Berättelser

“Somrarna var en kombination av ångest och hypomaniska skov.”

Amanda är 26 år gammal och har bipolär sjukdom samt ospecificerad ätstörning.

Mitt namn är Amanda och jag bor i Halmstad. Jag är 26 år gammal och har diagnoserna ospecificerad ätstörning samt bipolär sjukdom typ 2.

Som 17 åring var jag med om min första depression.
Jag var tillsammans med någon som bröt ner mig psykiskt och förhållandet var destruktivt. Därefter kom min ångest och depressioner löpande. Till en börja kom det med års mellanrum men dem kom allt oftare när tiden gick. 2018 var jag med om en separation som slutade i en depression. Min matlust försvann, promenerade en mil om dagen, panikångest, självhat och tankar på hur jag skulle slippa allt detta. Tankar som blev starkare och mörkare för varje dag.

“Jag slutade äta och skapade ett enormt självhat ständigt sökande efter någon typ av bekräftelse för att glömma allt som gjorde så ont.”

Min första hypomaniska period
Sommaren 2018 var jag med om min första hypomaniska period som jag minns. Festade nästan varje dag, drack otroliga mängder alkohol, rökte ett paket om dagen och hade en destruktiv relation till sex samtidigt som jag jobbade heltid. Ibland sov jag två timmar från att jag kom hem från krogen till att jag gick till sommarjobbet. Sen va jag på det igen att dricka och festa. Jag hade ingen kontroll och kunde inte ta mig ur de destruktiva mönstren som jag skapat. Gjorde ofta dumma val och satte mig ofta i situationer som jag inte kunde hantera. Och så fortsatte det.

Somrarna var en kombination av ångest och hypomaniska skov. På hösten och vintern kom depressionen tillbaka. Jag slutade äta och skapade ett enormt självhat ständigt sökande efter någon typ av bekräftelse för att glömma allt som gjorde så ont.

“Jag hade ingen kontroll och kunde inte ta mig ur de destruktiva mönstren som jag skapat.”

2021 startade med att livet kom ikapp mig.
All smärta skulle nu läggas ut på bordet och jag skulle behöva brottas med allt jag så länge bara härdat ut. Plötsligt skulle jag behöva ta tag i allt. Det började när jag gick hos sjukgymnasten på grund av att min rygg gjorde ont och jag hade vissa dagar så otroligt ont i huvudet på grund av spänningar att jag inte kunde gå till jobbet. Jag fick övningar som jag aldrig gjorde för att jag inte orkade. Vi testade akupunktur vilket hjälpte någorlunda. Men när vi började prata om mat så insåg hon ett av mina problem. Jag åt ett mål om dagen och det var lunchen på skolan. Mest för att jag inte orkade laga mat och att jag inte ville, all energi gick till att klara mitt arbete.

“Jag är fortfarande inte frisk men har kommit långt.”

När min sjukgymnast tillslut berättade att hon misstänkte en ätstörning förstod jag att hon hade rätt.
Men jag var rädd att berätta för någon annan. Tänk om jag skulle behöva äta och att någon skulle ta bort min kontroll.Tillslut berättade jag för mina föräldrar och vi skickade in en egenremiss till ätstörningsmottagningen. Efter en månad satt jag där och fick svara på säkert 300 frågor. Livrädd att inte få hjälpen jag behövde men samtidigt rädd att få det. Tillslut fick jag det på papper, ospecificerad ätstörning och varje vecka träffade jag en behandlare som skulle hjälpa mig ur ätstörningen. Vi övade på att äta och hur en normal måltid såg ut, bearbetade mina tankar om mig själv och mitt självhat. Än idag går jag dit och jobbar med mig själv. Jag är fortfarande inte frisk men har kommit långt. Jag äter nu oftast tre mål om dagen och har börjat laga min egna mat.

“Vissa dagar låg jag där på golvet och kunde inte sluta gråta eller ta mig upp.”

Men de kom även fram till att det fanns misstankar och tecken på bipolär sjukdom. Läkaren skickade en remiss till vuxenpsykiatrin för att jag skulle bli utredd. Det var otroligt skrämmande att höra att de misstänkte bipolär sjukdom. Vad är det ens? Efter flera möten hos vuxenpsykiatrin fick jag min diagnos. Bipolär sjukdom typ 2. Jag skulle nu äta tabletter varje dag för att ta mig ur depressionen och för att inte gå in i ett hypomaniskt skov.

Plötsligt kunde jag inte klara av alla de självklara delarna av livet.
Min vardag blev nu att jobba men också att åka fram och tillbaka till ätstörningsmottagningen samt vuxenpsykiatrin. Balansera min vardag och mitt jobb samtidigt som jag åkte på alla dessa möten. Tillslut sa min kropp och mitt sinne stop. Jag orkade inte mer. Jag grät hemma, på väg till jobbet, på jobbet och sen hem igen. Plötsligt kunde jag inte klara av alla de självklara delarna av livet. Gå till jobbet, laga mat, äta mat, gå i affären eller träffa vänner. Vissa dagar låg jag där på golvet och kunde inte sluta gråta eller ta mig upp. En sjukskrivning var det enda alternativet. Mina föräldrar fick varje dag vara med mig, laga min mat, ta hand om min ekonomi och bearbet

“Jag såg ändå ett ljus i tunneln. Jag fick svar på alla mina frågor.”

Men när jag fick mina diagnoser blev allt så självklart.
Ett lugn fann mig samtidigt som jag var djupt nere i en depression. Jag såg ändå ett ljus i tunneln. Jag fick svar på alla mina frågor. Självklart var det så. Med hjälp av medicin och fortsatt stöttning av min behandlare, läkare och mina föräldrar står jag här nu. Jag mår okej och har inte längre tankar på att ta mitt liv. Jag har inte varje dag den förlamande ångest som var en ständig del av mitt liv. Jag skrattar, skämtar, har energi och ser livet med nya ögon. Jag är på väg framåt. Jag ska få må bra nu.

“Jag har inte varje dag den förlamande ångest som var en ständig del av mitt liv.”

Jag har fortfarande en lång bit kvar men jag har kommit så otroligt långt. Jag övar varje dag på att ta mig ann olika situationer, att äta, laga mat, jobba på min självbild och gå till jobbet. Jag är fortfarande sjukskriven men är på väg tillbaka. För mig hjälper det att motionera i lagom former, träffa mina vänner och familj. Veta mina gränser och lyssna på min kropp. Acceptera att vissa dagar går det bara inte och det är okej.

Jag lär mig varje dag om mig själv och mina diagnoser.
Jag lär mig varje dag om mig själv och mina diagnoser. Hur jag ska se tecken på att jag är hög eller låg. Ibland är det svårt då de hypomaniska perioderna oftast ses som något positivt. Jag är glad, ler, skrattar, har ork, ett driv och allt är bara bra. Medan depressioner eller ångesten blir tydligare då jag gråter, ältar, blir liggandes, tappar orken och allt känns hopplöst.

“Acceptera att vissa dagar går det bara inte och det är okej.”

Det jag vill säga med detta är att va inte rädd att prata om det. Blotta dig själv hur läskigt det än är. För mig hade mina diagnoser antagligen varit lättare att se tidigare då. Berätta hur du mår och dina mörkaste tankar. För mig har det hjälpt att läsa andras resor genom deras diagnoser. Ett bevis på att du inte är ensam. Tyvärr pratar vi sällan om psykisk ohälsa eftersom det är så utlämnande. Sociala medier visar att allt är så bra hela tiden men sällan att man mår dåligt. Det skapar en känsla av att ingen annan mår som jag. Ingen skulle nog kunna gissa om de gick in på min instagram att mitt liv inte alltid är så härligt som jag visar utåt. När jag hittade Våga prata försvann en del av ångesten av att vara ensam i att må dåligt. Jag fick ta del av alla dessa berättelser om andras psykiska ohälsa. Det har hjälpt mig mycket och gett mig mod till berätta om min egna resa.

 “Jag fick ta del av alla dessa berättelser om andras psykiska ohälsa. Det har hjälpt mig mycket och gett mig mod till berätta om min egna resa.”

Var inte rädd att be om hjälp. Får du inte hjälpen eller möts av misstro så sök dig vidare. Det finns fler vägar att gå. Jag har mött läkare som tyckt ”Det är väl inte så farligt. Ät och rör på dig så blir det bättre”. Men hur ska man äta eller röra på sig när man inte orkar? När man knappt klarar att resa sig upp från sängen? ”Vill du ha antidepressiva då?”. Absolut är det en kortsiktig lösning men inte lösningen på mina problem. Stå på dig och förminska inte dig själv när andra suckar eller inte förstår. Endast du vet hur du mår, ingen annan. Endast du vet vad som pågår bakom stängda dörrar. Psykisk ohälsa syns inte alltid på utsidan.

Jag har haft turen att möta människor i vården som tar sitt jobb på fullaste allvar och som lyssnar. Jag har turen att ha otroligt mycket stöttning från familj och vänner. Mina föräldrar som tar ledig från jobbet för att ta hand om mig och hjälpa mig med allt som skapar ångest. Mina vänner som hör av sig dagligen för att fråga hur jag mår och som lyssnar. Jag vet att alla inte har den turen eller samma förutsättningar. Men livet ska inte behöva vara så mörkt. Livet ska vara något fantastisk. Alla är värda att må bra.

3 kommentarer

  • Karin Fenger-Krog

    Jag började gråta av att läsa din berättelse, dels för att jag ser hur du kämpar men också för att jag känner igen mig så otroligt mycket.

    Jag fick min första depression när jag var 16, min första hypomani när jag var senare i tonåren, en odiagnostiserad ätstörning, första psykosen när jag var 23. Sen dess har jag haft 3 psykoser, försökt ta mitt liv två gånger och haft otaligt med depressioner och hypomanier. Fick diagnosen bipolär sjukdom 2018. Sen maj 2019 har jag varit utan skov, men jag lever fortfarande med hemsk ångest och sömnlöshet i perioder då jag är stressad. Jag dricker ingen alkohol eller tar droger, rör på mig och äter regelbundet och prioriterar sömnen men ibland tar ångesten över allt.

    Det var så fint att få läsa din berättelse, snälla sluta aldrig kämpa. Det tänker inte jag göra.

    Kram/Karin

Lämna ett svar till Freddan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *