Jag är stark, du är stark. Vi klarar oss igenom det här tillsammans! Lova mig det!

Tyra, 21 har Bipolär sjukdom typ 2, adhd och social ångest/fobi

Jag har alltid levt med min psykiska ohälsa. Det började redan när jag var väldigt liten förmodligen på förskolan, om inte ännu tidigare. När jag var mindre var jag väldigt aggressiv, idag tror jag att det var mitt sätt att uttrycka att jag mådde dåligt. När man är så ung förstår man ju inte alla ledsna känslor eller vad dåligt mående är. Senare när jag gick i mellanstadiet började jag känna mig mer deprimerad. Jag sa ofta  “jag är sjuk” till min mamma för att slippa gå till skolan, då visste jag nog inte heller att jag mådde psykiskt dåligt egentligen.

Jag gick in i en 3 år lång depression då jag endast låg i min säng.

Började självskada i högstadiet
I högstadiet blev det värre och jag började skolka och skada mig själv, jag gick in i en 3 år lång depression då jag endast låg i min säng. Här började jag nog känna och förstå att jag faktiskt mådde väldigt dåligt. Jag hade ofta självmordstankar och gjorde självmordsförsök vilket ledde till att jag fick åka ambulans och sedan hamnade hos BUP. Psykisk ohälsa var inte så uppmärksammat då så det var ändå svårt för mig att förstå varför jag mådde som jag gjorde. Det har varit en väldigt kaotisk resa för mig sedan dess.

In och ut på psyket
Efter min långa depression, då jag även åkte in och ut på psyket över 10 gånger, fick jag min första mani (2015) som höll på hela den sommaren. 2014 hade jag fått diagnosen ospecificerad bipolär sjukdom. I slutet av den sommaren blev jag tvångsomhändertagen av polisen och skjutsad till Sollefteå där jag blev inlåst på ett ungdomshem i 12 veckor.

Det var som et fängelse
Det är alltså en institution för unga som till exempel begår brott eller missbrukar men man kan även hamna där om man som jag mådde så pass dåligt att ingen vet vart de ska placera en. Det var som ett fängelse; kroppsvisitation, ingen mobil, ingen dator eller internet, telefontider med en telefonlista som måste vara godkänd, inga vassa föremål, inga tändare och brandsäkra sängar.

Folk (inklusive jag) försökte ta sina liv, slog sönder saker, skrek att dom ville dö och gjorde allt i sin makt för att få komma ut och känna frisk luft.

Bältessäng och isolering
Under de 12 veckorna som jag var där var det väldigt stökigt varje dag. Folk (inklusive jag) försökte ta sina liv, slog sönder saker, skrek att dom ville dö och gjorde allt i sin makt för att få komma ut och känna frisk luft. Under tiden jag var där blev jag hämtad av polisen 3 gånger och skjutsad till psykiatrin i Sundsvall. De på ungdomshemmet hade inte tillräckligt med personal eller så kunde de helt enkelt inte ta hand om mig i det dåliga tillstånd som jag befann mig i. Under mina besök på psykiatrin hamnade jag bland annat i bältessäng och isolering, det har traumatiserat mig enormt mycket. Jag har även fått elbehandlingar som förstört mitt minne.

Haft överdoser och hamnat på intensiven
Sista veckan innan jag släpptes ut från ungdomshemmet överklagade jag min LVU i tingsrätten i Uppsala men fick avslag. Egentligen skulle jag påbörja en behandling på ungdomshemmet men eftersom jag mådde alldeles för dåligt för att vara kvar där så förflyttades jag till ett nytt ungdomshem i Mora. Där provade jag olika behandlingar bland annat KBT men inget fungerade. Jag gjorde fler självmordsförsök och flera rymningar. Till slut fick jag LVU i hemmet istället för på behandlingshem och efter ca ett halvår blev jag fri från LVU. Sedan dess tills idag har jag haft några överdoser och hamnat på intensiven.

Jag har varit hos säkert 100 olika läkare och psykologer som bara frågat ”hur mår du?” och sen nästa gång var det en ny läkare som frågar samma sak, sen en ny igen och så höll det på i över 5 år.

Kastat runt mig och låst in mig
Det känns som att psykiatrin och polisen bara har kastat runt mig och låst in mig om och om igen och inte ens haft en tanke på att jag är en människa som mår dåligt och behöver hjälp. Jag har fått ”hjälp” sen jag gick i lågstadiet men i själva verket fick jag inte riktig hjälp förrän 2018. Jag har varit hos säkert 100 olika läkare och psykologer som bara frågat ”hur mår du?” och sen nästa gång var det en ny läkare som frågar samma sak, sen en ny igen och så höll det på i över 5 år.

Varje dag är annorlunda
Jag har idag inte skadat eller försökt ta mitt liv på över ett år och har en bra läkare, psykolog och kurator på psykosenheten. Jag håller även på att prova ut mediciner för att få ett bättre mående. Varje dag är annorlunda. Allt är upp och ner. Ibland flera gånger under samma dag vilket är jobbigt men jag kämpar och kämpar varje dag. För mig är det fortfarande en lång väg kvar till ett friskt psyke och än idag kan jag ha dagar då jag mår lika dåligt som när jag mått som värst, men det är inte lika ofta. Våren 2019 fick jag diagnoserna bipolär sjukdom typ 2, adhd och social ångest. Jag kände det som en lättnad att äntligen veta ”vad som varit fel” hela mitt liv.

Försöker utsätta mig för det som är svårt
När jag är deprimerad försöker jag gråta. Det är skönt att gråta ut och det behövs. När jag börjar bli hypomanisk/psykotisk försöker jag så ofta jag kommer på mig själv att göra något lugnande som att måla, skriva eller kolla på serier. När det gäller det sociala så försöker jag utsätta mig för att t.ex gå till affären ensam eller åka buss själv vilket är jobbigt men mitt mål är ju att klara mig själv någon gång.

Börja praktisera
Jag har precis börjat på jobbfokus och ska försöka börja praktisera. Det ger mig också träning för min sociala ångest. Nu håller jag också på mycket med sociala medier, Instagram och Youtube där jag pratar om just psykisk ohälsa, hälsa och även mode. Jag tycker också om bildredigering och photoshop.

Jag är starkare av att ha gått igenom allt det här och det får mig att känna att jag kan klara vad som helst.

Vill bara hjälpa när jag ser dem
Denna resa har traumatiserat mig väldigt mycket men jag har även lärt mig så otroligt mycket på vägen. Jag är starkare av att ha gått igenom allt det här och det får mig att känna att jag kan klara vad som helst. Jag tror att jag hjälpt mig själv genom min resa. Att jag insett mycket under alla de här åren och genom allt jag sett. Till exempel alla många, olika unga tjejer med olika diagnoser och personligheter. När jag sett dem är allt jag vill bara att hjälpa. Men för att jag skulle kunna hjälpa andra måste behövde jag först hjälpa mig själv att må bra. Genom att hjälpa andra mådde jag också bättre. Jag skriver och pratar om mig, min resa, mitt liv och det hjälper andra samtidigt som det är som terapi där jag får släppa ut alla mina tankar och känslor.

Till andra unga som kämpar därute vill jag säga: Sluta aldrig någonsin kämpa. Det kommer vara jobbigt och du kommer vilja försvinna. Men hur vet du att det är bättre om du försvinner?

Livet är inte alltid glatt
Till andra unga som kämpar därute vill jag säga: Sluta aldrig någonsin kämpa. Det kommer vara jobbigt och du kommer vilja försvinna. Men hur vet du att det är bättre om du försvinner? Du kanske får det ännu sämre. Och du kan må bättre, även om det inte känns så. Och du ska ha dagar du mår dåligt. Livet kan inte alltid vara glatt, då hade det ju aldrig varit roligt om man alltid var glad. I de jobbigaste stunderna, hantera dom som jag gjort. Lär dig av dom, se dom från ett annat perspektiv och se livserfarenheter i det. Jag är stark, du är stark. Vi klarar oss igenom det här tillsammans! Lova mig det!

Kika in Tyras youtubekanal, http://youtube.com/princesstyra