“Jag känner mig inte längre som ett offer i en elak värld…”

Linnéa har erfarenhet av EIPS, depressioner och ångest samt en beroendesjukdom.

Jag heter Linnéa och jag är 27 år gammal. Jag har EIPS (emotionellt instabilt personlighetssyndrom) samt ångest, återkommande depressioner och har blivit diagnostiserad med beroendesjukdom, men idag är jag nykter.

Jag är serietecknare och sysslar även med musik, skulptur och poesi. Om dagarna besöker jag ofta skogarna runtom i Skåne och studerar spiritualitet för mig själv. Jag tycker även om att lära mig nya saker och titta på tecknade serier. Till hösten vill jag fortsätta studera till socionom för att utveckla fler möjligheter att hjälpa människor.

“Jag hade svårt för att passa in i högstadiet och blev mobbad för det.”

Min psykiska ohälsa började nog när jag var 13 eller 14 år och började på en ny skola samt blev tillsammans med min första pojkvän. Jag hade svårt för att passa in i högstadiet och blev mobbad för det. Skolan var medveten om att något var fel, men gjorde tyvärr inte mycket för att ingripa. Jag blev skickad till skolkuratorn när jag blivit hotad och mina föräldrar kontaktade min skola. Tyvärr hade jag svårt för att prata med skolkuratorn. Jag hade börjat självskada och utvecklade problem med mat och min kropp. I åttonde klass hade jag på mig samma gråa huvtröja varje dag för att gömma mig.

“Jag hade börjat självskada och utvecklade problem med mat och min kropp.”

Den destruktiva relationen ledde till isolering
Under samma tid hade jag en distansrelation med min dåvarande pojkvän som var väldigt hemsk mot mig. Han var extremt svartsjuk och ogillade mina vänner. Så småningom fick det mig att sluta umgås med de kompisar jag hade från min gamla skola. Han var manipulativ och kunde bli våldsam, det bröt ner mig och jag tappade mycket självförtroende.

“Vetskapen om att hon fanns kvar och fortfarande älskade mig gav mig styrka att bryta upp med pojkvännen.”

Barndomsvännen blev räddningen
Jag isolerade mig mest på mitt rum och kommunicerade inte med min familj om vad som pågick.
Tillslut kontaktade min bästa vän från barndomen mig trots att vi inte setts på en evighet. Vetskapen om att hon fanns kvar och fortfarande älskade mig gav mig styrka att bryta upp med pojkvännen.

Efter tre år av mobbning och en jobbig relation hade jag väldigt svårt för att förstå hur jag skulle ha hälsosamma relationer och ta hand om mig själv. Ljusglimtarna fanns i vänner jag skaffade under åren på gymnasiet och i början av tjugoårsåldern samt såklart min barndomsbästis som än idag är kvar.

“Jag behandlades för depression och ångest, men jag hade svårt för att ta emot hjälp.”

Jag gick till bup och ungdomspsykiatrin i gymnasiet, sedan vuxenpsykiatrin. Jag behandlades för depression och ångest, men jag hade svårt för att ta emot hjälp.

“För första gången på drygt fem år kunde jag inte arbeta, jag hoppade av min utbildning och befann mig i ännu en destruktiv vänskapsrelation…”

Drogs till destruktiva relationer
Livet blev fyllt av mer kärlek från vänner och min familj, men samtidigt sökte jag mig till fler destruktiva relationer och försökte festa bort allt som gjorde ont.

Förra året, när jag var 26 år, befann jag mig i den mörkaste tiden av mitt liv. För första gången på drygt fem år kunde jag inte arbeta, jag hoppade av min utbildning och befann mig i ännu en destruktiv vänskapsrelation där jag var medberoende till en person som själv mådde riktigt dåligt.

“Jag isolerade mig, var destruktiv och utåtagerande.”

Efter att ha kämpat i många år hade jag tillslut exploderat.
Jag isolerade mig, var destruktiv och utåtagerande. Jag och min pojkvän bodde tillsammans i min etta i Malmö, där jag mest befann mig i soffan med fördragna gardiner.

Blev utredd och fick diagnosen EIPS
Efter tätt med inläggningar på den psykiatriska slutenvården och mycket tid sedan på mellanvården, dagvården och i terapi blev jag utredd för personlighetsstörning och fick diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Senare även beroendesjukdom på grund av mitt behov av att självmedicinera för att klara av mitt liv och mig själv.

“Jag lär mig hela tiden mer om min diagnos och hur jag kan hantera mina känslor utan att bedöva dem.”

Idag är helt nykter sedan snart en månad tillbaka.
Efter många misslyckade försök själv fick jag hjälp från beroendevården och är äntligen på rätt väg. Jag går på samtal varje vecka och har brukarstyrd inläggning på en psykiatrisk avdelning om det skulle krisa. Jag lär mig hela tiden mer om min diagnos och hur jag kan hantera mina känslor utan att bedöva dem. Jag har lärt mig vad jag mår bra av och att det är okej att ta ett steg tillbaka och vila oavsett vad andra säger.

“…jag är främst tacksam för att det ändå gått bra och att jag ändå är på väg att skapa det livet jag vill ha tillsammans med min partner.”

När jag tänker tillbaka på allting jag genomgått från när jag var liten till idag blir jag ledsen. Men jag är främst tacksam för att det ändå gått bra och att jag ändå är på väg att skapa det livet jag vill ha tillsammans med min partner.

Jag har en närmare relation med min familj än jag haft på många år, en kärleksrelation där jag känner mig trygg och uppskattad, nära vänner som jag skulle gå genom eld för och jag vet att de skulle göra samma för mig.

“Jag känner mig inte längre som ett offer i en elak värld, utan försöker se vad jag kan göra med det jag har och försöker tänka på allt jag är tacksam för.”

Försöker blicka framåt
Jag känner inte att jag kan blicka tillbaka och spåra vilka upplevelser som lärt mig vad, och det finns mycket jag gärna hade haft ogjort och sluppit genomgå, men nu gör jag mitt bästa för att blicka framåt. Jag känner mig inte längre som ett offer i en elak värld, utan försöker se vad jag kan göra med det jag har och försöker tänka på allt jag är tacksam för.

Kärleken till kreativt skapande
Under alla år då jag mådde kasst kunde jag ofta vända mig till att rita, skriva och lyssna på musik. Jag kunde inte föreställa mig förut att det skulle ge mig så mycket som det gör nu. Alla band jag knutit genom att skapa saker är något av det käraste jag har idag.

“Svåra upplevelser lämnar spår i hjärnan och funktioner som en gång varit hjälpsamma kanske inte är det längre.”

Jag mår fortfarande fruktansvärt ibland, men jag börjar bygga upp en trygghet i mig själv och mitt liv som jag inte känt innan.

Ett råd till andra som kämpar med psykisk ohälsa är att inte lita för mycket på dina tankar. Svåra upplevelser lämnar spår i hjärnan och funktioner som en gång varit hjälpsamma kanske inte är det längre.

När jag mår som sämst och maler gamla tankar och känslor hjälper det mig ofta att rikta min uppmärksamhet mot sådant som inte bekräftar mitt mående. Det låter kanske konstigt och det kan ta emot, men ibland när jag känner mig nere och omotiverad försöker jag göra något jag inte brukar. Ofta orkar jag inte mer än att se en video som jag inte vanligtvis hade valt att se. Det föder nya tankar hos mig och ofta nya positiva känslor tillsammans med det.

“Det tog många år för mig att kunna vara öppen för hjälp och känna mig lyssnad på när jag väl försökte, men det har varit värt det.”

Men det viktigaste att börja med är att be om hjälp och att inte ge upp om det inte direkt blir rätt hjälp du får. Det gör mycket för en att bara ta det steget, och om man gör sitt bästa för att vara öppen och tro på att rätt hjälp kommer så är jag nästan säker på att det kommer bli bra tillslut.

Det tog många år för mig att kunna vara öppen för hjälp och känna mig lyssnad på när jag väl försökte, men det har varit värt det.