Annas blogg,  Bloggen

Låt inte solen gå ner över er

Del 2 av 2

Hej! Innan jag fortsätter berätta min historia tänkte jag att vi skulle resa framåt i tiden – nutid. Det är onsdag idag (torsdag) för er när detta publiceras. 

Vad gör jag om dagarna? Jag utbildar mig till lärarassistent, det är en relativt ny yrkesroll som håller på att växa fram inom skolvärlden. Allt börjar med en bra lärare och för att lärare ska kunna vara bra lärare så behöver den kunna fokusera helt och hållet på sin huvudsakliga uppgift som är att undervisa – och det är där jag kommer in i bilden… Onsdagar är heliga, det är min favoritdag då det är den enda dagen vi inte har distansundervisning. Jag har en så fantastiskt fin lärare och klass och det är verkligen ett sant nöje att få träffa dom. Jag längtar redan till nästa vecka. Nästa vecka börjar vi läsa en ny kurs – NPF! Det ser jag mycket fram emot. Men idag är det en sån där konstig dag. Det känns så grötigt i hjärnan. Jag har inte fått tillräckligt med sömn. Och jag märker mer av min ADHD. Jag är rastlös, har svårt att koncentrera mig, är extra ljud- och ljudkänslig, tappar lätt tråden, för mycket intryck, lätta instruktioner blir plötsligt svåra att förstå, det känns som en torktumlare i huvudet och hela världen snurrar. 

Som ni vet var min högsta önskan som liten att bara få vara normal… Jag brukade be så här: ”Snälla, gör så att jag är normal i morgon”, men det var lättare sagt än gjort. 

Men jag hade en enorm envishet och vilja att lyckas. 

Mina sorgetårar förvandlades till glädjetårar. Idag är jag inte den andra vill att jag ska vara. Jag älskar skolan. Och det bästa av allt är att jag kan vara mig själv. Och jag har börjat skratta igen. Det var som för några veckor sedan då jag fick ett skrattanfall… En av mina klasskamrater drog ett skämt – och jag kunde inte sluta skratta så jag bad om att få gå ut. Jag brukar alltid sitta längst fram och har gjort det sedan jag var liten för det känns tryggt och jag fokuserar bättre. Jag hinner bara komma in och vända. Bakom mig sitter en klasskamrat som försöker hålla sig för att inte skratta och när jag vänder mig om och tittar bakåt får jag ett hysteriskt skrattanfall och måste ut igen. Jag står utanför dörren till klassrummet och pratar med mig själv: “Nu får jag skärpa mig, så roligt var det faktiskt inte”. 

Nu tycker jag vi fortsätter där vi slutade igår. 

När jag fyllde 18 flyttade jag till Tjörn, Göteborg för att studera på folkhögskola istället för gymnasium. Även där fick jag spela musik. Jag hade aldrig tidigare bott ensam och nu skulle jag bo ensam på ett internat med människor jag inte kände. Jag fick lära mig att ta ansvar och vad det innebär att vara vuxen. Även där kände jag mig älskad och hatad av så många. Det var rörigt på internatet och jag förstod inte vad jag gjorde för fel. Kunde jag bara vara tyst? Och så längtade jag hem nåt så fruktansvärt. Jag brukade ringa hem på nätterna och storgråta. Jag var så rädd för att mina föräldrar skulle tas ifrån mig. Av alla människor på hela jorden var det bara mina föräldrar som verkligen förstod sig på mig och som älskade mig trots mina fel och brister och som kunde göra mitt brustna hjärta helt. Den där gnagande oron kom som en kraftfull vind. 

Ensamheten är en ovälkommen tjuv, dyker upp när man minst anar det och man vet inte heller hur man ska tackla den. Den kan väl åtminstone förvarna en? En gång när vi skulle äta middag i matsalen reste dom på sig, och satte sig vid ett annat bord. Där markerade dom och gjorde klart för mig att jag inte skulle få finnas, jag var ingen särskild, men idag har förstått att sårade sårar starka människor genom att långsamt försöka bryta ner en. Trots att jag hade vänner som stod upp för mig så trodde jag mer på lögnerna. Kanske var jag redan då nedbruten? Det syntes ju inte på mig, men det kändes. 

Och så har vi det där dumma tvånget. Jag försökte stå emot men det blev bara värre och värre med tiden. Detta är bara ett av alla konstigheter jag hade för mig. Jag började duscha och tvätta håret tre gånger om dagen. När jag berättade för min mentor om det sa hon att jag kanske hade ett tvångsbeteende. Det gjorde mig arg. Jag skrev med henne häromdagen och jag har inget minne av det men tydligen så blev jag jättearg… Men hon hade ju rätt då mitt tvångsbeteende blev ohållbart. 

En dag förändrades allt. Och snart skulle jag misslyckas igen. Min lärare sa att allt skulle ordna sig. Att jag inte skulle ge upp. Jag flyttade hem till Stockholm. Botten var nådd. Strömmar av tårar rann ner från mina ögon. Jag knackade på dörren, men kunde inte komma in utan fick stå utanför och titta in genom fönstret. Den här världen var grym. Tomma löften. Tomma ord. Allt som jag hade trott på hade brunnit upp. Det pågick ett krig i mitt huvud. På ena sidan av hjärnhalvan satt jag och på den andra någon annan som sköt pilar mot mig. 

Livet vände. Jag började på en ny skola där jag gick från att vara dålig till att vara duktig – men allt började när jag fick min underbara adhd… 

Träffar: 97

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *