Berättelser

“Under en dag kan jag svänga i humöret konstant från att vara glad, till att vara djupt deprimerad eller riktigt manisk.”

Edita är 24 år gammal och lever med PTSD, Schizoaffektivt syndrom och bipolär sjukdom.


Jag heter Edita Callaki och är 24 år gammal.

Att leva med psykisk ohälsa under alla mina år som jag levt har inneburit mycket smärta och sorg samt oförstående bland omgivningen.

“Jag klarar knappt av att städa mitt eget rum.”

En vardag olik många andras
Jag lider av PTSD och Schizoaffektivt syndrom vilket innebär att mina vardagar inte är som alla andras. Jag klarar knappt av att städa mitt eget rum. Det kan stå stökigt i 1 månad utan att jag rör någonting då jag konstant är upptagen med mina hjärnspöken samt bipolaritet.

Under en dag kan jag svänga i humöret konstant från att vara glad, till att vara djupt deprimerad eller riktigt manisk. Jag går på stämningsstabiliserande tabletter. Dem har en verkan men inte riktigt till den graden som jag skulle behövt.

“Dock har jag fått enormt med stöd av vården här i Halmstad. Allt från samtalskontakt till upprepade inläggningar för att stabilisera mig.”

Jag har varit sjukskriven i 3 års tid nu och kämpat med livet.
Haft suicidala tankar och även utfört handlingar som hade kunnat kostat mitt liv totalt. Dock har jag fått enormt med stöd av vården här i Halmstad. Allt från samtalskontakt till upprepade inläggningar för att stabilisera mig.

“Jag brukar känna mig mer som 70 år än 24 på grund av all livserfarenhet som jag har.”

Det är mycket jag har varit med om som lett till att jag har psykiska störningar idag. Och det är upplevelser stora som berg och hårda som sten. Jag brukar känna mig mer som 70 år än 24 på grund av all livserfarenhet som jag har.

Det som är positivt är att jag ska pröva att arbetsträna till våren och försöka komma ut i samhället och få ordning på min vardag. Vilket jag ser fram emot.

“De har antingen anklagat mig för att själv orsakat min psykiska ohälsa eller att det är mitt fel och att jag måste rycka upp mig.”

Bristande stöd i omgivningen
Men det som har krossat och sårat mig ordentligt är att jag inte haft stöd bland släkt och vänner. De har antingen anklagat mig för att själv orsakat min psykiska ohälsa eller att det är mitt fel och att jag måste rycka upp mig.

Idag har jag inga vänner alls. Därför att jag har svårt att lita på människor och är rädd för att bli missuppfattad om jag skulle få en panikattack eller hamna i tankar som inte går att styra, mitt under en konversation.

“Jag är bara så trött på att man ska behöva sträva efter att bli så ‘normal’ som det går för att ‘lyckas’ och bli accepterad av andra.”

Det gör ont, det gör ont i mig att behöva leva ensam och vara rädd för att vara en del av gemenskapen i rädsla för att dem ska missförstå eller döma mig. Men jag kämpar, jag kämpar. Jag är bara så trött på att man ska behöva sträva efter att bli så “normal” som det går för att “lyckas” och bli accepterad av andra. Nej, det ska inte vara så. Jag ska inte behöva leka någon jag inte är. Men när ska andra förstå det?

Det återstår att veta…

– Edita Callaki

En kommentar

  • Linda

    Blir så ledsen när jag läser att du inte har några vänner… många av mina vänner vände mig ryggen när jag blev inlagd men de som står kvar är riktiga vänner, med egna problem som förstår vad det handlar om att ha psykisk ohälsa. Var stark men det är inte alltid lätt, tänker på dig! 😍

Lämna ett svar till Linda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *