Berättelser

“…maten blev ett sätt för mig att kommunicera mina känslor…”

Linda har autism och har kämpat med anorexi, depression och trauma.

Jag har alltid varit väldigt rädd. Rädd för nya människor, rädd för döden, rädd för att aldrig vara tillräcklig, rädd för livet.

“Rasterna var det värsta jag visste, för då blev det påtagligt hur ensam jag var.”

Som barn blev jag stämplad som “den blyga”.
Jag minns när vi under lågstadiet skulle skriva komplimanger till alla i klassen. På min lapp stod det “snäll, men tyst”. I skolan hade jag svårt att få vänner. Rasterna var det värsta jag visste, för då blev det påtagligt hur ensam jag var. Jag cirkulerade runt mellan olika kompisgäng men jag kände mig aldrig välkommen någonstans. För att få vara med blev jag den som skulle vara alla till lags.

Min egen vilja glömde jag snabbt bort och jag formades till den de andra ville att jag skulle vara. Jag kände mig inte som de andra, jag var hela tiden tvungen att kämpa för att visa att jag också dög, att jag också förtjänade att finnas till.

“Jag tror att maten blev ett sätt för mig att kommunicera mina känslor…”

Slutade äta
När jag var tio år slutade jag äta. Jag gick ner i vikt och överöstes med hejarop och komplimanger. Det var ingen som frågade mig hur jag mådde. Men även om någon hade frågat hade jag troligtvis sagt att allt var bra, för jag hade lärt mig att man aldrig ska berätta om sina känslor. Jag tror att maten blev ett sätt för mig att kommunicera mina känslor, även om jag inte var medveten om det då.

“Snabbt blev det ett beroende, ett beteende jag inte kunde sluta med.”

Under gymnasiet drabbades jag av en depression, men jag dolde det för min omgivning. Jag var ju den som skulle se till så att alla andra mådde bra. Mina känslor spelade ingen roll. Det var under den här perioden som jag började självskada och det är något jag verkligen ångrar idag. Snabbt blev det ett beroende, ett beteende jag inte kunde sluta med.

“Ätstörningen blev min bästa vän, min trygghet.”

Flyttade hemifrån
Men åren gick och när jag fyllde arton år flyttade jag hemifrån till vårt grannland Norge. Jag kände ingen och skulle för första gången klara mig själv. Där blev jag ännu mer isolerad och mådde allt sämre. Ätstörningen blev min bästa vän, min trygghet. Den tog över exakt allting. Jag minns en kväll då jag låg på det kalla trägolvet i min lägenhet och bad till Gud att ta mitt liv. För jag orkade inte leva.

“Under de åtta månaderna utsattes jag för diverse olika tvångsåtgärder vilket har skapat så mycket trauman inom mig.”

Jag blev till slut diagnostiserad med anorexia och läkaren sjukskrev mig. Jag fick flytta hem till mina föräldrar igen. Det kändes som ett enormt misslyckande och jag kraschade totalt. Sedan började hela vårdkarusellen.

Jag försökte ta mitt liv och hamnade på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning där jag var tvångsinlagd i åtta månader. Under de åtta månaderna utsattes jag för diverse olika tvångsåtgärder vilket har skapat så mycket trauman inom mig.

“Sakta men säkert vågar jag släppa taget om anorexin och låta mig, Linda, ta plats.”

Läkarnas misstankar om Autism visade sig stämma
Våren 2020 fick jag en ny diagnos. Atypisk autism. Läkarna hade misstänkt det länge men mitt mående hade varit alldeles för instabilt för att jag skulle kunna genomgå en utredning.

Efter diagnosen har jag fått så mycket bättre stöd. Bland annat fick jag komma till en daglig verksamhet och de har hjälpt mig mer än vad psykiatrin någonsin har gjort. Jag är nu i en process där jag försöker lära känna mig själv, upptäcka vem jag är. Sakta men säkert vågar jag släppa taget om anorexin och låta mig, Linda, ta plats.

“Genom att dela med mig utav mina egna erfarenheter hoppas jag att alla där ute som själva kämpar med psykisk ohälsa ska känna sig mindre ensamma.”

Många i min omgivning har sagt till mig att vara försiktig med vad jag delar med andra, men jag har alltid varit väldigt öppen om min psykiska ohälsa. Varför ska jag skämmas? Genom att dela med mig utav mina egna erfarenheter hoppas jag att alla där ute som själva kämpar med psykisk ohälsa ska känna sig mindre ensamma. För ensam är inte stark, och du är inte ensam.

2 kommentarer

  • Johanna

    Riktig kämpe är du ❣️ Och skriver bra gör du med! Fortsätt med det. Om någon som inte följer Linda läser det här vill jag tipsa om hennes böcker!

  • Anonym

    Så fin text Linda! Du har kommit så långt. Kan varmt rekommendera läsarna att kika in Lindas författade böcker om psykisk ohälsa också.

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *