Vänskap

Hoppas ni haft en härlig start på helgen! 

Själv avslutade jag fredagen med lite pingis tillsammans med 2 polare. Om några timmar kommer ett par över till oss för lite brädspel. Tänk hur fantastiskt livet ändå kan vara! 

Så har det dock inte alltid varit. Som liten och ung vuxen var jag konstant omgiven av människor och tog det för givet. När jag senare drabbades av psykisk ohälsa försvann stora delar av mitt umgänge och jag tvingades möta den otroligt starka känslan som kallas ensamhet. Hur kunde jag som hade så många vänner och kände så mycket folk plötsligt stå där alldeles själv? Jag har genom åren spekulerat rätt mycket kring hur det kunde bli så… 

Jag hade varit ute och rest en längre tid, kanske är det naturligt att relationer försvagas om de inte underhålls? Eller hade jag förändras för mycket? Vem var den nya Erik? När jag mådde sämre började jag dessutom dra mig undan allt mer undan. Ärligt talat var jag nog inte heller direkt rolig att umgås med när jag var deprimerad. 

Nyutskriven från psyket träffade jag nästan inga människor alls. Delvis då jag saknade energi till det, men kanske var det även någon form av ego/identitetskris. Jag ville vara den glada och roliga Erik, men där och då var jag långt ifrån det. Lyckligtvis fick jag ett jobb på en flyttfirma och efter ett tag utvecklades det, med en kollega, en för mig ny typ av vänskap. Vi träffades inte enbart för att ha roligt utan vi stöttade varandra även i det mörka. Det var revolutionerande för mig hur mycket snabbare det gick för mig att via en annan bryta negativa tankemönster. 

Jag hade rest själv på andra sidan jorden i 4,5 månad och ibland kunde det till och med gå vecka utan att jag träffade en annan människa. Trots det kände jag mig aldrig ensam. Här hemma i Stockholm har jag mitt i ett folkhav känt mig fullkomligen isolerad. 

Om du har möjlighet under helgen: Ring gärna en vän som du tror känner sig isolerad i den märkliga tiden vi lever i. Du kan göra en stor skillnad! 

Kärlek!/E