Alice Lindvall
Berättelser

”Man får bara jordgubbar om man springer tillräckligt fort.”

Började som 7-åring
Jag har elitsatsat olika sporter hela mitt liv och blev drillad från att jag var 7-8 år. Jag tävlade i allt och trodde att mitt värde låg i mina resultat.
Även skolan blev en tävling: jag läste extrakurser utanför skolan samtidigt som jag hade toppresultat i alla ordinarie ämnen. I tonåren hade jag dessutom tre extrajobb på fritiden: Varannan helg jobbade jag på ett café, från 7 på morgonen till 16-17 på eftermiddagen.
Utöver det hjälpte jag en liten kille från Kina lära sig svenska på Stadsbiblioteket. Mitt tredje jobb var som tränare i amerikansk fotboll för ett ungdomslag, och jag fick springa från skolan för att hinna dit.
Jag tränade också mycket. Jag spelade i flera olika lag: damlag, handbollslag, skollag och flaggfotbollslag.

Som 7-åring började jag spela handboll. Redan första året i seriespel hamnade mitt lag i “elitserien” för vår åldersgrupp. I samband med detta blev vi ett renodlat elitsatsningslag.
Jag spelade i det laget tills jag var 15. I samband med att jag slutade spela handboll började jag träna amerikansk fotboll, som jag elitsatsade på direkt från start. Laget jag började i hade en historia av flertalet SM-guld, och många av mina lagkamrater var landslagsspelare.
Ganska omedelbart blev jag inslussad som quarterback, då de upptäckte att jag hade talang. Där fick jag privatträning och blev redan det första året inkallad till ett talangläger med de 15 bästa junior-quarterbacksen i Sverige. Det hände två år i rad.
Andra året var jag enda tjejen, men blev trots det rankad 7a av de 15 bästa quarterbacksen som var där. Testerna vi blev betygsatta på var teknik, teori, styrka, uthållighet, mentalitet och snabbtänkthet. Jag blev även kallad till landslagsläger båda mina år inom sporten.
Jag har ett SM-silver i två olika sporter från 2017, det året jag gick in i väggen.

” Man fick skäll om man var sjuk och inte kunde träna, folk tränade ofta med feber “

Träningens mörka sida
Men det fanns en mörk sida av träningen: de pressade oss redan som små barn, ofta med glåpord och elakheter. En tränare jämförde oss frekvent med apor under träningen. En annan skällde ut oss regelbundet för att vi inte tränade tillräckligt hårt, detta trots att vi antagligen tränade hårdare än alla andra i vår ålder.
Jag hade nästan alltid ont i magen innan träningen. För mig var träningen sällan rolig, den handlade bara om prestation.
Vi tränade fyra gånger i veckan, tre av de gångerna gymmade vi en timme innan hallträningen. Dessutom skulle vi springa en runda på 5 km på tid innan varje träning började.
En gång när vi var kanske 13 år gamla stukade en lagkamrat foten under löprundan. Jag stöttade henne tillbaka, eftersom hon inte kunde gå. När vi kom tillbaka satt laget och åt jordgubbar.
Tränaren bjöd. Men när jag och min skadade kompis kom tillbaka fanns det inga kvar. Tränaren sa att vi inte fick några, eftersom som vi inte sprungit tillräckligt snabbt. De anklagade dessutom min skadade lagkamrat för att överdriva, att hon minsann kunde ha sprungit om hon bara ville. Mottot i laget var att “kan man stå så kan man spela”.
Tränaren skällde ofta på oss för att vi inte spydde eller hostade blod efter löprundorna, hon sa att det var först då som man tränat tillräckligt hårt. Man fick skäll om man var sjuk och inte kunde träna, folk tränade ofta med feber. Det var heller inte okej att missa träning för att plugga.

Vad som känns jobbigt så här i efterhand är att jag inte ens reflekterade över det absurda i situationen.
För mig var detta vad träning innebar, i mitt huvud fanns det inte ens en värld där träning utövades för skojs skull. Jag förstod inte att min situation inte var normal och jag trodde genuint att mina tränare gjorde rätt.

Plötsligt var inget roligt längre
Runt 2016 började jag känna mer och mer att något var konstigt: plötsligt tyckte jag inte att skolan var rolig längre, trots att jag älskade att vara i skolan tidigare.
Nu helt plötsligt kände jag att jag inte var lika duktig längre. Jag klarade inte ens av de enklaste uppgifterna, när jag förut alltid fått A i allt utan att ens anstränga mig. Jag satt hela skoldagar och stirrade på tavlan, frustrerad över att det faktum att jag inte längre kunde koppla ihop A och B. Jag minns en dag när vi skulle ha prov, och jag innan provet insåg att jag inte visste något av det vi skulle testas på.
Läraren försökte förklara för mig, men jag kunde inte ta in det. Det gick så långt att han gick igenom svaren med mig, men trots detta förstod jag inte. Min inställning var att bara fortsätta ändå; med en av mina första tränares ord ringande i mina öron: ”Kan du stå så kan du träna!”

Fast det var enormt jobbigt, var jag i skolan alla dagar i veckan. Varje dag, så fort jag kom hem från skolan, så bara grät jag. Jag stressade enormt mycket över allt jag behövde göra. Allt skolarbete tornade upp sig som en vägg framför mig. Jag klarade inte av att se saker som separata arbeten, utan jag såg allt som en och samma klump. Det var extremt ansträngande och det gjorde att jag inte klarade av att påbörja någonting.
Jag försökte och försökte men jag fick aldrig något plugg gjort. Jag brukar beskriva det som att det kändes som att tänka genom kvicksand. Det gick trögt och var otroligt ansträngande.
Efter mina misslyckade försök att plugga efter skolan somnade jag i mina böcker. Jag sov ofta 15 timmar per dygn men var ändå alltid helt slut i huvudet.

“På fotbollen sa tränarna att jag var för smal, vägde för lite, så jag försökte gå upp i vikt. Samtidigt ville jag ju inte det egentligen”

Träningen skapade ätstörning
En av anledningarna till att jag tränade så mycket var för att min kropp skulle leva upp till olika kriterier, både mina egna, mina tränares och samhällets.
På fotbollen sa tränarna att jag var för smal, vägde för lite, så jag försökte gå upp i vikt. Samtidigt ville jag ju inte det egentligen – jag var ju nöjd som jag var. Vid ett tillfälle skadade jag mig och rasade 6kg i vikt på två veckor. Då blev det svårt att gå upp i normalvikt igen. Jag fortsatte träna trots min skada, vilket jag egentligen inte fick, eftersom jag var desperat över min viktnedgång. Jag visste ju att det var mina muskler som tynade. Resultatet? Jag lever nu med en permanent axelskada som blev slutet för både min fotbolls- och handbollskarriär.
När jag slutade träna blev jag deprimerad och åt ingenting. Då fick jag remiss till en dietist som sa att jag åt alldeles för lite, jag åt ungefär 400 kalorier om dagen, när jag egentligen borde äta runt 2100.
Min psykolog ville lägga in mig för ätstörning förra sommaren, men nu äter jag mediciner och min ångest kring att kontrollera allt jag äter har släppt.
Jag vill egentligen träna, men det går inte just nu. Jag har tränat så hårt att min kropp gått sönder: jag har en skadad axel, två trasiga knän och problem med ryggen.

Föräldrarna bidrog till problemet när de inte visste
Mina föräldrar var ganska strikta under min uppväxt. De hade mycket regler och förbud. De var till exempel alltid väldigt tydliga med att de aldrig skulle låta mig eller min bror sluta träna. Det var mycket begränsningar kring saker som jag förstår bara var ren välmening från deras sida – till exempel fick vi inte kolla på vissa tv-program som Nickelodeon.
Utöver det fanns det regler kring mat och onyttigheter.
Vi var tvungna att äta gröt med mosad frukt varje morgon, trots att gröt var det värsta vi visste. Det fick absolut inte vara sylt på gröten.
Vi fick bara äta 125g godis i veckan och dricka två glas läsk. Alla dessa regler, oavsett om uppsåtet bara var välvilligt, bidrog väldigt mycket till min ångest över träning, vikt och prestationer.

Pappa brukade säga att jag var deprimerad för att jag inte tränade, men han förstod inte att träningen var anledningen till den ångest jag kände inför allt. Träningen hade varit hela min identitet, och nu visste jag att jag inte skulle klara av att prestera som jag förut gjorde.
Min mamma försökte uppmuntra mig med att säga att ”Tänk på hur mycket bättre du mår idag än du gjorde förut”. På något sätt triggade det min tävlingsmänniska.
Hennes små kommentarer fick det att kännas som om min psykiska ohälsa inte var på allvar eftersom den nu tydligen var bättre än den var förut. Det gjorde att jag kände mig förminskad och att jag inte togs på allvar, eftersom jag själv inte alls kände att jag mådde bättre än för ett år sedan, trots att det tydligen såg ut så från utsidan. Jag hade bara blivit bättre på att dölja det helt enkelt.
Nu har mamma och pappa förstått hur de bäst ska stötta mig på min resa, och de har även fått veta vilken roll de spelade i mitt insjuknande.

Idag är de det bästa stödet jag kan önska mig. De har slutat göra allt det de förut gjorde och de har bytt ut sina hobbypsykologskommentarer mot uttryck som “Vi förstår att du är trött”, “Det måste kännas jobbigt för dig” och “Det viktigaste är att du börjar må bättre igen”.
Dessa kommentarer förminskar inte mitt problem, utan de stärker min tilltro till mig själv och mitt eget omdöme. Nu känner jag äntligen att jag är en ​person och inte en ​prestation.
Jag har lärt mig att lyssna på min kropp och mitt huvud.

Mina råd till idrottstränare
Det är så mycket jag skulle vilja säga till mina gamla tränare. Till exempel att det är otroligt skadligt att ställa sina spelar mot varandra. I en lagidrott, där man ska prestera som ett team, var vi tvungna att tävla mot varandra. Flera gånger i veckan sprang vi 5 km innan träningen på tid. De som hade bäst tider fick komma med i det bästa laget på cuper och matcher. Gjorde man inte det bästa fick man inte komma med i elitlaget, utan i utvecklingslaget.
Även där fick dock de spelare som egentligen hörde hemma i elitlaget mer speltid än de sämre spelarna. Där handlade det om att vinna snarare än att utveckla spelare som behövde det.
Jag spelade i elitlaget men kunde få sitta på bänken en hel match, för att jag inte presterat tillräckligt bra. När jag försökte be om att bli inbytt så blev jag ofta utskälld med orden att tränaren bestämde och att jag skulle sluta tjata annars fick jag inte spela alls. Jag mådde så extremt dålig av detta. Jag skämdes och kunde knappt hålla tillbaka tårarna där jag satt som en åskådare matchen igenom.
När jag för en kort tid sedan såg min pojkvän träna knattar i tennis, fick jag en chock: de hade kul och tränarna var snälla mot dem. Vad var det jag bevittnade? Kunde det verkligen gå till så här? Detta hade jag aldrig upplevt själv. Det blev som ett uppvaknande för mig, och jag förstod vad jag gått miste om från 7 års ålder. Det gör mig ledsen.

“Plötsligt kunde jag inte resa mig upp från sängen. Mina ben vek sig och hela min kropp skakade okontrollerat. Jag kunde inte andas och bara skakade och grät”

Ett panikångestanfall blev vändpunkten
Det som blev vändpunkten var när jag en dag för lite drygt ett år sen fick mitt första panikångestanfall. Jag visste inte vad det var som hände med mig. Plötsligt kunde jag inte resa mig upp från sängen. Mina ben vek sig och hela min kropp skakade okontrollerat. Jag kunde inte andas och bara skakade och grät. Först då fick mina föräldrar iväg mig till en läkare. De hade försökt få mig att söka hjälp ett längre tag men jag var rädd för att få en diagnos.
I mitt huvud var psykisk ohälsa ett nederlag, ett kvitto på att man var för svag för att klara av samhället.

Det första som hände var att jag fick jag träffa en psykolog. Hon gjorde skattningar av mitt mående och jag var tydlig med att jag inte ville att mina föräldrar skulle få veta vad som var fel på mig. I slutet av mötet tog hon in mina föräldrar och berättade allt jag sagt. Hon berättade till och med värdena på mina skattningsskalor. Det kändes som ett övergrepp. När mötet var slut, sa hon ”Du fyller ju 18 om två månader och då kommer inte du kunna träffa mig mer”. Det var mitt första möte med psykiatrin.
Jag grät hela vägen hem och jag var så arg och besviken. Jag sa till mamma att jag aldrig skulle gå tillbaka, att jag aldrig mer skulle lita på en psykolog.
Jag fick remiss till en läkare som skrev ut antidepressiva, ångestdämpande och sömnmedicin, men antidepressiva hjälpte inte eftersom de inte visste vad jag egentligen led av då: utmattningssyndrom.
Först när jag fick en ny psykolog uppmärksammade hon det, och sa: ”Du har ju gått in i väggen”. Jag fick fylla i ett skattningsformulär som visade 28 på utmattningsskalan, där 19 är gränsvärdet för utmattning.

Får rätt stöd i skolan
Nu går jag sista året på gymnasiet och har fått anpassad skolgång. Jag behöver inte alltid vara i skolan, bara jag ser till att få alla uppgifter gjorda. På grund av min utmattning har jag nämligen svårt att befinna mig i miljöer med mycket ljud och buller. Jag har dessutom fått koncentrationssvårigheter sedan jag gick in i väggen.
Det finns ett avskilt rum där jag kan vila och jag får även skriva prov där. Ofta måste jag gå och lägga mig och sova mellan lektionerna i skolan.
En anledning till att jag får så mycket hjälp i skolan tror jag är att jag aldrig haft svårt i skolan. De förstod att det inte var skolan som var problemet, utan något annat.
Nu gör de allt för att stötta mig. Jag är extremt tacksam över att jag nu kommer lyckas ta studenten samtidigt som alla mina klasskompisar, trots min situation.

” Omvärlden är mer förstående än man tror. Men om de aldrig får veta om dina begränsningar kan de heller aldrig göra anpassningar “

Från prestation till att sätta mig själv först
Förut gick jag till skolan hur jag än mådde. Jag gick till och med till skolan dagen efter att jag fått hjärnskakning på en träning, för att skriva ett prov. Det var som att jag hade en plikt att gå dit och att hela mitt liv handlade om att jag måste göra allt som var planerat: jag behövde en utbildning, mina lag behövde mig och jobbet kunde jag inte skippa.
Idag har jag börjat göra saker som lugnar mig. Jag kan sitta på mitt rum och bara lyssna på P1 och öva olika makeuptekniker i timmar. Just att sminka är väldigt avkopplande och helt utan prestation. Det har blivit en kreativ hobby. Jag märker dessutom att jag slipper tänka när jag sminkar, något jag aldrig klarat av förut.
Jag har även lärt mig att säga nej, att inte vara med på allting och att sätta mig själv först. Jag vet till exempel att jag inte klarar mer än en timme på en fest innan jag bryter ihop av trötthet och ansträngning.
På hemmafester brukar jag gå och lägga mig och sova i något rum men på klubbar går ju inte det. Därför undviker jag ofta att sätta mig i en sådan situation genom att hänga med mina kompisar ut.
En annan sak jag har börjat med är att stanna hemma från skolan när jag mår dåligt. Det har varit ett jättestort steg för mig.

Med i Svt serie
Jag tror att det finns så många som skulle ha nytta av det jag pratar om. Jag tänker på alla unga som jag mött i träningen, som drivs av prestation och aldrig blir nöjda med sig själva. Jag ser detta överallt – hur unga sliter ihjäl sig. Därför vill jag nå ut till fler för att få folk att inse att allt inte ligger i ens prestationer.
För en tid sen blev jag kontaktad av Svt, efter att jag gjort ett inlägg på Instagram. De har gjort ett program med mig om psykisk ohälsa, som kommer att visas på TV.

Mitt viktigaste råd till unga med prestationsångest är:

  • Du är mer än dina prestationer, jag lovar!
  • – Om du har svårt att söka hjälp, våga ta steget ändå. Be någon du litar på att följa med dig, psykisk ohälsa är inget att skämmas över och absolut inget du ska tvingas leva med!
  • – Omvärlden är mer förstående än man tror. Men om de aldrig får veta om dina begränsningar kan de heller aldrig göra anpassningar.

Dela detta:

Hits: 187

2 Kommentarer

  • Gunilla

    Vill bara krama om dig och säga att du är på rätt väg. Du har en lång snirklig väg framför dig, men ett steg i taget lilla du ❤️ Önskar att alla ledare, tränare, coacher, skolpersonal och vårdnadshavare tar sig tid att läsa din berättelse.

  • Abbe

    Jag gick också in i väggen tidigt, året efter gymnasiet faktiskt. Nu har det gått två år och jag känner redan att krafterna är på väg tillbaka. Det är en bit kvar, men genom att öppna upp sig och låta tiden gå så läker man.
    Heja du som har insett att livet har en annan riktning än überprestationen, för jäkligt bara att det krävs en vägg för det. Ta hand om dig och lycka till med allt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *