel på riktigt. Jag hade en sån brutal ångest, mer än någon kan klara. En natt drömde jag att jag var fastspänd och att de tvingade mig att vara vid liv, fastän jag bara ville dö. Precis så kändes det och jag kunde verkligen inte stå ut längre. Då var tjejerna borta ur mina tankar och allt var bara svart.

Efter 14 dagar vände allt
Jag var rädd att äta medicin och vad folk skulle tycka om jag tog det. Min pappa hade fått samma och mått bättre, så de tyckte att jag också skulle försöka. Efter 14 dagar med antidepressiva så vände allt. Jag vaknade upp och kände mig precis som vanligt. Efter det mådde jag bra. Jag kunde fortfarande vara lite ledsen för olika saker, som med tjejerna. Men de började också inse att de gjort fel mot mig. När de kom hem efter ett år, ville de prata med mig och jag fick berätta hur jag kände det.

Fick nya vänner
Jag fortsatte på antidepressiva och livet gick vidare. Jag fick nya vänner som än idag är mina bästa vänner, och jag kunde resa till USA. Efter ett år tog de ut medicinen för att se om depressionen läkt, men då ramlade jag ner igen. De försökte efter ytterligare ett år, men samma sak hände och det tog ännu längre tid att komma upp igen. För varje gång jag försökte sluta med medicinen tog det längre och längre tid att komma tillbaka. När man är under 25 år kan man svara väldigt fort på medicinen, men de senaste åren gick jag ner i en depression, fast jag åt antidepressiva. Tydligen kunde min medicin sluta fungera efter en tid och jag hade då ätit den i sju år.

Vi måste kunna prata om hur vi mår på insidan och det ska vara ok att prata om det överallt.

Copingstrategier
Tiden som följde försökte vi hitta en medicin som fungerade och jag mådde så otroligt dåligt då jag också fick en massa biverkningar. Nu har jag äntligen hittat en medicin som fungerar. Jag har också hittat en psykolog som kan hjälpa mig att förstå hur jag kan utveckla copingstrategier, så det inte hinner bli så dåligt. Jag måste helt enkelt lära mig hur jag ska hantera livet.

Fysisk träning
Saker som hjälper mig idag är fysisk träning. Främst för att bli av med stress, eftersom kroppen stänger ner när den blir för stressad. Det finns så mycket man kan göra innan det blir sjukdom av det. Känner man sig skör och att det är mycket dalar, så finns det så många sätt att få den styrka man inte fötts med. Om man har kunskap om det så kan det hjälpa en.

Önskar att man pratar om ångest
Jag är ett levande exempel på att hur dåligt man än mår, så finns det hjälp att få. Och det finns så otroligt mycket man kan göra för att skydda sig själv. Jag skulle önska att man i familjer pratar om vad ångest är: att man kan få ett tryck över bröstet eller ont i magen och att man kan göra något åt det. Det är inte farligt. Och blir det allvarligt kan man söka och få hjälp. Jag brinner mycket för unga, eftersom så många mår så dåligt i så tidig ålder.

Depression en folksjukdom
Depression är en folksjukdom. Vi drabbas inte av krig eller epidemier i Sverige, men depression är väldigt vanligt. Det behöver inte bero på trauman eller livsavgörande händelser, utan det kan drabba vem som helst. Alla tänker 2 timar i sitt liv på att ta livet av sig, det är en mänsklig tanke. Det betyder inte att man kommer göra det, men de flesta av oss tänker den tanken. Det är jätteviktigt att söka hjälp, ta tag i någon och prata om det.

Viktigt att prata
Vi måste kunna prata om hur vi mår på insidan och det ska vara ok att prata om det överallt. Vi måste våga fråga hur vi mår inuti. Vi går inte runt och bär på cancer och säger att ”jag ska hantera det själv”. Varför gör vi det när vi mår dåligt psykiskt? Hjärnan är ju också ett organ.

Psykisk ohälsa är som elefanten i rummet.
Min kompis som är barnmorska berättade att många skriker att de vill dö när de ska föda barn. Varför är det ok att säga så när man lider fysiskt, men inte när det sitter i huvudet? Det är ok att säga det när livet känns outhärdligt. Jag tycker också det är konstigt att vi slänger ihop alla sjukdomar till psykisk sjukdom, fast vi inte klumpar ihop cancer och hjärtsjukdom. Det är sjukt att vi inte pratar om det som vi alla möter någon gång i livet. Psykisk ohälsa är som elefanten i rummet.