Berättelser

Min resa med psykisk ohälsa

Hej, mitt namn är Emilia Qvarnström och jag är 17 år gammal men fyller 18 detta år så jag är alltså född 2003.

Jag studerar på barn och fritidsprogrammet med lärlingsinriktning pedagogiskt. På min fritid brukar jag gymma, träna min hund, göra Diamond painting. Jobba med sociala medier, umgås med min kille och skriva en bok. Boken kommer handla om mitt liv som maskrosbarn och min resa genom min psykiska ohälsa. Jag vet inte om jag har någon diagnos men står på utredningslista för autism då jag har en högfungerande personlighet. Sen har jag svår depression och ospecificerad ätstörning.

Hur började allt som? Jo det började med när jag var liten. Jag var med om mycket trauman under min uppväxt då min pappa var missbrukare och misshandlade min mamma. jag blev vuxen väldigt snabbt och till en början förstod jag inte att det var något fel hemma för jag trodde det var så för alla familjer. Men när folk i min klass när jag började skolan pratade om hur deras föräldrar kramade varandra och firade bröllopsdagar osv så blev allt ett frågetecken för mig. I samband med detta så blev jag mobbad. Både psykiskt och fysiskt. Det var då mina första självmordstankar började. Jag hade aldrig direkt planer på det men jag trodde att det skulle vara bättre om jag inte fanns.

Pappa lämnade oss tillslut och flyttade till en annan tjej. Det var nog vår familjs räddning. Det var då jag började må dåligt över allt som hade hänt. Jag förstod att det som pappa gjorde förstörde mycket för mamma och vår familj.

“Det var som att ingen brydde sig.”

I årskurs 6 så började jag få kompisar. Jag var med någon säkert varje dag och jag blev inte längre mobbad. Då började jag må bra igen. men i årskurs 8 vände allt igen. jag blev mobbad ännu en gång. För att jag fick välja mellan två vänner som var tillsammans med varandra. Så när jag valde han så vände hon alla emot mig. Dom skrattade åt mig i korridoren och jag kände mig så svag och vilsen.

Det var då den hemska perioden började. Jag klev inte upp ur sängen, gick inte till skolan, låg hemma i sängen och grät för att jag hade en sån klump i magen över att behöva gå tillbaka igen. Jag gick säkert inte till skolan på ett halvår. Utan jag låg bara i sängen och grät eller sov. Jag pratade med kuratorer men de förstod inte mig eller försökte hjälpa mig. Dom lyssnade inte på mig.

Jag gick tillbaka andra terminen i 8an för att komma ikapp med allt. Jag hade fortfarande mina perioder där jag mådde dåligt. Ett tag hade jag även självskadebeteende.

Första året på gymnasiet gick relativt bra. jag hade vänner men hamnade i drama nästan första dagen. Jag tror att många ville provocera mig för att jag har problem med mina aggressioner. Sen blev det jättedåligt igen. jag hade självskadebeteende och självmordstankar. Jag pratade med en kurator på den skolan men kuratorn gjorde ingenting heller. Det var som att ingen brydde sig. Jag minns att jag bröt ihop vid köksbordet hemma. jag ville inte bo kvar där jag bodde så jag flyttade 60 mil bort för att börja på en ny skola där jag även träffade min kille. Det var där det vände. Jag mådde bra till en början. Men jag började äta mindre och till slut utvecklades det till en ätstörning.

“Dom ville att jag skulle få hjälp så fort som möjligt eftersom jag hade ätstörning, självskadebeteende och självmordstankar.”

Jag var så svag och vilsen. Jag fick inte gå kvar på den skolan jag gick på, på grund av allergi. Så jag bytte utbildning. det var väldigt svårt att få vänner då dom flesta hade träffat varandra innan jag började. Jag vet inte riktigt vad som hände men det gick från att jag kände mig ensam till att jag fick en svår depression. Jag var trött konstant, grät för minsta lilla, orkade inte kliva upp ur sängen och allt som var vanligt att göra i vardagen var jättetufft. Min mamma och familjen jag flyttade till märkte av mitt mående men det var min kille som fick mig söka hjälp.

Jag hade svårt att sova, jag hade så mycket tankar i huvudet så jag kunde inte hantera det och jag vaknade upp av ångestattacker konstant. Plus att jag hade ätstörning på det. Jag sökte hjälp på en hälsocentral hos en kurator som skickade en remiss direkt så fort jag var där och pratade. För jag hade så många problem så jag behövde gå på vuxenpsykiatrin i stället. Dom ville att jag skulle få hjälp så fort som möjligt eftersom jag hade ätstörning, självskadebeteende och självmordstankar. Dom tog emot mig. Jag fick antidepressiva utskrivna och även ångest och oros dämpande. Sen fick jag mediciner mot sömnproblem. Sen gick jag på samtalsterapi.

Jag fick diagnosen svår depression och ospecificerad ätstörning. Senare in fick jag även reda på att jag kan ha autism. Jag tror att det hjälpte en hel del för jag har aldrig vetat riktigt varför jag har reagerat så som jag har gjort. Jag har problem med konversationer, socialt umgänge och även får jag panik när det är för mycket folk.

Jag gick i alla fall på vuxenpsykiatrin. Jag lärde mig en hel del om mig själv och jag kände mig inte lika vilsen längre. Samtidigt som jag hade stöd från min kille så helt plötsligt vände allt igen. visst jag har haft mina dippar men jag började bli något stabil igen. jag hade fortfarande min ätstörning eftersom det är inte så lätt att bli av med men jag var ändå relativt glad.

“När jag tänker tillbaka på den här resan så föreställer det en karusell. Som bara åker upp och sen ner och sen upp igen.”

Hur mår jag idag då? Jag måste ändå säga att jag är stabil men har ändå ganska lätt att ramla tillbaka igen. då min pappa konstant gör val som påverkar mitt mående så kan det mesta hända. Men jag genomgår en krisbehandling angående mina trauman och jag fortsätter gå samtalsterapi. Jag går inte längre på antidepressiva då jag inte känt att jag behöver dom men dom finns alltid ifall och jag har mina ångestdämpande. Jag har även ingen depression längre utan jag gjorde en självskattning och det visade att jag inte hade depression längre och min ätstörning är i remission. Jag har börjat älska mig själv mer och äter mer än förut. Jag tror på mig själv och jag vet att jag klarar det. I framtiden så vill jag utbilda mig vidare till behandlingsassistent och hjälpa ungdomar med psykisk ohälsa eller andra problem på hvb hem eller sis. Sen vill jag öppna ett eget hundcenter och rädda utsatta hundar.

När jag tänker tillbaka på den här resan så föreställer det en karusell. Som bara åker upp och sen ner och sen upp igen. Men jag är stolt över mig själv att jag tagit mig så här långt och jag vet att jag kommer klara mig ur detta. Det känns ändå som att denna resa kan hjälpa någon annan eller du som läser detta.

“Det är inget som är fel på dig bara för att du mår dåligt.”

Mitt bästa tips är att kämpa för det kommer vara värt det och kom ihåg att prata med någon. Någon som du litar på och som du vet lyssnar på dig. Var inte rädd att prata om dina problem. Det är inget som är fel på dig bara för att du mår dåligt. Alla mår dåligt ibland. gå inte och håll inne allt för det gör allt bara värre. Om du inte är ensam i det så blir det lättare att bearbeta. Tänk på allt bra i ditt liv tex din familj, dina vänner, ditt djur eller en sak som du verkligen tycker om. Gör saker du tycker är kul. Jag vet att det kan vara svårt men tänk positivt du kommer inte alltid må dåligt. jag har börjat skriva listor på allt bra i mitt liv och bra egenskaper med mig själv. Det får en att tänka positivt och kämpa för det som är bra i ens liv och med stöd och hjälp kommer du klara dig ur det. Våga prata för en dag kommer du vara världens lyckligaste person och du kommer också kunna dela med dig av din psykiska ohälsa.

En kommentar

  • Kerstin Axelsson

    Hej! Det är så många som skriver om mobbing och jag blir så förbannad.
    Nu är jag glad att ni har ett forum här att prata. Jag är en gammal människa och det är
    väldigt mycket som har hänt i mitt liv. Det är hemskt svårt att vara ung och vidare… människa.
    Mitt liv har varit dramatiskt med sjukdom och flera dödsfall dock har jag haft ett helt fantastiskt liv också.
    Livet har varit som att vandra runt i olika länder och i bergstrakter med svår smärta och himmelskt glädje.
    Min nyfikenhet och måleri, sång och mina underbara barn har gjort att jag klarat att leva. kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *