Ensamhet

Fredag, helg och städdag. Min syster har lärt mig att det är skönt att städa på fredagen, sedan kan man hoppa in i duschen, ta på sig mjukiskläder och sedan sjunka ner i soffan. Visst låter det härligt?

Jag är en av de där personerna som vill ha ett lagom stort umgänge, ett gäng som hänger på fredagskvällen, äter något gott, pratar och har mysigt. Där är inte jag. Jag har få vänner, nära vänner. Vi bor inte så nära varandra, så vi träffas inte så ofta.
Idag är en sån dag då det känns som att allt på Instagram är sant, att alla har vänner att umgås med, att alla har en himla massa planer, och här sitter jag, ensam i en nystädad lägenhet och tröstäter chips, trots att jag säger att jag ska sluta med sånt skit.
Jag försöker tänka att allt på sociala medier inte är sant, men när den där lilla, ettriga rösten i huvudet börjar retas och berätta hur patetisk jag är, att jag inte är värd att ha den gemenskapen, då går det inte att ta makten över tankarna.
Varför är det så? Jag förstår inte hur jag kan gå på detta gång efter gång. Jag är nog bara rädd att bli ensam helt och hållet. Det har skrämt mig sedan jag var tonåring och inte hade några vänner alls.

Nu är det dags att ta tag i dagen.

Ta hand om er!