Att känna att jag aldrig passar in

Som jag nämnde i första blogginlägget så har jag under mina ungdomsår ofta känt att jag inte passar in. Jag har alltid känt mig lite som en outsider med hur jag tänker, vad jag värderar, mitt behov att prata om känslor med mera. Just detta med att prata om känslor kan jag belysa var extra svårt att känna sig välkommen med, i alla fall som ung man. Grabbgäng, av dom jag har cirkulerat bland, har inte haft sådana ämnen högst upp på samtalsagendan. Dom vänner jag har idag är handplockade för att jag kan prata om allt jag känner med dem. Speciellt männen. Så vad gör jag åt saken av att inte känna att jag passar in? Egentligen vände det för mig för några år sedan när jag bodde i Barcelona.

När jag var 24 så bestämde jag mig för att resa iväg själv ut i Europa några månader för äventyr och självreflektion. Efter hoppandes mellan ex antal olika länder landade jag tillslut i Barcelona, Spanien. Jag träffade så enormt många nya människor i den staden, allt från individer till grupper. Det är en stad där väldigt många olika typer och starka personligheter existerar och så även mina umgängeskretsar. Tidigare så har min strategi att passa in när jag inte känt att jag passar in, varit att bete mig som de andra. Ursäktat mig för att jag är jag och påbörjat en process att säga till mig själv att jag är fel och att jag behöver bli mer som ”dom/hen” istället. Ni kan tänka er hur den strategin fungerade om alla var så himla olika. Inte alls bra. Här är jag på en resa att lära känna mig själv bättre och så blev jag istället ännu mer förvirrad än någonsin. Detta triggade igång min ångest och känslan av att inte vara tillräcklig samt att jag är ensam här i världen blev väldigt stark. Men nu i efterhand var detta det bästa som kunde hända mig på min resa.

Att blivit vilsen i mig själv, känt mig väldigt utanför, att jag inte är tillräckligt bra och att ingen vill ha mig var det som fick mig att tillslut leta efter en ny strategi för att mitt sociala liv ska fungera. Den strategin var att helt enkelt sluta anpassa mig och tillåta mig själv vara mig själv och vara stolt över det. Bra va? Det låter simpelt nu när jag skriver detta, men det kan jag säga att det var det inte. Men jag fick insikten och jag sådde det första fröet hos mig själv. Detta vände hela min upplevelse i Barcelona och resten av livet. Och gissa vad, folk började gilla mig mer efter det. De började gilla mig för att de såg att jag vågade vara mig själv och det uppskattades. Detta ledde till att jag träffade flera underbara människor som idag är bland mina bästa vänner. Detta är en av dom viktigaste insikterna i mitt liv som jag är evigt tacksam för. Så slutgiltiga ord, var dig själv och bär dig med stolthet.

På bilden ser ni mig som 25 åring i Barcelona med min fina och icke dömande italienska vän Betta.