”… Jag tänkte att jag förtjänade det och att jag förmodligen hade gjort någonting fel.”

Nathalie Sjöberg är 19 år och har ADHD och erfarenhet av en traumatisk hemmiljö, misshandel, självskada och missbruk.

”Hur mår du egentligen?” Denna enkla fråga kan betyda allt för någon som har det psykiskt jobbigt. Att få känslan att det finns någon som bryr sig om en och har tid att lyssna, för det krävs oftast inte så mycket mer. Varför
är den meningen så laddad? Varför skapas det en osäkerhet för den som tänkt ställa frågan men som väljer att säger ”läget?” Eller ”hur är det?” Hur kan vi få samhället att inse att frågan har större betydelse än vad man tror?

”… känner man någon väl så vill man väl också den människan väl.”

Jag upplever att det är väldigt få som ställer frågan ”hur mår du egentligen?”. Vilket gör mig ledsen och frustrerad då det känns så väldigt ytligt och att folk genuint inte bryr sig om en utan bara vill ”kallprata”. Självklart så ska man få föra kallprat men känner man någon väl så vill man väl också den människan väl.

Jag skulle uppskatta en fråga om mitt mående, då det ligger mig varmt om hjärtat att visa omtanke och medkänsla för andra runt omkring mig.

Hösten 2015 – jag är 13 år, jag har kommit in i tonåren. Jag vet inte exakt säga vad som var den utlösande faktorn till att min väg tog en riktigt mot psykisk ohälsa. Jag kände inte att jag dög till något oavsett vart jag var eller vad jag gjorde. Vid det här laget hade mina föräldrar varit skilda i 7år och jag kände att jag verkligen inte hörde hemma hos min pappa och hans ”nya” familj även om jag och min lillasyster bott där 2v/mån sedan 2010.

Jag var nog aldrig en del av den ”nya” familjen och det som sårade mig mest under tiden jag bodde där var nog att jag att jag verkligen blev behandlad som smuts. Jag och min lillasyster delade på ett rum och det enda som fanns där inne var en madrass och garderober, vi hade varken täcke eller kudde så vi fick lov att dela på en filt och ta med kuddar från mamma. Efter ett tag så hade någon av våra bonussyskon snott kuddarna från oss och vi fick lov att sova med enbart en filt. Vi fick knappt någon mat heller när vi bodde där och ingen av den resterande familjen ville umgås med oss, INTE ens våran egna pappa.

Jag har alltid varit väldigt aktivt inom idrotten vilket innebar att jag tränade mycket i olika sporter men när jag var hos pappa behövde jag be mamma (som bodde en bra bit ifrån) komma och skjutsa mig till mina träningar osv för att pappa/hans fru vägrade köra mig. Men dom kunde alltid ställa
upp och köra mina bonussyskon.

”Jag förstår inte hur man kan behandla barn i ens familj så olika.”

Pappa och hans fru vägrade också att köpa saker till mig och min lillasyster tex kläder, leksaker osv men bonussyskonen fick alltid allt de ville ha, jag förstår inte hur man kan behandla barn i ens familj så olika.

Jag och lillsyrran fick heller aldrig några pengar och de vill man ju såklart ha som barn för att tex köpa godis osv, vi fick heller aldrig några julklappar eller födelsedagspresenter. Kommer ihåg hur jag och lillsyrran alltid va så himla avundsjuka på våra bonussyskon som alltid fick de vi alltid önskat oss.

Jag blev tyvärr också misshandlad av pappa och hans fru, både psykiskt och fysiskt men jag berättade såklart aldrig någonting för någon för jag tänkte att jag förtjänade det och att jag förmodligen hade gjort någonting fel. Fick aldrig frågan om hur jag mådde heller och jag kände mig helt enkelt så himla osynlig.

”Hemma hos min mamma var det raka motsatsen…”

Hemma hos min mamma var det dock raka motsatsen, hon hade alltid full koll på allt jag gjorde eller inte, hon var med på olika tillställningar från träningar och matcher till föräldramöten. Kanske den stora skillnaden mellan det olika hemmen gjorde sitt? Kommer även ihåg att den äldre bonussystern visade mig ett klipp på YouTube om hur man skulle skada sig själv och försvinna från livet om man mådde dåligt och hade ångest, detta fick min väg att ta en sväng mot just självskada. Jag var alltså bara 13år när jag föll in i självskada. Vid de där laget gick jag i årskurs 7 och min skolgång var katastrof.

Jag mådde så extremt dåligt och det gick ut över skolan, jag skolkade hela tiden och jag, och min dåvarande kompis, började slåss och bråka med yngre elever på skolan. Min mamma försökte söka hjälp åt mig både på skolan och bup. Bup gav avslag på utredning men skolan började göra lite för att hjälpa mig. Fick börja prata med en skolkurator och hon var världens bästa. Jag älskade att prata med henne för det fick mig att må bättre samt att börja fokusera på skolan igen.

”Fick börja prata med en skolkurator och hon var världens bästa.”

Jag och skolkuratorn pratade varje vecka fram till att jag gått ut 9:an där jag även gick ut med bra betyg och 100% närvaro, fick även ett stipendium på vår avslutningsmiddag i 9:an där det stod ”för sin utveckling från kaos till en omtänksam, mogen och målinriktad elev med fina skolresultat tilldelas stipendium till Natalie Sjöberg” fick även 500kr. Kommer ihåg att jag fällde några tårar när läraren läste upp det inför alla 9:or och att jag då även fick lite ljus framför mig. Men det ändrade sig helt när sommaren kom, jag började må skit, mitt självskadebeteende blev så mycket värre och jag började mer och mer bli självmordsbenägen, det blev även några försök men som tur är så misslyckades jag. Jag hade vid det här laget fått kontakt på bup och fick träffa både kurator och psykolog där. Jag började även med droger som jag sen blev fast i och jag for fram och tillbaka in på psyk.

Tillslut så skickade soc mig till ett behandlingshem som ligger i Mora, vilket är 7h ifrån där jag bodde. Jag flyttade dit september 2019 och började behandling som skulle hjälpa mig att må bättre, jag bodde där i 13 månader och sen fick jag flytta till ett stödboende som inte riktigt var någonting för mig.

Min mormor somnade in av cancer okt 2020 och hela mitt liv förstördes, jag började må skit igen och jag ville inget annat än att följa med henne till himlen men min flickvän som jag fick bo hos hjälpte och stötte mig så jävla mycket att jag började se ljus igen och började tänka att jag fortsätter
leva livet för hennes och mormors skull.

”… Jag började se ljus igen och började tänka att jag fortsätter leva livet för hennes och mormors skull.”

Nu har jag börjat folkhögskolan och tänker studera och göra klart allt så jag förhoppningsvis kan få en gymnasiebehörighet. Mitt mående är väl helt okej, mår varken bra eller dåligt men jag har hjälp av både öppen vården och nära och kära som får mig att fortsätta kämpa och aldrig ge upp. Jag har slutat med mina självskadebeteenden och jag är inte självmordsbenägen längre, har också varit drogfri i 2 år. Så jag skulle säga att mitt liv funkar helt okej nuförtiden, jag ska utredas för borderline och jag har även fått diagnosen adhd som jag behandlar med medicin.