Sjung en ny sång

När jag kom tillbaka till skolan på hösten var det många som tyckte att det var något annorlunda med mig, jag förstod inte vad det var dom menade. Jag var ju bara mig själv, den jag alltid hade varit. Vad hade jag gjort för fel den här gången? Något, eller snarare någon hade förändrats. Jag var som en helt ny människa… Den utdragna väntan och min högsta önskan och smärtsamma längtan blev en tacksägelsepsalm. Jag började ta medicin och gå till en arbetsterapeut som skulle hjälpa mig planera och skapa struktur i vardagen. Allt som hade varit ett stort svart moln av mörker i mitt liv blev ett underbart ljus. Det var inte längre svårt att få saker och ting gjorda. Jag kunde fokusera. Jag kunde koncentrera mig. Jag kunde stänga ute omgivningen. Nu kan väl ingenting gå fel, eller kan det? Jag säger då det. Det var för bra för att vara sant. 

”Jag skulle inte bara bestiga mount everest. Jag siktade högt och skulle nå högre höjder.”

Jag har alltid fått höra att jag kan mer än vad jag tror. Så när jag började lyckas i skolan var det den tanken som drev mig. Jag började överprestera. Jag måste leva upp till förväntningarna. Jag började ställa krav på mig själv. Jag blev en disciplinerad elev som arbetade i högt och snabbt tempo. Det kändes så ovant men samtidigt så självklart, jag gjorde ju bara det jag blev tillsagd att göra, mina skoluppgifter. Innan blev jag helt till mig av glädje om jag hade lyckats lösa ett matte tal. Men nu gick det som på räls. Jag ville förvalta det där jag hade fått nu så det inte försvann och det trodde jag man gjorde bäst om man studerade från kl 09:00 till 23:59. Ni hör ju själva. Jag var helt ute och cyklade. 

Det kom att bli mitt fall… Jag kraschade totalt, men levde på som om inget hänt.
Psykisk ohälsa kan ta sig många olika uttryck. Nu var det inte bara världen som snurrade i mitt huvud. Jag orkade inte mer- men jag kunde inte ge upp, man kan ju inte sluta bara för att man är lite utmattad, om man nu kunde vara det? Vila och återhämtning är viktigt. Men jag vilade ju när jag spelade piano. Jag orkade ju gå i skolan. Jag orkade göra mina uppgifter. Jag orkade umgås med vänner utanför skolan. Jag orkade spela teater. Men jag var trött, grinig, och orolig. Jag borde ha tagit varningssignalerna på allvar. Vilken normal människa står och gråter i en städskrubb på teatern bara några minuter innan ni ska börja repetera? Och så hade jag fått en blå fläck på min orange hoodie så det gjorde ju inte saken bättre. Nu i efterhand har jag förstått att jag hade kommit till slutet av mig själv. Vilse i stressen vandrade jag omkring. Symptomen på stress fanns hela tiden där.

När vi hade uppföljningsmöte angående min adhd medicinering förklarade jag hur stressad jag var. 

Jag gjorde flera besök då jag upplevde fysiska symptom. En gång följde mamma med mig till till en öron-näsa-hals specialist. Jag hade yrsel, spänningshuvudvärk. öronvärk m.m men han sa att det nog berodde på en långvarig stress… ”Men då måste jag ju ha en hjärntumör.” Så fort jag fick ont någonstans trodde jag det berodde på en allvarlig sjukdom. 

Och så började jag känna mig ensam igen… Till en början hade jag vänner i skolan. Men många av dom slutade innan mig och när jag började lära känna de nya eleverna som kom till skolan kände jag mig först omtyckt men sedan kändes det som om dom undvek mig. Jag satt ofta själv i matsalen. Ingen hälsade på mig. Men jag hade en lärare på skolan som jag kunde umgås med. 

Och tvånget eskalerade. Jag hade kaos inombords och var tvungen att kontrollera flera saker innan jag kom iväg. Jag hade ingen kontroll. Allt grundar sig i att jag saknar kontroll. Man blir aldrig färdig. Man slukas in i ett svart hål och utvecklar ett beroende. Om jag inte gjorde som hjärnspöket sa var hela min dag förstörd. Det var många situationer där jag kände att det kändes fel och då behövde jag göra om det tills det kändes rätt. Tvånget ägde mig. Jag var fastkedjad. Och kände mig som en slav. Det högg till i hjärtat på mig. Kärlek och rädsla hör inte ihop då rädsla hör samman med straff. Saker behövde ligga på ett viss sätt. När jag skulle ta en matbild och lägga upp på sociala medier väckte det ett starkt obehag inom mig om besticken inte låg raka så jag fick alltid be mina vänner att rätta till deras bestick. 

Livet rymmer så mycket: svindlande glädje, bottenlös sorg och ensamhet, prövningar, medvind, motvind, bröllop, dop, begravning, blod, svett, tårar och mer därtill. Jag vet inte vad ditt hjärta är fullt av men hur hopplöst läget än ser ut så är himlen alltid blå. Livet är inte svart eller vitt, det finns massa  kulörer där emellan.

Känner du igen dig i det här vill jag bara att du ska veta att det finns hjälp att få. Du behöver bara våga vara ärlig och be om hjälp. Även om det kanske kommer ta flera år så är den bästa lösningen att aldrig sluta kämpa, det är du värd.

Nu ska jag lägga undan telefonen och fokusera på min vän, ni vet hon kuratorn. Vi ses inte så ofta längre. Men när vi väl ses så  blir vi dom  där två mupparna. 

På återseende!