Berättelser

”Jag ser mina funktionsvariationer idag som en gåva, mer än som ett hinder”

Mobbning under hela skolgången
Jag började må dåligt ganska tidigt i skolan, då jag var mobbad under hela min skolgång. Mobbningen började redan i förskolan, där en tjej, som var två år äldre än mig, brukade reta mig, ta mina saker och förstöra dem. Jag blev också utfryst och kallad öknamn.
Detta gjorde att jag mådde väldigt dåligt och ofta grät eller var konstant arg. Jag började även göra dumma saker själv, som att vara våldsam mot andra i min närhet.

När jag blev lite äldre, började jag klä mig annorlunda och intressera mig för rockmusik. Jag blev ofta mobbad över hur jag såg ut och för att jag var annorlunda. I skolan minns jag att jag inte ens fick ta med mig rockmusik för lärarna på timmarna då vi hade ”roliga timmen”.
Jag har bytte skola sammanlagt sex gånger under hela grundskoleperioden, emn jag blev utfryst i varenda skola.
Eftersom mobbningen satte sig på mitt psyke så blev jag tvungen att gå i specialklasser för att komma ikapp. Jag gick också om en klass på grund av att jag mådde dåligt, men kom ikapp igen och fick hoppa upp en klass igen i grundskolan.

”Värst var när jag skulle göra om tester på nytt hos BUP och de ville att jag skulle bygga lego och pratade med mig som om jag vore bakom flötet”

Vart utåtagerande och hade svårt att sitta still
Det var ingen som hjälpte mig under skoltiden eller såg det här. Min mamma försökte hjälpa mig, men det var svårt för henne att göra det själv.
Jag hade en kompis i skolan som jag kunde vända mig till. Han var utfryst, precis som jag och därför tror jag att vi fungerade ihop. Eftersom vi båda var utanför, så blev vi utåtagerande och gav igen mot de andra. Vi betedde oss illa, tjafsade, startade bråk och ibland blev det slagsmål. Det ledde till att jag blev utslängd från skolan, fast det egentligen inte var jag som var problemet. Hade lärarna sett det, så hade de förstått att det var ett sätt för mig att uttrycka att jag mådde dåligt.
I skolan trodde de att jag hade ADHD. Jag var väldigt speedad, hade dålig koncentrationsförmåga, skakade med benen när jag satt still och trummade på bordet. Jag ville springa ut från klassrummet flera gånger, men jag tror att mycket av min rastlöshet och dåliga koncentrationsförmåga då egentligen berodde på mobbningen.

Ibland känns det svårt att ta mig in i en grupp, men jag tror inte att det är så egentligen utan bara en känsla jag har. De personerna vet inte hur jag fungerar och då blir det svårt att ta in mig”

Fick diagnoserna Asperger/ADD
När jag var 13-14 år så började jag må sämre och min mamma anade att det var något med mig, på grund av mitt beteende. Det var svårt att avgöra i situationen vad allt berodde på, men jag tror det var en kombination av mobbningen, att jag inte mådde bra och inte hade fått min diagnos.
Mamma tog mig till BUP och där fick jag göra massa tester som visade sig vara Asperger/ADD.
Värst var när jag skulle göra om tester på nytt hos BUP och de ville att jag skulle bygga lego och pratade med mig som om jag vore bakom flötet. Det var jättejobbigt för mig och de fick mig att känna att jag var dum i huvudet. De nedvärderade verkligen min förmåga. Jag blev arg och gick därifrån.
Den hjälp jag fick då var bara från mamma. Hon ställde upp väldigt mycket under den jobbiga perioden, då jag inte släppte in så många i mitt liv och bara ville vara för mig själv.
Något som hjälpte mig då var boxningen. Det hjälpte mig att ta ut mina aggressioner, men tyvärr lade jag av eftersom jag fick så mycket skador.

Träffade likasinnade elever i gymnasiet
När jag började gymnasiet vände det för mig. Jag märkte tidigare ingen skillnad i mitt eget beteende, mer när jag började gymnasiet, fick jag mer förståelse för mina funktionsvariationer. Jag gick på ett gymnasium som var specialiserade för ungdomar med funktionsvariationer.
Folk var mer mogna och det var aldrig något tjafs. Jag mådde mycket bättre och träffade andra elever som var likasinnade. Lärarna var fantastiska och jag upplevde att jag kunde prata med dem. Till och med en av lärarna hade problem med rastlöshet och förstod mig, genom sina egna problem.
Jag hade också en mentor som var snäll, rolig och lugn och som fick mig att må bra i skolan. Han är anledningen till att jag är på en annan bana idag, så han var en person som jag kunde prata med och alltid fanns där.
I gymnasiet var jag dock tvungen att gå om ett år på grund av att jag hade så svårt för matematik. Det var inget konstigt att gå om ett år utan bara lite trist för att jag inte fick ta studenten med mina kompisar.

”Försök att se dem positiva sakerna i dig själv istället för negativa. Alla har något positivt i sig”

Svårt att läsa av sociala koder
Från gymnasiet fram tills idag har det varit rätt bra. Jag har inte haft så stora problem och är öppen med de jag har. Det blir så mycket lättare om man är öppen med sina problem och det blir lättare att umgås med andra.
Jag är ganska tillbakadragen som person, har svårt att få kontakt med människor och det kan vara jobbigt för mig att vara i grupp eftersom jag gör saker som är mer annorlunda än andra, kan försvinna bort i tankar och tänka konstiga saker.
Det kan också vara svårt för mig att läsa av sociala koder, vilket gör att det kan bli stelt eller svårt att avgöra situationer. Ibland känns det svårt att ta mig in i en grupp, men jag tror inte att det är så utan bara en känsla jag har. De personerna vet inte hur jag fungerar och då blir det svårt att ta in mig. Jag pratar inte så mycket och behöver bli indragen för att komma in i en grupp, men jag vet ju att det inte fungerar så och att man måste prata för sig själv.
Jag har också försökt prata med mamma om det varit något och vi har en sådan relation idag att vi kan prata med varandra. På senare tid har även relationen med min pappa blivit bättre, där jag kan prata öppet.

Har familj och mår bra idag
Idag lever jag bra, bor tillsammans med min sambo och har ett barn. Jag mår bra och man får lita på att allt ska bli bra i framtiden. Just nu är jag föräldraledig och vardagen är lite enformig, då jag håller mig lite instängd. Det hade varit roligt att ha en vän som också har barn.
Jag tar ingen medicin och går inte i någon terapi. Tidigare har jag försökt med psykolog men det gick inte, då det inte ledde någonstans. Jag försöker idag att vara positiv till det mesta, även om jag vissa dagar känner att allt suger, men så är det för de flesta.

Det har vart svårt med jobb och jag ångrade starkt att jag inte pluggade efter skolan. Jag har bytt chef säkert 8 gånger på samma arbetsplats, men de har inte har förstått mig. Vissa arbetsplatser har gett mig en chans, men inte haft plats för att anställa mig. Jag har fått mycket hjälp med jobb, men man får försöka sköta det själv också.

Ser funktionsvariationen som en gåva
Idag ser jag mina funktionsvariationer som en gåva, mer än som ett hinder. Vi som har Asperger är väldigt kreativa och är väldigt begåvade på de ämnen man nördar in sig på. För mig har det alltid varit musik. Det finns många musiker som sitter på den här diagnosen.
Jag lär mig väldigt snabbt att spela instrument och det kan bara ta en vecka för mig att lära mig spela ett nytt instrument. Jag vet inte var det kommer ifrån, men det bara sitter där.

Försök att hitta någon som du kan prata med. Det behöver inte vara förälder eller bästa vän, bara någon. Det är alltid skönt att ha någon som lyssnar och förstår en.. Man behöver någon som finns där för en även fast man bara vill vara ensam.
Se inte dina funktionsvariationer som något fel. Se det som en gåva. Utan den hade jag inte varit den jag är idag.
Hitta något positivt. Försök att fokusera på de positiva sakerna i dig själv istället för de negativa. Alla har något positivt i sig.

Dela detta:

Hits: 144

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *