Förändringen

Nu på det här behandlingshemmet jag hade skrivits in på började de riktigt stora förändringarna ske. Detta var, anser jag, både början på mitt nya liv och början på slutet utav mitt gamla då jag fortfarande inte var helt klar men det kommer jag mer till senare.

Jag var på detta behandlingshem som låg mitt i skogen i 3 och en halv månad. Det första jag gjorde efter att jag hade skrivits in var att ta min väska med kläder i och gick in på rummet jag hade fått, låste dörren och gick ner på knä och bad till Gud om att vad som än skulle hända nu så skulle det gå enligt hans vilja. Att alla mina tankar, idéer och åsikter skulle läggas åt sidan och bara följa hans planering.

Det hände så mycket inom mig på den här behandlingen så jag blev rädd för mig själv. Allting förändrades, allt! Personalen där sa att man skulle kunna kalla stället för BB för att man ’’föds på nytt’’ där och precis så blev det. Jag lärde mig massor och började förstå allt som hade hänt och varför. Min syn på världen, livet och hela själva verkligheten förändrades helt och hållet. Ingenting var nu längre som det var när jag kom dit. Jag började bli en helt ny människa. Ingen ångest, ingenting sådant utan jag mådde bra.

Men.. vi åkte iväg på ’’utflykter’’ 2 – 3 gånger i veckan och när jag hade varit där ett tag så började vi även åka till Karlstad på dessa ’’utflykter’’ och då var allt inte lika underbart längre. Det var mycket som kom tillbaka till mig. Saker som minnen och känslor, som jag länge hade tryckt undan med hjälp utav olika substanser, kom nu tillbaka till mig som en riktigt käftsmäll och som ett slag i magen direkt jag kom in i Karlstad. Därefter fick jag panikångest attacker på nytt då och då. Jag fick sitta och prata med terapeuter och läkaren på behandlingshemmet då för att jag skulle lugna ner mig.

Nu började det också att närma sig utskrivning och det blev en utslussning. Jag var några dagar i Karlstad och gick på öppenvårdsbehandlingen (som jag hade varit på tidigare) och några dagar på behandlingshemmet. Jag pendlade så fram och tillbaka hela sista månaden tror jag det var för att sedan fortsätta på öppenvårdsbehandlingen när jag hade skrivits ut och var hemma på heltid igen.

Men på grund utav dessa negativa saker som hände inom mig efter första vistelsen i Karlstad och som inte direkt hade blivit bättre utav fler vistelser så gick det en dag efter att jag hade skrivits ut tills jag berusade mig igen. Återfallet varade inte länge utan det var över en helg bara och sedan återhämtade jag mig och gick tillbaka till öppenvårdsbehandlingen.

Nu efter denna utgång kände jag mig säker. Jag skulle inte ut något mer. Jag satte då i gång och började arbeta med mig själv efter de 12 stegen i 12-stegs programmet. Trots dessa panikattacker och denna utgång så var jag ändå inte densamma som innan behandlingen utan jag var fortfarande mer eller mindre samma person jag blev där borta.

Nu utav arbetet med de 12 stegen började det hända ännu mer inom mig, jag utvecklades ännu mer. Jag började få en riktig bild av mig själv. Vem jag var och hade varit gentemot mig själv och alla mina medmänniskor. Jag fick en extremt mycket klarare bild av mig själv och mitt liv i det stora hela. Jag måste säga att det var smärtsamt och hemskt att se och förstå vilken skada jag hade orsakat hos egentligen alla mina medmänniskor men framför allt mina absolut närmsta. Mina nära och kära.

Jag hade i alla dessa år gått i en sådan otrolig förnekelse, levt med extremt rättfärdigande och med ett tunnelseende. Jag hade aldrig riktigt förstått vad jag hade ställt till med utan jag hade tidigare bara varit så otroligt självupptagen och jagat rus. Jag hade därför på riktigt inte sett eller förstått den skada som blivit utav mitt sätt att hantera min psykiska ohälsa.

Hur sjukt elak, idiotisk, självisk och bara rent ut sagt hemsk jag hade varit mot personer som jag faktiskt egentligen älskade. Flickvänner som jag haft under resan som jag faktiskt var kär i och älskade betedde jag mig som ett riktigt svin emot. Så som tidigare sagt, det var smärtsamt att se men samtidigt jättenyttigt.

Bilden till inlägget består som ni ser utav 2 bilder på mig. Bilden till vänster tror jag är tagen mitt i den röran som var när jag var 19 som ni läste om tidigare, innan kraschen i min absoluta botten och bilden till höger är tagen någonstans där jag befinner mig nu i historien dvs i denna stora förändring i mitt 12-stegs arbete.

Mitt nya jag fortsatte att utvecklas men jag hade lite svårt att släppa taget om gamla saker och ville fortfarande gärna ha saker och ting på mitt sätt i stället för att följa det som de 12 stegen föreslår vilket resulterade i att jag klev ut igen. Jag var snabbt tillbaka in i programmet igen dvs jag var ute typ lika länge som gången innan. Det gick runt 30 dagar sedan klev jag ut igen men denna gång kom jag tillbaka dagen efter. Denna utgång var den 7e juni år 2018. Jag har fortfarande inte varit ute något mer sedan dess. Inte berusat mig en enda gång eller ens rört något sådant och idag när jag skriver detta är det den 18e april år 2021.

Nu har förändringen skett men hur har mitt liv sett ut med psykisk ohälsa sedan den senaste utgången och hur ser mitt liv ut idag?

Det får du läsa om i nästa inlägg som dessutom är det sista!