”Jag försvann från jorden när jag blev sjuk”

Magnus har Bipolär diagnos typ 1

Gick från skolans clown till att stanna hemma
När jag var 18 år började jag få en dipp efter sommaren. Jag tror att jag hamnade där eftersom att jag hade vart i en hypomani under sommaren. Jag och mina kompisar var ute mycket och festade. Jag jobbade varje helg i veckan på Ica, skulle också börja på ett telemarketingjobb och var duktig i skolan.
Stressen från allt jag var uppe i och att jag hade festat så mycket under sommaren gjorde att jag kraschade.
Det var väldigt uppenbart för mig att jag mådde dåligt eftersom jag var skolans clown, syntes och var glad och sedan vart jag plötsligt låg, inte helt dålig, men vart sämre hela tiden.
Jag började vara hemma från skolan och sa till mina föräldrar att jag hade ont i magen. Till slut började jag stanna hemma för att jag verkligen mådde psykiskt dåligt och mina föräldrar förstod att något inte var rätt. Dem åkte in till psykiatrin med mig och där fick jag en terapeut.

”Jag trodde att jag var förföljd och att SÄPOs bilar stod utanför för att vaka över mig”

Trodde att jag var förföljd av SÄPO
En dag när min mamma kom hem så stod jag vid fönstret och kollade ut på gatan. Jag trodde att jag var förföljd och att SÄPOs bilar stod utanför för att vaka över mig.
Mina föräldrar förstod att jag inte mådde bra och vi åkte in till St Görans sjukhus. De kollade mig och förstod att jag var mycket sjukare än jag mådde och sa att jag behövde läggas in på Huddinge sjukhus.

Jag vakades dygnet runt på psykiatrin, eftersom jag mådde så pass dåligt. Jag hade en psykos i min depression och en förföljelsemani. Jag minns att en i personalen satt och vakade mig utanför mitt rum och läste i en bok med en lampa på i mörkret på avdelningen, vilket inte var det bästa när jag hade en förföljelsemani. Just den natten var jag livrädd.
Det var massa tankar som rusade omkring i mitt huvud och trodde att jag hade kommit till ett institut där de testade saker på mig.
Hela sjukhustiden kände jag mig livrädd. Det tråkiga är att jag har svårt att minnas allt som hände den perioden eftersom jag var så pass deprimerad, så det mesta är mina föräldrars minnen som projicerat in i mina tankar.

Fick ECT-behnadlingar
När jag hamnade i depressionen så hamnade jag i en katatonisk depression, så långt in i en depression man kan hamna i. Jag slutade äta och dricka, så pass att jag fick dropp en vecka. Jag var apatisk och var okontaktbar.
De sa att medicinen skulle ta för långt tid att verka på mig och att om de inte bryter depressionen så kan det ge allvarliga skador på min hjärna. De föreslog en ECT-behandling till mig. Mina föräldrar visste ingenting om det här och kunde bara refirera till Gökboet och tyckte att det kändes obehagligt med ECT-behandling. Men det många inte vet är att ECT är en beprovad metod och kan förhindra dem djupaste depressionerna.
Jag fick sammanlagt 15 behandlingar, 3 ggr i veckan. Efter 4:e gången så var det som att något vaknade till liv. Efter fyra behandlingar vaknade jag till av den djupaste katatonin.
Helt plötsligt var det som att jag var där. Min mamma berättade för mig att jag vaknade till allt mer. Hon brukade sitta och läsa högt i en skvallertidning på avdelningen för att få någon slags kontakt med mig. Hon hade vänt bort sig en stund och plötsligt hade jag tagit en bit av en macka som låg på bordet. Eftersom jag hade dropp för att jag inte kunde äta var det stort att börja äta igen. Det var ett gott tecken på att jag var på bättringsväg.

”Det som är jobbigast är att jag inte kommer ihåg allt som hände under tiden jag mådde dåligt”

Hade mösspåtagning på Huddinge sjukhus
När jag vart dålig så gick jag tredje året i gymnasiet. Jag försvann från jorden när jag blev sjuk. Jag hade ens inte på telefonen och svarade nästan aldrig i den. Just då ville jag inte riktigt berätta för mina kompisar att jag var sjuk eftersom stigmat vid den tiden kring psykisk ohälsa inte var så stort.
Jag hade en vän som jag släppte in i livet. Hon hämtade ut min studentmössa och jag minns att jag hade mösspåtagning på Huddinge sjukhus, även fast jag visste att jag inte skulle ta studenten.
Det kändes konstigt att inte ta studenten, men det var bra att få den tiden istället till att bli frisk.
Jag behövde bara gå om ett halvår eftersom jag missade en termin. Eftersom jag insjuknade på vårterminen i slutet av tredje ring tog jag aldrig studenten.
Jag tyckte inte det var så jobbigt, utan mest tråkigt. Det som är jobbigast är att jag inte kommer ihåg allt som hände under tiden jag mådde dåligt.

Lade in sig själv på sjukhuset
Sjukhustiden och efteråt hade jag väldigt vaga minnen och känslor jag kände just då. Jag tror att jag kände mig uppgiven, men ändå accepterande att jag hade insjuknat och mådde dåligt. Jag upplevde att jag hade en identitetskris och frågade mig själv ”Vem är jag?”.
Efter gymnasiet började jag direkt att jobba heltid. Jag tyckte det fungerade i två år, sedan blev jag uppvarvad. Jag minns att jag tog en taxi själv till sjukhuset och sa ”Lägg in mig, jag är så himla speedad”. Efter det lades jag in på sjukhuset.

”Jag accepterade att jag hade en diagnos, men att acceptera att jag hade sårbarheten som psykisk sjuk var svårare och tog längre tid”

Sjukskriven till och från i 2 år
Några år senare insjuknade jag igen. Det var jobbigast när allt var till och från i 2 år. Jag hade vart sjukriven fram och tillbaka under 2 års tid och hade vart deprimerad.
Det var som att allt kom i kapp mig och jag hade inte funderat på vad jag orkar med och inte kommit till insikt som tex att jag inte kan festa till fem på natten eller att när jag inte jobbade så hade jag mycket aktiviteter vid sidan av. Det var tufft på jobbet och för mina föräldrar. Jag kände att det tärde på mina relationer, men särskilt på mitt jobb.

Jag hamnade då på Huddinge sjukhus och jag är en känslosam person, har lätt för att prata om mina känslor, men gråter aldrig.
Jag tyckte det var så jobbigt att hela tiden bli sjukskriven, jobba och sedan falla tillbaka.
Det var sista perioden innan jag kom tillbaka på riktigt. Jag tyckte synd om mig själv och att allt kändes så orättvist. Då grät jag så mycket att tårarna sprutade. Tankar och känslor hade ett samband. Fast jag grät så var det som glädjetårar, för att jag kände något.

Jag accepterade att jag hade en diagnos, men att acceptera att jag hade sårbarheten som psykisk sjuk var svårare och tog längre tid.
Jag trodde bara att jag behövde ta medicin, men förstod sedan att allt det andra runt omkring är minst lika viktigt.

Har ett stabilt liv och är aktiv
I överlag har jag mått mer bra än dåligt. Jag har fått flera skov efteråt och kanske vart inlagd 4 gånger under kortare perioder på 1-2 veckor.
Idag jobbar jag heltid på Ica där jag är avdelningschef, är vice ordförande på Balans och ambassadör på Hjärnkoll. Jag känner att jag har ett stabilt liv och att det är mycket roliga saker som händer runt om mig. Det känns bra, för jag mår bra av att vara aktiv.
Jag är också medveten om att jag mår sämre om jag inte planerar och bäddar mjukt för mig själv.
Idag har jag mer ångestsymtom än depression och jag har blivit mycket bättre på att jobba på mig själv.
Jag mår bra, men ibland kan jag ligga nära till att bli sämre. Jag är medveten om allt jag gör, att jag inte helt och hållet kan slappna av och måste tänka på dem här bitarna hela tiden.
Jag försöker inte ta på mig för mycket och det är en utmaning hela tiden. Att planera rätt noga hjälper mig och när jag inte planerar funkar det inte.

”Öppenhet skapar öppenhet. Det man delar med sig till andra kan göra att andra pratar om sina problem”

Att träffa andra likasinnade var stärkande
Jag har fått bra hjälp, av all hjälp jag fått har 80-90% vart bra. Jag har fått dygnet runt hjälp. öppenvård, bra kontakt och haft samma läkare och sköterska i flera år.
Jag har även gått i KBT, som vart en viktig pusselbit för mig. Det har gjort att jag blivit bättre och jobbat på mig själv.
Att komma i kontakt med Föreningen Balans och träffa andra i samma situation har stärkt mig, gett insikt och mycket glädje. Jag kan prata med vem som helst idag. Jag är öppen och det blir som att man är öppen mot sig själv när man är öppen mot andra.
Föreningen Balans har förändrat mitt liv och gett mig mycket. Att ge något och få andra att må bra av, mår jag bra av.

Mina råd till andra unga som mår dåligt är:
Ta vara på din hälsa. Jag är inte expert på det där med motion och kost, men jag tycker det är viktigt att veta sambandet mellan allt. Allt behöver inte vara slaviskt, men det är viktigt att veta.
Berätta hur du mår. Det är viktigt att man hela tiden berättar hur man mår även när man mår bra, så att man kan diskutera med sina anhöriga och komma fram med en plan på hur man ska agera eller inte säga när man mår dåligt.
Okej att söka hjälp. Viktigaste är att det är okej att söka hjälp. Hitta någon du kan prata med om du mår dåligt. Inkludera någon annan så du inte känner dig ensam.
Prata öppet om din psykiska ohälsa. Öppenhet skapar öppenhet. Det man delar med sig till andra kan göra att andra pratar om sina problem.