”Jag vill inte att någon ska gå igenom det jag varit igenom, för ibland är det bara för mycket att känna”

Sona har EIPS- Borderline och depression och utreds nu för Asperger

Jag kommer ifrån en afrikansk kultur, där psykisk ohälsa inte existerar. Det började ganska tidigt, redan på dagis: Jag var ett skyggt och tyst barn och höll mig mest för mig själv, men det var förstås inget jag reflekterade över då. På dagis sökte jag mig till någon trygg person och om den personen inte var där, förstördes hela min dag.

Blev utåtagerande
Ju äldre jag blev, desto mer utåtagerande blev jag. Jag slog sänder saker, skrek och fick utbrott. Jag började även att rymma hemifrån. Livet var så jobbigt och jag kunde inte hantera det. Det var ständigt konflikter med vänner och familjen och jag hade ofta magkatarr. I skolan konstaterade det att jag hade det jobbigt hemma, men de gjorde ingenting.

Jag fick vittna mot båda mina föräldrar inför polisen, eftersom det hade varit så mycket våldsamheter.

Mamma kom till Sverige som väldigt ung
Grunden till mitt beteende är min barndom, eftersom jag aldrig har haft en stabil uppväxt. Pappa jobbade mycket för att försörja hela familjen och mamma mådde inte bra psykiskt. Mamma kom till Sverige som väldigt ung, för att hon var gravid med mig. Då kom hon helt ifrån sin trygghet och familj och när hon fick mig kunde hon inte ge mig den kärlek och trygghet som jag hade behövt. Det enda hon gjorde var att vara hemma med mig på dagarna och jag spenderade den mesta tiden hemma med familjen.

Blev misshandad hemma
Hemma blev jag psykisk och fysisk misshandlad av min mamma. Pappa valde att skilja sig, eftersom han inte klarade av det. Det ledde till en vårdnadstvist, där jag fick vittna mot båda föräldrarna inför polisen, eftersom det hade varit så mycket våldsamheter. När mamma träffade en ny man eskalerade våldet mot mig. Det höll på i fler år, men hon fick ändå ensam vårdnad om mig. Jag berättade för en lärare en gång, då mamma inte låtit mig gå till skolan på en hel vecka. Men läraren brydde sig inte om det.

I skolan blev jag mobbad och slagen på, men lärarna gjorde ingenting, fast andra barn tog saker i mitt skåp och kallade mig för N-ordet.

Poliser kom och hämtade mig
När jag skulle börja nian kom det civila poliser till skolan och hämtade mig. De hade redan varit hemma hos oss och plockat ihop mina saker. Så vi åkte hem för att plocka upp mina småbröder som då var ett och åtta år. De hade också blivit omhändertagna, efter att en personal på fritis gjort en orosanmälan, och polisen körde oss alla till ett jourhem. Då stängde jag bara av. Det hade just då varit en lugn period med min mamma, så det här kom som en chock från ingenstans.

I skolan blev jag mobbad och slagen
Jourhemmet var ett gift par i Stockholm. Den minsta brodern fick åka hem till mamma ganska snart. Den andra, som har autism, fick senare också åka hem till mamma. Jag fick stanna i jourfamiljen ett eller två år, eftersom de inte hittade något fosterhem till mig. Sen blev det två familjer som hade kanske tolv fosterbarn. Men de var manipulativa och vände oss barn mot varandra. Det kändes som de inte brydde sig om hur vi barn hade det. Jag mådde jättedåligt under den tiden. I skolan blev jag mobbad och slagen på, men lärarna gjorde ingenting, fast andra barn tog saker i mitt skåp och kallade mig för N-ordet.

När jag fick höga resultat på proven trodde lärarna att jag fuskat. Jag tror det var för att jag var svart: de kunde inte tro att jag kunde vara så duktig i skolan

Lärarna trodde jag fuskade
Jag var bra i skolan och läste väldigt mycket. Men när jag fick höga resultat på proven trodde lärarna att jag fuskat. Jag tror det var för att jag var svart: de kunde inte tro att jag kunde vara så duktig i skolan. Jag kände mig utsatt överallt, så jag flydde till böckerna och läste mycket. I 9:an bestämde jag mig för att jag ville stå på scen, så jag började sjunga och kom på att jag var väldigt bra på det. Det hjälpte mig jättemycket att få uttrycka mig genom musiken, och jag började även att skriva dikter. Musikläraren på skolan snappade upp mig ganska snabbt och sa att jag måste utveckla min talang.

Jag försökte springa, men poliserna tog tag i mig. Mina fosterföräldrar hade vetat om detta länge, men inte sagt något till mig. De hade redan packat ihop mina saker.

Kom in på musiklinje
Så jag sökte och kom in på musik- och sånglinjen på ett gymnasium, där alla elever var som jag: satsade på musiken. Jag var så lycklig och trivdes för första gången i skolan, men trots det började jag få okontrollerbara utbrott, och lärarna märkte att något inte stämde. Då fick jag en egen resurs som stöd i skolan, vilket hjälpte mycket.

Tvångsförflyttades till Dalarna
Strax efter det flyttade fosterfamiljen till ett fartyg vid en kaj i Stockholm. Pappan i familjen hade fått för sig att han ville bo på en båt. En morgon skull vi ha möte med Socialen. Jag minns att det var märkligt tyst i bilen på vägen dit. Direkt när vi kommer in i rummet på Socialen, säger personalen att jag ska tvångsförflyttas till Dalarna och efter det säger de: ”Om du lämnar det här rummet finns det två civila poliser utanför”. Jag försökte springa, men poliserna tog tag i mig. Mina fosterföräldrar hade vetat om detta länge, men inte sagt något till mig. De hade redan packat ihop mina saker.

Då säger fostermamman: ”jag förstår varför inte dina föräldrar ville ha dig. Så som du beter dig vill ingen ha dig”.

Polserna satte på mig handklovar
Poliserna tryckte ner mig och satte på mig handklovar. Jag såg att min fosterpappa fick ångest av att de behandlade mig så. Jag var helt förtvivlad: nu när jag äntligen kommit in på mitt drömgymnasium och allt började fungera i skolan, så skulle jag flytta till en annan del av landet. I Dalarna skulle det finnas en familj som jag skulle bo med tills jag blev 18 år. Där satt jag i polisbilen på väg upp till Dalarna och var helt säker på att jag skulle ta mitt liv, när jag kom fram. Väl framme ringde jag mina biologiska föräldrar, i ren desperation, och förklarade att jag inte kan vara kvar, att jag måste få gå i skolan. Men pappa kunde inte göra något eftersom jag varit LVU:ad. (Omhändertagen enligt lagen om vård av unga).

Skrek rätt ut
De bestämde att jag skulle börja skolan i Dalarna, och vi skulle åka och träffa rektorn på skolan. Då brast allt för mig: När vi möter rektorn ställde jag mig och skrek rätt ut att jag aldrig kommer gå i den här skolan. Jag kände mig så sviken av alla vuxna och att ingen frågat mig vad jag ville och behövde. Då säger fostermamman: ”jag förstår varför inte dina föräldrar ville ha dig. Så som du beter dig vill ingen ha dig”.

Rymde till Stockholm
Efter ett tag i familjen fick jag veckopengar, som jag sparade. Så en morgon tar jag pengarna och åker till Stockholm. Det enda jag ville var att gå tillbaka till mitt gymnasium, där jag trivdes så bra. De hittade förstås mig, men jag gjorde en deal med Socialen: jag fick gå till skolan om jag kom till dem efteråt. När jag kom till skolan visste inte ens lärarna att jag varit fosterhemsplacerad. Ingen hade sagt något till dem. Socialen hade glömt att berätta det för dem, så jag förlorade mitt CSN, studiestöd för att jag varit borta så länge. Jag var på skolan några timmar och gick sen till Socialen. De sa att de skulle skjutsa mig tillbaka till Dalarna, men jag sa att jag då skulle ta mitt liv, så de skjutsade mig till barnpsyk i stället.

När jag åkte sa den gamla fostermamman till mig: ”Vad glad du att någon vill ha dig, för det vill inte jag”.

Flyttade till den tredje fosterfamiljen
Dagen efter skickades jag till Dalarna igen. Socialchefen åkte då till Dalarna för att prata med mig. Jag berättade att de hade tagit ifrån mig all min trygghet. Jag hade äntligen hittat en familj som jag trivdes i och en skola jag ville gå i och så rycks allt bort ifrån mig utan att någon ens berättar det för mig. De behandlade mig som om jag vore en farlig brottsling. Efter att vi pratat hände det saker snabbt: det fanns en familj i Stockholm som kunde ta emot mig, så jag flyttade dit, till den tredje familjen.

Sattes på HVB-hem
Den nya fostermamman kom och hämtade mig i sin egen bil. När jag åkte sa den gamla fostermamman till mig: ”Vad glad du att någon vill ha dig, för det vill inte jag”. Jag kom till den nya familjen och jag fäste mig ganska snabbt vid dem. Men då fick jag inte stanna kvar där, och sattes på ett HVB-hem. De som satt där mådde jättedåligt och jag kände att jag inte kunde vara kvar där utan att själv bli sjuk. Min jourmamma slogs för att jag skulle få komma tillbaka till deras familj, och till slut fick jag komma dit. Än idag är de min familj och vi ses och gör saker ibland.

Fått diagnosen Borderline
Nu har jag gjort en utredning och fått veta att jag har borderline och depression. Jag misstänker också själv att jag har Aspergers, viket skulle förklara mycket av min problematik och varför det varit så svårt för mig med dessa plötsliga förändringar. Jag väntar nu på en utredning för det. Musiken har jag släppt för tillfället. Nu drömmer jag om att bli socionom eller bild- och formlärare.

Jag hade själv behövt stabila vuxna som sett att jag hade det jobbigt och kunnat ge mig stöd.

Utbildad barnskötare
Idag jobbar jag med barn som utbildad barnskötare och har varit på samma jobb i två år. Det går jättebra, men det är tufft många dagar. Jag förstår verkligen varför våra barn på skolan hamnar i affekt och jag vet vad de behöver, precis om när jag var liten. Nu kan jag vara den vuxna för dem som jag inte hade själv. Föräldrarna på förskolan hyllar mig och det känns fint.

Först när jag betedde mig dåligt fick jag hjälp
Jag hade själv behövt stabila vuxna som sett att jag hade det jobbigt och kunnat ge mig stöd. Jag hade också behövt myndigheter som tänkte på barnets bästa och inte flyttade mig till en annan stad i ett annat län. Jag gjorde allting rätt: skötte skolan och var duktig, men först när jag betedde mig dåligt fick jag hjälp.

Känslan fanns där hela tiden att jag inte var lika mycket värd, för att jag kom från en invandrarfamilj

Alltid trott att det varit fel på mig
Idag kan jag se att min bakgrund format mig till den är jag är idag och jag vill inte att någon ska gå igenom det jag varit igenom, för ibland är det bara
för mycket att känna. Och känslan fanns där hela tiden att jag inte var lika mycket värd, för att jag kom från en invandrarfamilj. Jag har alltid gått runt och trott att det är fel på mig. Där hade jag behövt att någon sa till mig, att det inte är det.

Till andra tjejer i min situation vill jag säga:

• Du duger som du är! De som inte gillar dig förtjänar inte att vara med dig.
• Det viktigaste är inte att lyckas med saker utan bara att försöka. Saker och ting tar tid, man behöver inte stressa.
• Ta en dag i taget. Visa dagar räcker det att bara vara, alla kan bli något om man bara vill. Jag kommer ifrån den absoluta botten och lyckats jobba mig upp, trots mina svårigheter.