Berättelser

“Jag förstod inte att jag egentligen mådde dåligt och dövade det med alkohol och droger”

Andreas missbrukade alkohol och droger sedan tonåren.
Nu hjälper han andra unga som har problem.

Jag kom till Sverige från Brasilien när jag var 4 år. Familjen jag adopterades av gillade hockey, så jag började spela direkt. Det var mycket krav kring det, att man skulle gå så långt som möjligt. Eftersom jag var rätt duktig, blev jag uppflyttad till A-laget redan som 18-åring. Då hade jag redan hittat tröst i alkoholen.

Egentligen mådde jag väldigt dåligt och dövade det med alkoholen. Men jag förstod inte riktigt det då.

Hamnade på Maria Pol som 15-åring
Första gången jag drack åkte jag in på Maria Pol. Då var jag 15 år. Men det blev ingen väckarklocka, då jag tänkte att ”det händer väl alla”. Fast mamma tyckte nog att jag hade problem. Efter det rullade det på och jag festade varje helg. Egentligen mådde jag väldigt dåligt och dövade det med alkoholen. Men jag förstod inte riktigt det då.

Blev pappa som 17-åring
När jag bara var 17 år blev jag pappa. Mamman och jag hade varit ihop sedan högstadiet och barnet kom när vi gick på gymnasiet. Han var bara 1 år när jag tog studenten. Jag var som vilken tonåring som helst och inte alls mogen för att få barn, så hon tog allt ansvar.

Varje fredag och lördag festade jag så mycket att jag inte orkade gå upp och jobba på måndagen

Kom till matcher halvfull
Jag fortsatte med hockeyn, men jag hade mina problem med alkoholen. På helgerna kom jag till träningarna bakis och även på helgmatcherna kunde jag komma halvfull, om jag varit på någon efterfest till morgonen. Jag vet inte om någon uppmärksammade det. Själv tyckte jag inte det var något problem, eftersom ingen sa något. Varje fredag och lördag festade jag så mycket att jag inte orkade gå upp och jobba på måndagen. Jag tog igen att jag inte kunde festa i veckorna. Och jag umgicks bara med likasinnade som också festade hårt.

Min tjej tog mycket asnvar
Ofta tänkte jag att jag skulle ta det lugnt denna helg, men det blev alltid samma sak: att jag drack för mycket. Min tjej tog mycket ansvar medan jag var ute och höll på, mest för att hon ville att vi skulle hålla ihop för barnets skull.

Åkte dit för rattfylla
Detta pågick i många år, men när jag var runt 19-20 år, åkte jag dit för rattfylla när jag bara skulle köra en kort sträcka. Det var det första uppvaknandet. Den tiden mådde jag rätt dåligt, eftersom vi hade börjat prata om att separera. Det blev en stökig period: jag ville inte att hon skulle lämna mig, men ändå ville jag inte sluta festa. En kväll när jag druckit en hel del, ställde jag mig utanför hennes dörr med bilen och pumpade musik. Då ringde grannen Polisen och jag åkte fast. Jag tänkte då att ”detta funkar inte”, men det blev ändå ingen förändring.

Började med droger
Mitt festande fortsatte och jag hamnade i slagsmål och sådana saker, som inte skulle hänt om jag varit nykter. När jag var runt 25 år, började det komma in tyngre saker, eftersom jag började hänga med fel människor. Jag blev bjuden på kokain och fastnade snabbt i det. Vid den tiden hade jag slutat med hockeyn och jobbade på ett lager. På helgerna festade jag så mycket att jag alltid behövde vara ledig på måndagar. Jag orkade helt enkelt inte jobba efter en helgs drickande och knarkande.

Fick sluta på jobbet
Efter en tid fick jag sluta där och då eskalerade mitt destruktiva liv. Eftersom jag inte hade någonting att göra, började jag festa på vardagar också. Jag hamnade i fel umgänge och sökte mig till andra som också mådde dåligt. Fast då förstod jag inte hur dåligt jag egentligen mådde, eftersom jag bedövade det med droger och alkohol.

Under den här tiden umgicks jag inte heller med mitt barn, då jag drack så mycket så att jag glömde bort när vi bestämt träff.  Till slut slutade hon att höra av sig.

Det blev ett destruktivt mönster, alla dessa konsekvenser av mitt dåliga mående.

Hamnade på sjukhus
Jag letade jobb och försökte även att hitta tillbaka till hockeyn, men jag var så långt nere att jag inte kände någon lust för något alls. En gång åkte in på sjukhus, för att  jag tagit en massa tabletter, en annan gång för akut njursvikt. Jag skadade mig också på fyllan och fick hjärnskakning flera gånger, då jag ramlat och slagit mig. Det blev ett destruktivt mönster, alla dessa konsekvenser av mitt dåliga mående.

Nådde min absoluta botten
För 3 år sen var jag på den absoluta botten, och umgicks med helt fel människor. En kväll hade jag tagit en massa droger och försökt ta livet av mig. Men jag lyckades inte, så jag ringde en kompis som jag känt sen länge och bad honom köra in mig till psyket. Jag förstod någonstans att det var det eller att dö. Sen ville jag någonstans kämpa för min son. Han fanns där i bakhuvudet hela tiden.

Den kvällen jag åkte in blev en vändpunkt för mig och jag vet inte hur det hade slutat om jag inte blivit intagen.

Den kvällen blev min vändpunkt
Först ville de skicka hem mig från St Görans, men jag stod på mig och när jag förklarade att jag försökt ta livet av mig, tog de in mig och jag fick komma in på avgiftning. Det fanns ingen annan utväg och jag visste att jag behövde detta. Jag blev kvar där en månad och återhämtade mig långsamt. Jag fick gå i kbt-terapi och bara ta det lugnt. Den kvällen jag åkte in blev en vändpunkt för mig och jag vet inte hur det hade slutat om jag inte blivit intagen.

Tränar unga i hockey
Detta var tre år sen och jag har varit ren sen dess. Det känns bra och jag vet nu vad jag vill göra i livet. Idag jobbar jag med att träna unga i hockey. Jag har också jag bra relationer med alla som jag sårat och jag träffar min son regelbundet. Han mådde inte bra under den tiden jag inte fanns där för honom, men nu mår han mycket bättre. Han spelar också hockey och har fyllt 13 år.

Särskilt inom hockeyn där jag jobbar, vill jag visa våra unga att det är ok att vara ledsen en dag och att visa sina känslor.

Vill vara en förebild
Under min destruktiva tid tänkte jag bara på mig själv. Nu vill jag vara en förebild för andra och visa att det finns hjälp att få och att man inte är ensam. Särskilt inom hockeyn där jag jobbar vill jag visa våra unga att det är ok att vara ledsen en dag och att visa sina känslor. Eftersom hockeyn varit en sådan stor del av mitt liv, är det som att cirkeln sluts nu när jag får jobba med hockeyn på heltid och hjälpa unga.

Man vet inte hur andra mår inuti
Det känns fint att hjälpa andra unga. Häromdagen hjälpte jag en tjej till en beroendemottagning. Det är så lätt att tro att alla andra har det så himla bra, men man vet faktiskt inte hur andra egentligen mår. När den här tjejen ringde, blev jag så förvånad över att hon av alla hade problem, men hon hade dolt det länge och inte vågat berätta det för någon. Det kändes som ett stort förtroende att hon kom till mig.

Bestämmer över mig själv idag
Mitt liv har vänt nu, men det tar sin tid att vända. Jag gick i kbt ett år och på en beroendemottagning en lång tid efter det. Det går inte att stressa på. När jag var yngre kände jag att vänner och andra styrde mig: jag hade svårt att sätta gränser och säga nej. Nu bestämmer jag över mig själv och idag gör jag mina egna val. Idag kan jag säga stopp och inte gå in i saker 110 %.

Mitt budskap till andra unga är:

  • Tänk efter! Är detta jag eller är det personerna runtomkring som säger vad jag ska göra?
  • Även om du inte vågar prata öppet med alla, så finns det alltid någon som lyssnar och det finns hjälp att få. Våga öppna upp dig och ta det första steget. Kanske en kompis har varit med om samma sak, fast man inte tror det.
  • Du är aldrig ensam! Det finns andra som upplever samma saker och känner likadant som du.

Man behöver inte sitta i samtal en timme, utan bara visa att man bryr sig. Det kan betyda allt för någon.

Budskap till vuxna som jobbar med unga
Jag tog det inte heller med mina tränare, utan stängde bara in det inom mig och levde i förnekelse. Därför vill jag säga till vuxna som möter unga: Vi måste verkligen utbilda våra ledare inom idrotten och inte bara ha resultatfokus. Fråga hur de mår, hur det gått i skolan. De 10 sekunderna kan göra lite extra för någon, att man ser dem och lyssnar. Då kanske de vågar komma till dig och prata. Vi vuxna måste våga stanna upp och se de unga.

Kolla små detaljer: går de med sänkt huvud och tittar ner i marken? Ge bara en kram, små saker. Man behöver inte sitta i samtal en timme, utan bara visa att man bryr sig. Det kan betyda allt för någon.

Dela detta:

Hits: 1863

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *