Bloggen,  Emmas blogg

Det blir nog bättre ska du se

Bildtext: En bild som jag förknippar så väl med min andra termin på socionomprogrammet, då mitt mående började vända och jag började känna mig glad, trygg och säker i mig själv och i hur jag hanterade min ångest.

Så länge jag kan minnas så har jag hatat att gå till läkaren och idag var det dags igen: att ta sig till läkaren för en rutinkoll och plötsligt känner jag mig som en nervös tonåring igen. För mig handlar inte läkarbesöken endast om att kliva in på en doktors kontor och beskriva sina somatiska problem. Jag förknippar läkarbesöken med att bli missförstådd och inte bli lyssnad på. 

När jag gick i andra ring sökte jag läkarvård för min ångest för första gången, jag möttes av en trött läkare som fokuserade till större del på min fysiska hälsa och efter ett samtal på knappt 5 minuter fick jag diagnosen kristallsjukan. Under besöket berättade jag att jag ofta fick hög puls, svårt att andas, fick tunnelseende och mådde illa. I efterhand har jag förstått att jag i själva verket led av panikångest och att det inte alls var något fel på kristallerna i mina öron. Slår du upp de fysiska symptomen på panikångest listas bland annat följande: 

  • Snabba eller hårda hjärtslag.
  • Svårt att andas.
  • Yrsel, illamående eller svimningskänslor.

Ändå hade varken jag eller läkaren en tanke på att mina symptom kunde tyda på att något inte stod rätt till i mitt psyke. Jag fick recept på att vila och gick snällt hem och fortsatte genomlida ett flertal panikångestattacker. 

När jag var 19 år gammal sökte jag vård för vad jag trodde var en utmattning. Jag hade jobbat uppåt 60 timmar per vecka i två månaders tid på en snabbmatsrestaurang och till slut kraschade jag in i den där berömda väggen. Detta uppmärksammade jag en morgon när jag vaknade och inte kunde förmå mig själv att gå upp ur sängen. Minsta lilla rörelse jag försökte få till gjorde ont och jag minns att jag var nästan helt sängliggande i en vecka. Efter lite motivation från familjen så tog jag mig två veckor senare till vårdcentralen. Jag minns hur läkaren frågade vad jag sökte hjälp för och jag berättade att jag var helt slut i kroppen. Läkaren frågade hur min vardag såg ut och jag berättade att jag hade jobbat alldeles för mycket på en stressig arbetsplats, läkaren svarade på detta genom att säga “oj! det lät inte bra”, sen la hon handen på mitt knä och sa “du kanske ska börja ta det lite lugnt, det blir nog bättre ska du se”. Hon avslutade samtalet med att säga att jag skulle höra av mig om det blev värre och jag lämnade rummet, häpen över att den enda hjälp jag hade fått var: “det blir nog bättre ska du se”.

Min bild av vården fick dock en tvärvändning när jag flyttade till Lund. Den läkare jag mötte hade full förståelse för min problematik, hon lyssnade, hon förstod och inte minst så var hon en av de människor som fick mig att inse att det absolut är okej att äta medicin för att minska sin ångest. Hon är klok den där läkaren, när jag uttryckte min oro kring att äta mediciner för att må bra svarade hon med: “Hade du resonerat likadant om jag hade skrivit ut insulin för att du fått diagnosen diabetes?” och jag minns att jag, just där och då, tyckte att hon var så himla klockren.

En kommentar

  • Carl Berner

    Hej
    Jag blir mycket berörd när jag läser din blogg o tack för att du delar med dig. Jag heter Carl o jag är 50 år. Min psykiska ohälsa började i 20 års åldern med lite ångest men samtidigt genomgick jag min första tarmvredsoperation o det skulle bli 8 st till. Jag bodde då i Göteborg. Under denna tid märkte jag inte så mycket av min ångest. Min svåra psykiska ohälsa bröt ut på allvar 2007 då min mor gick bort väldigt oväntat o jag o min mamma stod varandra mycket nära. Då bröt helvetet ut på riktigt. Jag fick svåra hallucinationer o såg o hörde fruktansvärda saker som är för hemska för att skriva om här. Efter mitt första suicidförsök så hamnade jag på en psykavd på mitt första men inte sista LPT. De pumpade i mig stark antipsykotiska mediciner som gjorde mig till en grönsak. Efter några veckor skrevs jag ut o försökte suicidera omgående igen o det blev vårdintyg, polis o handfängsel o LPT många gånger under åren men jag blev bara sämre o sämre o jag fick flytta till ett stödboende där jag ff bor kvar.
    Men för ca 1 år sedan så hände det som jag aldrig trodde skulle kunna hända. Under en vistelse på en avd så träffade jag en chefspsykiatriker o jag kände direkt att den här läkaren är speciell. Hon sa till mig att Carl du är medicinförgiftad så vi kommer att sätta ut många av dina mediciner o byta din ADD medicin till en bättre. De 3 följande veckorna var det värsta i mitt liv, en fruktansvärd o ångest. Men så här i efterhand var det verkligen värt det. Idag mår jag i stort sett psykiskt helt bra, har kvar ett fåtal mediciner. Att jag fick träffa rätt psykiatriker till slut räddade onekligen mitt liv, utan henne hade jag inte kunnat skriva till dig nu.
    Så vad jag vill säga till dig är att aldrig ge upp, även om man inte kan se ljuset i tunneln så finns det där.

    Hoppas att jag inte har tråkat ut dig med min text.
    Du kan få min mail fall du vill höra av dig.
    goverment73@gmail.com.
    Carl

Lämna ett svar till Carl Berner Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *