”Man har paniken i kroppen och vissa gånger känns det som att det aldrig kommer släppa.”

Hej mitt namn är Carita, en tjej på 22 år. Jag är född och uppvuxen i Sörforsa utanför Hudiksvall i Hälsingland.

Idag spenderar jag mitt liv mest tillsammans med mamma, pappa och min kille, som jag har varit tillsammans/förlovad med i tre år. Jag älskar att pyssla, spela the sims, träna och självklart umgås med dom som står mig närmast. Jag har diagnostiserats med ADHD, autism och ångest. Idag är det min tur att berätta om min psykiska ohälsa och hur den påverkat mig med mina diagnoser.

Min psykiska ohälsa skulle jag säga trappades upp från 10 års ålder, då puberteten startade. Jag hade redan som 7 åring gått igenom en väldigt jobbig händelse och jag har idag förstått att det är en del av grunden till min psykiska ohälsa. En händelse som jag valde att inte prata om förrän nyligen pga. att jag skämdes och kände att det var mitt fel.

Från att jag var 10 år fram tills jag var omkring 20 år visste jag inte varför jag mådde som jag gjorde. Jag kunde inte koppla ihop vad som utlöst min extrema ångest och mitt hat till mig själv. Jag var en ung tjej som var osäker, tyckte att jag inte var värd att leva, att ingen tyckte om mig.

Jag började gå på BUP och därefter fick jag prova olika mediciner för mina diagnoser och mitt dåliga mående. En av dom gav extrema fix idéer som bl.a. ledde till en ätstörning 2014 som tur är lyckades jag ta mig ur det, tack vare byte av mediciner.

”Jag tappar fokus, får svårt att andas och ibland blir det tårar och tysta skrik.”

Jag kan inte komma ihåg exakt när min första ångestattack kom, men säkert omkring 10-års åldern. Det är som en stor tyngd över bröstet, som blir tyngre och tyngre. Jag tappar fokus, får svårt att andas och ibland blir det tårar och tysta skrik. Man vill skrika rätt ut men inget ljud kommer. Man har paniken i kroppen och vissa gånger känns det som att det aldrig kommer släppa. Efter en ångestattack är jag trött, extremt trött. Som om man varit vaken i flera dagar.

Jag har hela livet haft sömnproblem under en lång tid, men mot tonåren blev det värre, jag tappade även vänner, misskötte skolan så illa att jag t.o.m. hoppade av i 7:an. Jag var så dålig i min depression en period att jag låg och stirrade i väggen i drygt 3 månader. Jag tog mig inte upp. Det gick inte. Allt var svart. Sen de här började så har mitt mående nästan alltid varit långt ner i botten.

Jag har nästan aldrig fått må bra under tonåren. Det var något som alltid fanns där. Mina tonårs år är väldigt suddiga. Jag har glömt det mesta från dessa år eller så är det att kroppen helt enkelt inte vill påminnas om det. För det var tuffa år. Inte bara för mig, även för min familj drabbades också enormt. Mamma och pappa kunde inte träffa folk, inte hitta på roliga saker, för jag behövde all uppmärksamhet och hjälp. Egentligen dygnet runt. Jag klarade mig inte ensam och dessutom började jag att självskada mig när jag var omkring 15 år.

”Jag har aldrig sett mig som ”alla andra”, att jag inte passade in.”

Jag försökte hela tiden komma på sätt att dämpa min ångest. En period tröståt jag, en annan slutade jag äta, det var väldigt olika.

Jag har aldrig sett mig som ”alla andra”, att jag inte passade in. Jag lekte alltid med yngre barn än mig själv, aldrig jämnåriga för jag passade inte in. Jag utvecklades annorlunda. Jag lekte lekar mycket längre än dom i min klass, började med smink mycket senare och helt ärligt kände jag att ingen ville vara med mig p.g.a. det. Jag kämpade år efter år med att överleva, jag levde inte livet jag bara existerade. Det var inte några bra år. Men år 2018 vände allt…

”Jag såg en mening med livet igen, något jag inte känt på flera år”

Jag träffade min nuvarande kille på internet i februari 2018. Första månaderna var rätt tuffa, rädslan för svek och att bli lämnad fanns där ständigt p.g.a. tidigare relationer. Men ju mer tiden gick förstod jag mer och mer att han faktiskt älskade mig, som ingen annan tidigare gjort. Han ville vara med mig. Jag betydde något. Ångesten fanns där och är fortfarande kvar. Jag har psykisk ohälsa som jag fortfarande jobbar på. Men jag mår så så mycket bättre idag än för bara 4 år sedan.

Allt vände inom ett år. Jag såg en mening med livet igen, något jag inte känt på flera år jag kände livslust igen.

Den största negativa händelsen som hänt efter att jag träffade min kille var våren 2019. Jag fick en kväll ett krampanfall inne i badrummet och förlorade medvetandet samt skakade vilket slutade i ett besök på akuten. Jag utreddes för bl.a. epilepsi och utredningarna pågick några månader tills jag fick veta att det är funktionella kramper. Något som påverkar mig i vardagen ganska mycket. Speciellt under dom jobbiga perioderna. Har jag tur känner jag av innan anfallen kommer men det är inte alltid. Oftast kommer dom tätt inpå mina ångestattacker, inte alltid men ibland.

Idag mår jag bättre, inte bra men bättre. Jag har mina dåliga perioder men dom bra perioderna blir allt fler. Något jag funnit som hjälper mig enormt mycket är träning. Jag har mer energi, är gladare och jag orkar mer. Jag har framtidsplaner tillsammans med Victor, min kille. Vi vill inom några år ha familj, hus, ha upptäckt mer av världen. Jag hoppas att jag en dag ska klara av ett jobb eller kanske plugga någonting. För sedan jag hoppade av skolan har allt sådant stått stilla. Jag har en liten aktivitet nu men målet är att klara ännu mer.

”Jag har tack vare allt insett att jag är en stark person och förstår idag mitt värde.”

Att se tillbaka på allt jag gått igenom är tufft. Men jag ser även tillbaka med styrka. Jag tog mig igenom dom där jobbiga åren, med flera tuffa händelser. Jag har tack vare allt insett att jag är en stark person och förstår idag mitt värde. Att mitt liv är en gåva och inget annat.

Ett tips jag har är att be om hjälp i tid. Att berätta om något känns eller är fel. Det måste inte vara någon du känner, det kan vara vem som helst som du känner att du kan prata med och lita på. Och mitt andra tips är att försöka få bort det negativa i livet. Det kan vara att bryta med personer som inte ger dig det bästa, avfölja någon på sociala medier som inte ger dig något positivt och som kanske bara ger dig ångest.

Små saker kan göra stor skillnad.