Antons blogg,  Bloggen

Rädslan för ensamheten

Det är eftermiddag, kvällen börjar närma sig. Två orangea rektanglar vandrar över väggen i takt med solnedgången.

Jag sitter vid mitt skrivbord, det är fullt med planer, tankar och ideér fångade på printerpapper och post-it lappar. En ackordföljd sticker ut under min dator, jag har klistrat på några post-it lappar med idéer för låttexten.

Idag har varit en bra dag. Jag har fått en hel del jobb gjort. Jag känner mig glad och harmonisk. Jag har ett överflöd av kreativ energi och känner mig i rätt sinnesstämning att göra nått utav det. Vilket alltid är en fröjd.

När jag har skrivit klart det här så ska jag nog gå ut till ateljén och måla lite, och sen senare ikväll så ska jag fortsätta skriva på en berättelse jag håller på med.

Nu har solen nästan helt gått ned, mörkret börjar lägga sig. Lamporna börjar stå mer och mer för att lysa upp rummet. De behöver axla solens mantel allt tidigare på dygnet, ett intyg i vardagen att vintern nalkas.

Jag har så länge jag kan minnas varit en kvällsperson. Jag känner mig som hemma bland småtimmarna. Det känns som att någon del av mig vaknar till på kvällen, som om jag kommer in i andra andningen.

Det är något mytiskt med sena kvällar och nätter. Alla människor försvinner in i sina hus, vi flockas kring våra lampor. Ibland när jag är ute och går på natten, framförallt när jag är ute på landet, så slås jag av hur underligt det känns att inte hör eller se någon annan människa. Då och då bryts illusionen av ensamhet och ödslighet, av swishet från en bil på en motorväg eller det varma ljuset från något hus mellan träden. Det är en speciell ensamhetskänsla, annorlunda mot den som varit mig så bekant under min uppväxt.

Att vara ensam på det sättet, känslan av att det inte finns någon i närheten, är både skön och obehaglig. Tystnaden är fantastisk, jag känner mig fri, men den är också blottande, mina sinnen spänner sig, vad som helst kan ju vara där i mörkret.

Vi är sociala varelser, ensamhet är aldrig behaglig. Att ha egen tid kan vara otroligt skönt ibland, att ge sig iväg, själv, på egen hand ett tag, men det är väldigt långt ifrån att vara ensam. Jag har stått ut med mycket lidande för att inte känna mig ensam. Jag har varit rädd och naiv, enkel att utnyttja. Trots att jag, i vissa fall, sett det själv och haft möjlighet att göra nått åt det så har jag låtit det vara, rädslan av ensamhet har alltid varit störst.

Jag tar en klunk kaffe. Jag har råkat göra en kaffering på ett av papperna på mitt skrivbord.

Jag hade den otroliga turen att hitta, och bli hittad av, en person som fick mig att se mitt eget värde. Jag var rädd för att bara vara med mig själv, rädd för ensamheten, för att det innebar att jag behövde mötas med hur illa jag egentligen tyckte om mig själv. Först när jag kunde börja uppskatta att vara med mig, lättade rädslan över att vara ensam.

Träffar: 84

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *