Berättelser

”Om man inte uppfyller kraven för en diagnos idag, så får man ingen hjälp”

Somnade på lektionerna och var inte uppmärksam
Min psykiska ohälsa har alltid funnits i bakgrunden hela livet och så länge jag kan minnas har jag haft ångest. För mig för ungefär 3 år sedan, när jag var 16-17 år, började det märkas på mig.
Det var på hösten när skolan började och det var mycket som hände: jag började i andra ring på gymnasiet och kände att allt blev svårare. Jag började pressa mig själv hårt, blev allt mer trött och utmattad.
Innan dess, när jag var runt 12 år, hade jag haft kontakt med BUP för att jag hade haft problem med att sova. Jag hade även kollat upp om jag hade dyslexi och en annan diagnos, men fick ingen riktig hjälp med det.
Det märktes tydligt att jag blev sämre, då jag började somna på lektionerna och inte var uppmärksam. Allt blev väldigt monotont i mitt liv och det enda som spelade någon roll var skolan. Jag kände ett tomrum inom mig som inte kunde fyllas på något sätt och blev känslig för intryck.
Till slut började jag stanna hemma mycket. Jag kommer inte ihåg så mycket av den tiden eftersom jag nog försökte förtränga det, men det var en väldigt mörk period där jag fick mycket hjälp av mina föräldrar. Det visade sig senare att jag drabbats av utmattningsdepression. Efter det bestämde jag mig för att vara sjukskriven en gång i veckan och det är det som hjälpt mig igenom skolan.

Gjorde en individuell studieplan
När jag mådde så sämst, hjälpte det väldigt mycket att vi bokade ett möte med skolan och gjorde en individuell studieplan. Skolan tog allt på allvar och såg att de behövde agera. Jag fick den hjälpen jag ville ha, men när man mår dåligt en längre period och sedan mår bra, blir det läskigt att må bra eftersom det låg en trygghet i att må dåligt – det var ett tillstånd som var bekant, även om det var jobbigt.

”Jag förstårinte hur betygssystemet fungerar. Det är som att man ska lista ut själv hur man ska få högre betyg och man är inte alls mogen för det”

Svårt att få hjälp från vården
Oftast har det varit min mamma som kämpat åt mig att söka hjälp, när jag inte har haft energin till det. För exakt ett år sedan, när jag var 17 och skulle fylla 18, var det jobbigt eftersom jag var för gammal för BUP.  Till slut lyckades jag få något samtal till Prima som är en barn- och vuxenpsykiatri i Stockholm och fick gå där tills jag fyllde 18. När jag fyllde 18 var det bara: ”tack och hej då”.
En dag fick jag åka in akut till jourmottagningen i Huddinge, eftersom jag fick en panikattack som vägrade gå över. Jag fick efter en utredning veta att jag har depression och fick antidepressiva utskrivet. Sedan fick jag svar att jag inte har depression. Det har vart mycket utredningar på jourmottagning och väldigt mycket hit och dit. Jag kände att jag inte fick någon hjälp och att läkarna inte läste mina journaler.
Till slut insåg jag att jag klarar det här bättre själv.
Jag trappade ut mina antidepressiva och behövde ingen hjälp från vården. Det enda svåra är om jag skulle behöva hjälp igen, eftersom jag tycker att jag klarar det bättre själv.

Skolan prioriterar betyg istället för välmående
Skolan idag stressar upp en väldigt mycket och tar över ens liv. Det finns ingen tid för återhämtning.
Har man kompisar från skolan så pratar man oftast mest om skolan, vilket blir en ond spiral. Skolan idag vill hellre prioritera betyg och fokuserar inte på elevernas välmående. Jag har också gått bildinriktning i skolan och har lite svårt att förstå hur man sätter betyg på ens kreativitet.
Att man lär sig något idag spelar ingen roll, utan bara att man har ett bra betyg. Vissa saker som jag har lärt mig har inte gett mig något alls och jag minns inget av det, men jag har ändå fått bra betyg i det. Jag tycker det är viktigt att man lär sig något på riktigt och att man känner att man lärt sig något.
Mina betyg har varit extremt bra och jag har prioriterat betygen framför hälsan. Inställningen i skolan idag är som att: ”har du bra betyg, så mår du bra”.
Jag har vänner som prioriterat hälsan framför betygen och då har deras betyg fallerat, vilket gjort att de inte kunnat söka till vissa skolor. Jag förstår själv inte hur betygssystemet fungerar. Det är som att man ska lista ut själv hur man ska få högre betyg och man är inte alls mogen för det.

Klarat sig bra i skolan trots sin dyslexi
Det är otroligt att jag klarat av skolan så bra som jag gjort, trots min svåra dyslexi. Det var inte förrän jag var 17 år, som jag fick min dyslexidiagnos. Jag har klarat mig på egen hand hela tiden och fått hjälp från mina föräldrar. Jag har aldrig fått någon extratid på proven, men när jag frågade en lärare om det, tyckte hon det var konstigt att jag inte fått mer tid tidigare på prov eller fått hjälp. Tack vare henne så har jag fått hjälp med min dyslexi.

”Om man inte uppfyller kraven för en diagnos idag, så får man ingen hjälp. Jag tycker att alla som behöver hjälp ska kunna få hjälp”

Inte så viktigt att ha en diagnos
Senast nu under våren, gjorde jag en utredning för Borderline/EIPS. Det var inte aktuellt för någon månad sedan och jag blev väldigt irriterad och arg över att läkarna ändrar sig hela tiden. Men jag har lärt mig att det inte så viktigt att ha en diagnos, jag kan ju må lika dåligt ändå.
Istället för att tänka på diagnoser så försöker jag tänka på vad jag kan göra i nuet och i stunden.
Läkarna säger att jag inte mår tillräckligt dåligt för att ha en diagnos och det är det som gör mig irriterad och arg. Hur kan någon annan jämföra mig med hur jag mår? Det är ju bara jag som vet.
Det är så fixerande vid diagnoser idag, och det är bra med diagnoser så att man ska kunna få rätt hjälp. Om man inte uppfyller kraven för en diagnos idag, så får man ingen hjälp. Jag tycker att alla som behöver hjälp ska kunna få hjälp, oavsett om man har diagnos eller inte.
Att inte ha någon diagnos gör att jag inte kan åka in till psykakuten, för att jag inte mår tillräckligt dåligt enligt vården och jag faller då mellan stolarna. Det gör att jag känner mig förminskad och frågar mig själv: ”Mår jag verkligen så dålig?”

Strävar efter att må bra, men inte toppenbra
Ända sedan jag trappade ut min antidepressiva medicin så har jag mått lite mer mänskligt. Jag blev väldigt monoton med min medicin, men nu mår jag bra och det funkar. Jag strävar varje dag efter att må bra -men inte toppenbra. Jag känner mig själv bäst och vet vad jag behöver för att må bra. Man får inte tänka för mycket på framtiden och hur man kommer må. Jag försöker inte tänka på vad jag kan ha för diagnos, utan att försöka tänka vad kan jag göra för att må bättre och hantera det utifrån mig själv.

Sedan min utmattningsdepression har jag blivit känslig för intryck och snål med energi. Jag måste bli bättre på att planera och inte göra för mycket saker. Att planera in vila och att vara öppen med att jag inte mår så bra är också viktigt. Det är bra att säga i förväg att man inte mår bra och varför man beter sig på ett visst sätt. Det har hjälpt mig att få ner mina skuldkänslor och gjort att jag kan kommunicera bättre.

Skräckblandad förtjusning att ta studenten
Jag har precis tagit studenten och det är lite av en skräckblandad förtjusning. Det känns extremt läskigt, men skönt. Jag kan göra exakt vad jag vill, men jag har också fått en identitetskris där jag frågat mig själv vad jag vill och ska göra.
När jag hade det som värst, satt jag på takterrassen med en kompis och pratade om framtiden. Jag har alltid haft svårt se framåt i framtiden eftersom jag varit upptagen med alla tankar i huvudet och frågat mig själv vad som ska hända efter gymnasiet. Min kompis beskrev för mig ett scenario där jag bodde i Frankrike, åt min frukost och målade. Och nu har den drömmen blivit sann! I höst åker jag till Frankrike, där jag kommer att bo på ett internat och plugga konst och franska. 
Jag har landat lite i att ta det lugnt och att livet löser sig av sig själv. Det är bara att hoppa på och glida med och intala sig själv att det fixar sig. Man måste göra jobbiga val och man måste prioritera. Till slut kommer man att hitta det man vill göra för stunden och sedan kanske det kommer att ändras.

”Skolan är verkligen inte allt. Betygen är så mycket mindre värt än din psykiska hälsa.”

Fått ett annat perspektiv
Jag är lite glad över att jag har blivit så van vid min psykiska ohälsa som ung, då det har gjort att jag kan hantera mitt mående väldigt bra. Man lär sig mycket om sig själv när man går igenom något jobbigt.
Min psykisk ohälsa har gjort att jag känt mig lite mognare än andra i min egen ålder, fått ett annat perspektiv och förstår andra som mår dåligt. Det är väldigt fint. Alla blir jämlika med andra likasinnade. Jag tänker på folk i min egen ålder och önskade att fler kunde ha den förståelsen som jag har.

Till andra unga där ute som kämpar med psykisk ohälsa:
Hitta andra som du.
Bara för att du inte har någon i din omgivning som inte förstår dig, så finns det alltid människor som sitter i samma sits och som känner som du. Man måste hitta rätt forum.
Skolan är inte allt. Det är verkligen okej att ta det lugnt. Skolan är verkligen inte allt. Betygen är så mycket mindre värt än din psykiska hälsa.
Göra det du tycker är kul,
även fast det kan vara svårt. Istället för att sitta instängd och kolla på serier kan man bjuda över en kompis. Ta små steg och börja långsamt.
Acceptera att livet är upp och ner. Livet är verkligen en berg-och dalbana och det kan man inte göra något åt. Det bästa är att njuta av åkturen. Att bara glida med. Du kommer att må dåligt och du kommer att må bra och det är det som är livet.

Dela detta:

Hits: 329

En Kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *