”Min psykiska ohälsa präglas ifrån min barndom.”

Mitt namn är Amanda och jag är 25år. Jag har upplevt psykisk ohälsa i väldigt många år.

Min psykiska ohälsa uppkom ordentligt runt år 2015. Dock togs jag aldrig på allvar utan fick hjälp för 2 år sedan ca. Min psykiska ohälsa präglas ifrån min barndom. Där hela min barndom gick ut på att vara familjen till lags. Jag blev väldigt ofta bestraffad hemma med antingen hårda slag på olika sätt, blev spottad på eller med att jag blev utelåst/inlåst eller att jag inte fick sova på nätterna utan fick stå upp på ett och samma ställe en hel natt. Detta hände så gott som dagligen så länge som jag kan minnas. 

”Vägrade jag så blev jag slagen eller hotad med något.”

Jag fick lära mig som barn att känslor är inget man visar för då blir du slagen eller bestraffad. Dessutom såg alltid vi som familj ut att må så himla bra ute bland folk. När jag var 6 år började även övergreppen från en i familjen. De sexuella handlingarna mot mig så fort vi var ensamma. Vägrade jag så blev jag slagen eller hotad med något. Det var aldrig enkelt hemma och jag var alltid lättad när jag var hemifrån utan familjen. Vilket innebar att jag i senare år när jag var runt 18 började jobba stenhårt för att vara hemifrån. Jag kunde ta dubbla pass, jag kunde jobba flera flera dagar i streck. För det var så jag hanterade allt. Jag flydde från känslor och tankar. Någonstans här började också mitt självskadebeteende. 

Jag visste inte ens vad jag kände längre. När jag tillslut flyttade hemifrån var jag så slut att jag inte längre orkade, allt eskalerade. Jobbet blev lidande, mina dåvarande studier blev lidande. Jag orkade bara inte med mig själv eller livet något mer. Jag hade efter jag flyttat hemifrån sökt vård för min psykiska ohälsa men blev bara runt kastad hos de olika läkarna, kuratorerna och avdelningarna mellan primärvården och psykiatrin.

”Inget funkade eller hjälpte mig, de var inte min stund på jorden tänkte jag.”

Tillslut gav jag upp där också. Jag fick inte hjälp, jag blev inte förstådd av någon och jag skadade mig på alla möjliga olika sätt för att lindra den där smärtan som kändes outhärdlig. De tog aldrig slut, det var som att något kvävde mig på insidan. 

Året var 2019 det var sommar och min psykiska ohälsa nådde sitt klimax. Jag nådde en punkt där jag inte orkade leva längre och försökte ta mitt liv. Inget funkade eller hjälpte mig, de var inte min stund på jorden tänkte jag. Men samtidigt blev jag rädd och tänkte ”var det verkligen såhär det skulle bli, vill jag verkligen dö nu”  Där och då togs allt i en snabb vändning och efter några dagar på en psykiatrisk avdelning bestämde jag mig för att välja livet istället. Att inte låta mitt traumatiska och söndriga jag bestämma.

Samma år fick jag tillslut också hjälp, någon inom vården som förstod mig och som faktiskt orkade ta sig an mig. Någon som än idag tar sig tiden att försöka läka och hjälpa mig till ett bättre liv.

Psykisk ohälsa är inte enkelt. Vården och jag har haft svårt att förstå varandra. Hur dåligt jag än mådde så kändes det som att det var upp till mig att ta reda på vilken hjälp jag behövde och få dem att förstå det.

”Jag vet att smärtan bara är tillfällig och att de går att komma över den.”

Psykisk ohälsa har präglat mig hela mitt liv på olika sätt men i dagsläget är det absolut mer hanterbart än vad det har varit tidigare. Idag mår jag bra med vissa undantag. Vissa dagar är fortfarande skit men jag har lärt mig hantera det på andra sätt än vad jag gjorde innan. Jag vet att smärtan bara är tillfällig och att de går att komma över den. 

Vid tidens gång har jag också sett vilka som finns och inte finns vid min sida. De människor som finns och stöttar mig är de människor jag håller hårdast om och är räddast om. Tack till er för att ni fortfarande står ut med mig och finns vid min sida. 

”..psykisk ohälsa är ett ämne som mer människor bör prata om..”

När jag mådde som sämst fanns det inte på kartan för mig att prata om hur jag mådde eller vad som var fel men idag och för några år sedan insåg jag att psykisk ohälsa är ett ämne som mer människor bör prata om och upplysa andra om för att fler ska förstå och framförallt för att fler ska få rätt hjälp i tid.

Våga lyssna och våga prata om psykisk ohälsa precis som vilket annat ämne som helst. 

/Amanda Magnusson