Berättelser

”Övergreppen i skolan höll på att kosta mig livet”

Amie 25 har Anorexi, EIPS, PTSD, Depression, Ångest, Självskada:

Redan som liten var jag alltid väldigt känslig och hade ett stort behov av bekräftelse. Det var som om jag inte kunde känna mig duktig om inte någon annan sa det till mig. 

Det var i sexan jag började må dåligt på riktigt och fick ofta känslan av att jag var oduglig. 

Bortsett från att jag hade en tvillingsyster i klassen, kände jag mig utanför och saknade vänner. Jag hade svårt att förstå varför och vad det var som utgjorde skillnaden mellan att få vara med eller inte.

“De startade en hatgrupp mot mig på Facebook och jag blev både psykisk och fysiskt misshandlad i skolan.”

Mitt dåliga mående tog fart då jag började bli mer utsatt i skolan: Det spreds ett sms om att jag frågat chans på en kille i en årskurs över och det blev startskottet på ett långt lidande.

Det var som om de äntligen hittade en person som de kunde hacka på och det bara eskalerade: De startade en hatgrupp mot mig på Facebook och jag blev både psykisk och fysiskt misshandlad i skolan. Just då bodde vi en liten håla där alla kände alla och så fort en mobbade mig så hakade alla andra på.

Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel förutom att jag frågat chans på den här killen och blev mer och mer desperat. Under lång tid beskyllde jag mig för det som hände. Mina föräldrar skilde sig samtidigt och medan insjuknade mamma i sin bipolaritet. Jag och min syster fick klara oss själva.

“Efter att jag vänt mig till lärare och andra vuxna, fick jag svaret att det bara var på skoj och att jag tog åt mig för mycket”

Efter att jag vänt mig till lärare och andra vuxna, fick jag svaret att det bara var på skoj och att jag tog åt mig för mycket. De förminskade mitt mående och tittade bort. Jag kan inte förstå det idag, med tanke på hur grovt allt blev. De fick mig att tro att allt var mitt eget fel. Jag kunde kräkas på väg till skolan, för att jag inte ville gå dit och eleverna kunde säga saker som: ”kunde du inte bara slänga dig framför ett tåg” medan andra sa att de hoppades att jag skulle bli våldtagen. De anmärkte på mitt utseende och sa att jag var äcklig eller tjock trots att jag var normalviktig. När vi övade livräddning i skolan sa en person: ”Nej jag kan inte rädda henne för då sjunker jag”. Alla skrattade. Tårarna tryckte på.

Med min syster tog jag på mig storasysterrollen, fast att jag bara är 5 minuter äldre. Var någon elak mot min syster försvarade jag henne. Så fort hon var med mig fick hon mycket skit, som om de försökte splittra oss och jag fick dåligt samvete, eftersom hon fick skit på grund av mig. Jag kanske inte släppte in henne heller. Hon fanns ju med i bilden och försökte hjälpa mig så gott hon kunde, men hon visste inte vad hon skulle göra när jag blev så sjuk i min ätstörning. Vi hade heller inga vuxna omkring oss, då vuxenvärlden svek oss.

Jag utvecklade beteenden för att överleva och det var som att min anorexi famnade om mig. Jag behövde ingen annan och kunde visa dem att jag inte var äcklig eller tjock. En dag frågade en av de populära killarna om jag ville komma hem till honom. Jag var naiv och följde med, då jag tänkte att det skulle få slut på helvetet och att de skulle sluta klottra ner mitt skåp i skolan med ”Fi**a eller ”Ho*a”. Men när jag kom hem till honom tvingade han sig på mig och försökte ha samlag med mig. Först blev jag helt paralyserad och visste inte vad jag skulle göra. Det gick inte hela vägen, men det blev ett sexuellt övergrepp. Händelsen väckte sådant äckel, skam och avsky som levde kvar i mig och jag anklagade mig själv som gick hem till honom. Han var bara ett år äldre och jag tänkte därför att det kanske inte räknades som ett sexualbrott. Senare fick jag veta att han hade kommit överens med några i min klass om att de skulle lura mig. Och efter det blev det bara ännu värre i skolan.

När jag var 15år blev skickad till skolsköterskan, men jag vägrade lyssna på henne, eftersom de inte lyssnat på mig. Jag visste själv inte att jag hade en ätstörning förrän jag hamnade på slutenvården på BUP. Det var svårt för mig att hitta motivation att bli frisk från anorexin, då den också var min räddning: I skolans korridorer blev det plötsligt helt tyst när jag kom: ”Shit vad smal hon blivit”, sa de. Jag tänkte att de kanske äntligen förstod vilken skada de gjort mig och var tacksam över anorexin.

“Jag hatade att folk la sig i, men önskade samtidigt att någon hindrade mig ifrån min självdestruktivitet.”

Men när jag var 17år blev jag utslängd hemifrån för att jag inte ville ta emot vård och jag ville inte bli frisk från min anorexi. Det var som ett missbruk och när jag bodde själv kunde jag missbruka hur mycket jag ville, utan att någon satte stopp för det. Jag hatade att folk la sig i, men önskade samtidigt att någon hindrade mig ifrån min självdestruktivitet.

I samband med det skickades jag till olika behandlingshem, akutboende och ibland inte haft någonstans alls att sova. Min handläggare inom Socialtjänsten ringde mig en eftermiddag och ville prata om min boendesituation. När jag satte mig ner i rummet, ser jag att han går bakom mig och låser dörren. Jag blev förvånad och undrade varför. Då skriver han tre stora bokstäver på ett papper, som han visar mig: ”LPT”. Tvångsvård. Det har jag fått tidigare och var livrädd för det. ”Du känner väl till detta”, sa han och sen kom han bakom mig och viskade nära mitt öra med sin fräna kaffeandedräkt: ”Vet du vad kärlek är? Har du varit kär någon gång?” Sen försöker han sätta sin hand i underlivet på mig. Jag slår bort den, gråter och lyckas springa därifrån. Jag kände mig så otroligt ensam och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Jag hamnade tillslut på Södersjukhuset. Det var på där läkarna upptäckte att mina tarmar hade ruttnat inuti mig. Endast tre personer i klinikens historia har fått den diagnosen, men de andra har inte överlevt.

På sjukhuset visste de inte om jag skulle överleva, när de upptäckte detta med tarmarna, och då ringde de min pappa, så vi fick kontakt igen. Jag hade åkt in med blåljus, fastspänt på en brits men minns inget efter det då jag svimmade av smärtan. När jag vaknade i respirator några dagar senare, ser jag att jag fått en stomipåse. Då bröt jag fullkomligt ihop. Jag som ville vara perfekt hade hamnat med en bajspåse på magen. 

Jag blev sedan inlagd på en ätstörningsklinik i närheten och jag fick mycket hjälp, men jag höll kvar mitt beteende då jag var rädd att ingen skulle ta mig på allvar om jag blev normalviktig igen. Men sen kom uppvaknandet att jag måste bli frisk från min ätstörning om jag skulle ha en chans att operera mina tarmar. Jag kunde inte förstå att det hade hänt mig och hade stomi under 1år 3månader. Det kändes som jag hade misslyckats på något sätt men tillslut lyckades jag gå upp lite i vikt och kunde genomföra operationen.

Det är så skevt, för jag var länge tacksam över mobbarna som gjorde alla förnedrande sakerna mot mig, att dem hade gjort mig medveten om alla mina fel så att jag kunde rätta till dem. Men idag blir jag mest arg och ledsen att det behövde vara så, för det har tagit minst 18år av mitt liv där jag har varit fast i destruktivitet och var äckelkänslan har genererat mitt självskadebeteende i olika former. Det var mitt sätt att försöka få bort känslan som jag länge bara kallade ”obehaget”. Den som fick mig nästan att svälta mig till döds och var kroppen klarade av mer tillslut.

“Det känns så kul att skolan inte behöver vara en hemsk plats och att människor faktiskt inte vill mig något illa.”

Idag har jag en ny kvinnlig handläggare som är jättebra. Det har tagit mig många år av kämpande att komma hit. Nu har jag en träningslägenhet söder om söder, där jag trivs: man får vara den man är där. Jag gick också en folkhögskola med skrivarinriktning som var jättebra. När jag tar bort prestationsångesten inser jag att jag älskar ord och skrivande. Och när jag tillslut lyckades plugga in gymnasiet, eftersom jag låg på sjukhus hela gymnasietiden, kom jag in på en utbildning på Beckmans kvällsskola i visuell kommunikation. Det känns så kul att skolan inte behöver vara en hemsk plats och att människor faktiskt inte vill mig något illa. Jag har svårt med tillit, särskilt med killar, eftersom allt började med att jag frågade chans på en kille.

Idag har jag en jättefin kontakt med min syster. Vi har haft de sen vi föddes egentligen och vi vet alltid var den andre är och hur den mår, liksom att vi kan läsa av varandra. Jag har ofta tänkt att jag skulle kunna ta livet av mig, men jag har aldrig velat svika min syster och har krigat vidare för hennes skull. Jag skulle inte ha funnits här idag om det inte varit för henne.

Jag har kommit en bra bit på vägen i mitt tillfrisknande från min ätstörning även om den fortfarande är väldigt aktiv i mina tankar. Förut skyltade jag mycket med hur sjuk jag var, men nu försöker jag mer dölja det, då jag skäms kring det och är rädd att folk ska tycka att jag är konstig. 

När man är viktåterställd känns det som om man har kvar allt dåligt men inget bra av ätstörningen. Man blir avtrubbad när man är underviktig, vilket tillfälligt lindrar ångesten men som vidmakthåller den i längden. Nu måste jag känna allt som jag tidigare stängde av. Jag känner mig lite som Bambi på hal is, begå misstag och lära mig som vuxen istället.

Träffar: 297

2 kommentarer

  • Niklas

    Intressant berättelse, har liknande erfarenhet även om det inte var lika utdraget:) Känner igen mig i brist på tillit till andra, det är svårt att känna den som vuxen. Tror att det är nåt man aktivt måste träna på att kunna känna, förutom att träffa på rätt folk. Lycka till med allt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *