Berättelser

“Jag låg bara på mitt rum och grät hela tiden”

Emilia har ADHD, AST och GAD

Jag minns inget annat än att ha ångest, det är liksom mitt normaltillstånd. Som barn var jag alltid ängslig, grubblade och oroade mig konstant. Jag märkte att andra barn inte var som jag: så himla försiktig och helst bara ville vara i fred. Jag ville bara göra saker som var lugna och tysta, ville inte följa med på utflykter, utan bara vara i det jag var van vid och trivdes med. Förändring och nya saker upplevde jag som väldigt jobbigt. Ofta var jag nedstämd och ledsen, eftersom jag inte klarade av att vara som de andra.

Ingen brydde sig
Det kändes inte som de vuxna brydde sig så mycket, eftersom jag var tyst och stilla, lärarna gav mest uppmärksamhet till de vilda skrikiga killarna. Mina problem var så tysta.

“Gymnasiet var jättesvårt för mig. Lärarna hade inte samma kontakt med föräldrarna, så jag flög under radarn”

Pinsamt att gå till BUP
Jag tror jag var 11 år, när jag bara inte orkade längre. Då ville jag inte gå till skolan och hade konstant en klump i magen. Pappa sa att vi skulle gå till BUP. Jag tyckte det var jättepinsamt och kände mig nästan kränkt. Så jag satt i försvarsställning och trodde han tagit dit mig för att det var fel på mig. Sen satt jag och grät på toaletten och gick sen inte dit igen. I stället låtsades jag att allt var bättre.

Låg på mitt rum och grät hela tiden
När jag var 14-15 år blev det mycket värre. Jag var så himla ledsen hela tiden. Ville inte gå till skolan utan bara vara på mitt rum, där jag låg och lyssnade på musik och grät hela tiden. Det blev nog värre i och med puberteten. Till slut valde jag själv att gå till BUP ett par gånger. Jag fick även antidepressiv medicin av min husläkare. Först fick jag prova olika sorter, för ingen hjälpte, och efter ett tag ville jag inte att folk skulle oroa sig för mig, så jag låtsades vara glad, fast medicinen inte hjälpte. Först när jag var 20 år provade jag en ny sort, som faktiskt gjorde skillnad.

Jag klarade inte av gymnasiet alls
Gymnasiet var jättesvårt för mig. Lärarna hade inte samma kontakt med föräldrarna, så jag flög under radarn. Ofta somnade jag på lektionerna och vissa dagar sov jag hela dygnet och kom inte ens iväg till skolan. Jag klarade inte av gymnasiet alls. Efter gymnasiet var jag bara hemma ett år och gjorde ingenting. Efter det kom jag in på en folkhögskola i 2 år och där funkade det jättebra så att jag till slut fick bra gymnasiebetyg. Det var en mindre skola och där jag inte var lika anonym. Jag trivdes bättre och det kändes tryggare. Inlärningssätten var lite mer fria: man fick redovisa på olika sätt, som passade en bättre. Tidigare hade jag bara misslyckats, men detta fungerade för mig.

“Så fort jag åkte tunnelbana fick jag panikattacker, så till sist blev jag bara hemma, helt isolerad”

Jag var extra skör för stress och press
Efter folkhögskolan kom jag in på Universitetets dataspelsutbildning, men efter ett år där utvecklade jag paniksyndrom och kunde inte ens gå hemifrån. Så fort jag åkte tunnelbana fick jag panikattacker, så till sist blev jag bara hemma, helt isolerad. Jag visste inte då att jag hade autism och adhd och var extra skör för stress och press. Det var 100 personer i min klass, och det var mycket intryck hela tiden som min hjärna inte klarade av. Genom psykiatrin fick jag gå i gruppterapi för panikångesten, så det försvann efter en tid. Men skolan blev för mycket, så jag sjukskrev mig och försökte att bara ta det lugnt. Men då blev jag av med CSN och fick gå på socialbidrag.

Mådde allt sämre av jobbet
Jag visste inte vad jag skulle göra i livet: jag vågade inte börja plugga igen eftersom jag mått så dåligt innan. Min styvpappa frågade om jag ville jobba hos honom, och det provade jag ett år: svarade i telefon, kokade kaffe, satt i reception och liknande uppgifter. Det var bra att få en lön och inte gå på bidrag, få en rutin att komma iväg hemifrån, men det sociala i arbetet blev svårare och svårare med min autism. Jag mådde allt sämre och blev jättedeprimerad efter ett tag. Jag bara grät och grät och fick tvångstankar om att jag var dödligt sjuk. Hela dagarna hade jag dödsångest och fick till slut läggas in på psyket. Efter det blev jag sjukskriven. Jag sökte ett annat receptionsjobb på ett bemanningsföretag, men mådde så dåligt av att jobba med det att jag blev sjukskriven igen. Eftersom jag jobbat så lite fick jag knappt någon sjukpenning och det var väldigt tufft ekonomiskt.

Har verkligen försökt att jobba
Jag har verkligen försökt och velat jobba, men inte klarat det. Nu har det gått fyra år sen jag jobbade, och sist jag var inlagd bad jag om att få göra en utredning om ADHD (ADD). Då fick jag klart för mig vad det var jag led av och fick medicin, psykologsamtal och stöd. När jag började ana att jag hade autism skämdes jag: jag ville bara vara normal, men jag förstod att jag måste utreda det, och mina aningar stämde. Det jag inte visste var att ADHD-medicinen påverkade min autism och gjorde de symptomen mer framträdande: jag blev osocial, mer instängd i mig själv och kunde bara sitta och pyssla med mina saker hur länge som helst.

Lever på min pojkvän
Nu har jag fått börja gå på daglig verksamhet där jag trivs jättebra och hoppas att jag ska få ersättning av Försäkringskassan, så att jag kan vara kvar här. Senaste gången jag fick avslag blev jag så himla deprimerad, det var ett sånt bakslag. Får jag inte pengar av FK måste jag ta hitta ett heltidsjobb, och det klarar jag inte av. I långa perioder har jag inte fått någon som helst ersättning. Nu får jag 3 600 kronor per månad att leva på. De säger att jag haft tur som ändå får det, men man blir inte friskare av att inte kunna försörja sig själv. Som tur är har jag min man som jobbar och får lön, men jag känner mig som en börda. Jag skulle vilja kunna köpa en födelsedagspresent till honom någon gång, men får jag någon gång extrapengar, måste jag alltid betala någon räkning.

Om man är sjuk och inte kan jobba så kan man bli jättefattig. Nu är jag så van att ha det såhär att jag inte kan föreställa mig något annat.

“Jag har sån tur som har familj och vänner som accepterar mig som jag är”

Varför skulle någon vilja ha mig?
I framtiden hoppas jag kunna gå kvar på min dagliga verksamhet med konstnärlig inriktning och kanske kunna jobba 25% någonstans på ett jobb som är anpassat för mig, där jag kan pyssla i min egen lilla bubbla. Till exempel i charkdisken på en mataffär. Det vore fantastiskt om jag kunde hitta ett sånt jobb. Varje gång jag går till vår icabutik tittar jag på charkdisken och tänker att ”där skulle jag vilja jobba” Men sen tänker jag att ”varför skulle någon vilja ha mig?” Och när jag provat att arbeta har det gått bra så länge jag får lönebidrag, men när det går ut har jag åkt ut direkt.

Det går inte att bara skärpa sig
Jag har sån tur som har familj och vänner som accepterar mig som jag är. Det finns människor som tror att det bara är att ”ta sig i kragen”. Det har jag försökt göra hela mitt liv, och det har inte gått. Det går inte att ”skärpa sig” så att autismen försvinner.

Till de som känner igen sig i min berättelse vill jag säga att man inte ska skämmas och hålla det inom sig själv. Det blir bättre av att be om hjälp och prata med någon som man litar på. Om det inte funkar med någon, tappa inte hoppet utan hitta någon annan. Du har rätt till det!

Dela detta:

En Kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *