Bloggen,  Matildas blogg

Att acceptera hjälp


Hej! Mitt namn är Matilda Holmlund. Jag är 20 år och bor i Stockholm (Täby). Här bor jag tillsammans med mina föräldrar, lillasyster och hund. 

På min fritid så är jag mycket med mina vänner samt ägnar mig mycket åt musik. Jag brinner otroligt mycket för musik. Jag sjunger, spelar gitarr samt skrivet låtar. Just nu så jobbar jag deltid i butik samtidigt som jag pluggar komvux på distans. 

Min resa med psykisk ohälsa började redan vid 11/12 års ålder. Jag hade precis börjat i femteklass. Vi hade precis slagit ihop klasserna med min parallellklass så nu var vi många fler. Man lekte inte på samma sätt längre, nu hängde man mest runt på skolgården eller fotbollsplan. Det kändes mycket mer komplicerat. Det blev nya grupperingar och många ville anpassa sig efter andra för att passa in. Jag har alltid varit en person som alltid velat gå min egna väg så jag valde att ta lite avstånd. 

Efter varje idrottslektion så stod alla vi tjejer och pratade länge i omklädningsrummen. Det hade vi gjort i alla år. Men nu började det pratas mycket kring allas kroppar, bantning och kommentarer på vilka som hade ”drömkroppen” . Jag märkte inte själv hur mycket jag påverkades av det här förns till sommarlovet. Det var sommarn 2012. Sommarn jag fick anorexi. Jag var inte mig själv. Jag var så fast i min ätstörning att jag inte kunde inse allvaret själv. Jag hade ju alltid varit den där glada tjejen. Jag hade alltid varit hon som älskade att träna friidrott och var alltid otroligt matglad.  

Det som var svårast var att kunna inse allvaret själv och att acceptera hjälp. Jag kunde inte sova. Dagarna var fyllda med ångest och jag såg verkligen inget ljus. Ibland kändes allt så mörkt att jag bara satt å skrek. Jag ville dö. Jag såg inget hopp. Jag kände mig så hopplös . Det var så läskigt att känna såhär för det var ju inte jag. Jag var ju alltid så glad. 

Jag är så glad att jag till slut accepterade hjälpen jag fick. Det var en enorm kamp. Min familj och min relation till dom har varit en stor räddning för utan dom hade jag aldrig klarat det. Jag minns att mamma tog mig till skolsyster i skolan för att få prata. Det är en specifik sak som jag minns från det mötet. När jag beskrev min jobbiga ångest så sa min skolsyster ”Det är bara känslor, det är inget som kan döda dig. Du måste bara lära dig hur du hanterar dom” . Det är något jag tagit med mig än idag. Jag har väldigt lätt att trycka ner mig själv när jag får ångest eller mår dåligt. Det viktigaste i de stunderna är acceptans. Det är helt ok att inte må bra ibland. Om du inte har sämre dagar ibland så kommer du aldrig kunna uppskatta de dagar som faktiskt är bra. Kontrast är viktigt och att må dåligt gör vi alla ibland. 

Kram<333

Träffar: 286

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *