Annas blogg,  Bloggen

Vinna

Bilden är från 2018 när jag gick ut skolan och tog ”studenten”, det som var omöjligt blev möjligt. Jag fick min revansch. 

Nu har vi kommit fram till mitt sista inlägg. Jag har försökt dela med om hur det känts att leva. Snart är detta ett minne blott. När jag trycker på sänd-knappen återgår vardagen till det normala igen. 

Jag har ju alltid skrivit texter, skrivandet är ett av mina vapen. Många gånger har jag påbörjat texter som jag sedan lagt på hyllan och inte avslutat. Och så har jag fortsatt så. Skrivit, lagt på hyllan. Skrivit en ny, fortsatt med en annan. Det jag känner, skriver jag om. Men den här veckan har jag fått färdas tillbaka i tiden och berättat vad som satt djupa spår i mig men också hur jag har det och mår idag. 

Många kan nog uppfatta mig som att jag pratar om allt med alla men så är inte fallet. Jag har inte velat vara för privat och utlämnande. Jag har hela tiden haft tankar som ”tänk om”… Men för någon månad sedan visade jag upp en text jag skrivit för min lärare. Då sa hon något som gjorde att jag tog mod till mig att göra det där jag så länge velat göra- berätta att din största sorg kan bli ditt största mirakel. Man får lägga manken till och ALDRIG ge upp. 

Jag trodde skrivande handlade om att skriva svåra och ovanliga ord, men det gör det inte. Man behöver inte ha med svåra ord i en text för att folk ska vilja lyssna på dig. Hur man vet att en text är levande är när man känner att den rör om i hjärtan på en, varelse man känner igen sig eller inte. Att uttrycka sig i skrift och att få sätta ord på det där som hjärtat är fullt av är bland det bästa jag vet. Det är också så jag hanterar livets oundvikliga förändringar… 

Vi är aldrig ensamma. Det finns alltid någon som gör just precis som du gör. Jag tror jag har skrivit det i ett annat inlägg, om inte så kommer en liten upprepning: Om du har något uppmuntrande att säga, så säg det. Börja där du är och med det du har. Kanske hade inte barn och unga varit en hjärtefråga för mig om jag hade klarat skolan? Det behövs folk i skolvärlden. Det är där jag ska vara, och det jag ska göra. Nu är jag på en plats jag aldrig tidigare varit på. 

”𝖭𝖺̈𝗋 𝖻𝖺𝗋𝗇𝖾𝗇 𝗄𝖺̈𝗇𝗇𝖾𝗋 𝖺𝗍𝗍 𝖽𝖾𝗍 𝗂𝗇𝗍𝖾 𝖿𝗂𝗇𝗇𝗌 𝖾𝗇 𝗏𝖺̈𝗀, 𝗌𝗄𝖺 𝗃𝖺𝗀 𝗀𝗈̈𝗋𝖺 𝖾𝗇 𝗏𝖺̈𝗀. 𝖭𝖺̈𝗋 𝖻𝖺𝗋𝗇𝖾𝗇 𝗀𝗋𝖺̊𝗍𝖾𝗋, 𝗌𝗄𝖺 𝗃𝖺𝗀 𝗍𝗈𝗋𝗄𝖺 𝖺𝗅𝗅𝖺 𝗍𝖺̊𝗋𝖺𝗋 𝖿𝗋𝖺̊𝗇 𝖽𝖾𝗋𝖺𝗌 𝗈̈𝗀𝗈𝗇. 𝖭𝖺̈𝗋 𝖻𝖺𝗋𝗇𝖾𝗇 𝗍𝗒𝗌𝗍𝗇𝖺𝗋, 𝗌𝗄𝖺 𝗃𝖺𝗀 𝗀𝖾 𝖻𝖺𝗋𝗇𝖾𝗇 𝖾𝗇 𝗋𝗈̈𝗌𝗍. 𝖭𝖺̈𝗋 𝖻𝖺𝗋𝗇𝖾𝗇 𝗂𝗇𝗍𝖾 𝗈𝗋𝗄𝖺𝗋, 𝗌𝗄𝖺 𝗃𝖺𝗀 𝗈𝗋𝗄𝖺. 𝖭𝖺̈𝗋 𝖻𝖺𝗋𝗇𝖾𝗇 𝗆𝗈̈𝗍𝖾𝗋 𝗈𝗋𝖺̈𝗍𝗍𝗏𝗂𝗌𝗈𝗋, 𝗌𝗄𝖺 𝗃𝖺𝗀 𝗌𝗄𝗂𝗉𝖺 𝗋𝖺̈𝗍𝗍𝗏𝗂𝗌𝖺. 𝖭𝖺̈𝗋 𝖻𝖺𝗋𝗇𝖾𝗇 𝗍𝗏𝗂𝗏𝗅𝖺𝗋 𝖾𝗅𝗅𝖾𝗋 𝗍𝗏𝖾𝗄𝖺𝗋, 𝗌𝗄𝖺 𝗃𝖺𝗀 𝗍𝗋𝗈. 𝖭𝖺̈𝗋 𝗃𝖺𝗀 𝖻𝗅𝗂𝗋 𝗆𝗂𝗇𝖽𝗋𝖾, 𝗄𝖺𝗇 𝖻𝖺𝗋𝗇𝖾𝗇 𝖻𝗅𝗂 𝗌𝗍𝗈̈𝗋𝗋𝖾. 𝖮𝖼𝗁 𝖿𝖺̊ 𝗌𝗂𝗍𝗍 𝗀𝖾𝗇𝗈𝗆𝖻𝗋𝗈𝗍𝗍” 

Det behövs sådana som du. Eldslågor, nu sjunger vi en ny sång. Din röst ska aldrig mer tystna. Vi kanske inte alltid sjunger för att vi vill, men vi gör det för att vi måste bryta tabun och stigma kring psykisk ohälsa genom att våga prata. 

Hur ser din vecka ut? Jag har en liten hög av skoluppgifter att ta tag i. Min onsdag är fullspäckad… Först ska jag till skolan. På kvällen ska jag gå till min hemgrupp som är en del av min församling jag går i. Vi ses en gång i veckan. Vi är som en enda stor familj som delar livet med varandra. Och så har jag tid hos adhd och autism mottagningen för årskontroll av medicin men den infaller samma tid som min pianolektion och jag har precis börjat ta pianolektioner igen efter flera år av uppehåll (inte från pianospelande utan just lektioner), så jag känner mig lite kluven då jag inte vill missa pianolektionen. 

När det blåser upp till storm  kommer det att visa sig hur stadiga vi är. När allt faller samman faller också fasaden vi byggt upp av. Och vi tvingas ta tag i det där som så länge legat och skavt i våra hjärtan, tankar och känslor. Det som förr var är borta. Börja gå, sätt foten framför den andra.  Än finns det tid att försöka förändra.

Det sista jag vill säga till dig är att: 

  • Du är älskad.
  • Var dig själv.
  • Var med människor som lyfter upp dig.
  • Börja i det lilla.
  • Ta tag i den där drömmen.
  • Dela med sig kan vara svårt men när du pratar kommer andra också att göra det.
  • Gör det du älskar att göra.
  • Använd veckokalendrar, to do-list, post it-lappar.
  • Skriv dagbok.
  • Boosta dig själv.
  • Köp den där tröjan som du tycker om och strunta i vad alla andra tycker.
  • Ge inte upp.

Tack för den här veckan!

2 kommentarer

  • Pernilla Springfeldt

    Hej Anna! Så roligt att läsa dina texter! Jag har ju sett dig växa som människa under några år och jag önskar dig all lycka till på din fortsatta resa genom livet! Kram /Pernilla 🙂

  • Arash Gholipour

    Hej Anna!

    Väldigt inspirerande bra text.
    Jag håller med dig om att livet kan va tufft och att man kan hamna i blåsväder ibland.
    Men det gäller bara att kämpa vidare, och inte ge upp.
    Vänligen Arash

Lämna ett svar till Arash Gholipour Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *