Berättelser

“Det var ingen i vuxenvärlden som såg mig”

Malene växte upp i ett dysfunktionellt hem, men fick aldrig någon hjälp. Idag tampas hon med sin egen psykiska ohälsa.

Min berättelse är en som kunde ha kostat mig livet, men idag kan jag för första gången säga att jag känner mig lycklig. Dock hade jag kunnat besparats mycket lidande om någon vuxen i min omgivning hade uppmärksammat mitt dåliga mående och tagit det på allvar. Som ung förstod jag inte att jag led av depression. I tidiga tonår smög den sig på och blev som en del av mig. Tänk om någon hade sagt till mig att jag var sjuk och att det inte var mitt fel.

Turbulent tonårstid
Min barndom var från början trygg. Pappa jobbade och mamma lade ner hjärta och själ i att ta hand om fem barn, varav jag var äldst. Men när jag kom upp mot tonåren brakade allt samman.

Min pappa sa upp sig från sitt jobb och den ekonomiska situationen blev svår. I samma veva insjuknade min lillasyster i cancer och min mamma blev psykisk sjuk och sökte tröst i alkohol. Det var inte längre någon som skötte hemmet. Breven från kronofogden ramlade in och mina föräldrar använde mig som en sorts psykolog, vilket gjorde att jag i tidig ålder kände enorm oro för ekonomin samt förtvivlat försökte lista ut vem av mina föräldrar som talade sanning, då de skyllde alla problem på den andra parten och jag hamnade emellan.

När jag var 13 ville min mamma ta med mig på en resa till Mallorca. Kvällen slutade med att jag försökte hjälpa min fulla mamma över en hårt trafikerad väg. Hon ramlade baklänges och slog sig och jag klarade inte av att få upp henne igen. Två bilar stannade och hjälpte oss tillbaka till hotellet. Denna händelse tror jag är början till en inre otrygghet som växte inom mig med tiden.

Utanförskap i skolan
Jag kände mig osäker i sociala sammanhang. Jag minns att jag inte fick fram ett enda ord då någon av klasskompisarna hälsade på mig. Jag växte väldigt snabbt och var plötsligt längre än de flesta av killarna. Det skämtades en del på min bekostnad och jag tog det hårt. Jag minns tydligt hur vi skulle göra klasströjor och alla skulle ha något personligt skrivet på sin. När det var min tur föreslog någon att det skulle stå ”flaggstång” på min och alla skrattade.

Eftersom jag klarade av studierna utan problem, så var det aldrig någon i skolan som reagerade på att något var fel. En gång var jag i kontakt med socialen men mitt mående avfärdades som normalt med tanke på min familjesituation och jag erbjöds ingen hjälp. Vuxenvärlden svek. Det skulle dröja tio år innan jag fick rätt diagnos och behandling.

Under mitt första år av högskolestudier började jag få panikångest och uppsökte psykiatrin. Tyvärr blev jag felaktigt anklagad för att ha alkoholproblem. Jag tappade förtroendet.

Fly inte från dina känslor, slut med fred dem
Självmordstankarna började komma. Jag tog ett beslut i ren förtvivlan och flyttade till andra sidan jordklotet. Detta för att få distans från all stress kring min familjesituation.

Jag mådde bättre och fick nya vänner. Man kan dock inte fly sina känslor. Depressionen slog till med full styrka och jag fick svårt att lämna min lägenhet och utvecklade en enorm social ångest.

Hemma i Sverige igen flyttade jag hem till min mamma efter en tid på sjukhus. Jag klarade inte av att lämna hemmet ensam, så hon fick följa med mig överallt och föra min talan.

Tappade förtroendet för psykiatrin efter övermedicinering
Jag fick diagnosen bipolär sjukdom. Mediciner trappades in och ut i ett sådant tempo att de inte fick tid att hinna verka ordentligt. På grund av konstanta in- och utsättningssymptom var jag så yr att jag fick svimningskänsla när jag skulle knyta skorna och det kändes som att jag var 80 år gammal. När det inte fanns fler mediciner att prova skickades jag till en specialist, där det konstaterades att jag istället hade EIPS (Emotionellt Instabilt Personlighetssyndrom) och äntligen sattes jag i kö till rätt behandling.  Jag insjuknade i min svåraste depression hittills och blev återigen inlagd på sjukhus där jag fick genomgå ECT, som är en form av elbehandling där hjärnan stimuleras med ström.  Detta ledde till minnessvårigheter.

”Psykiatrin hade fått mig att tro att jag en dag skulle hitta en ’magisk medicin’ som skulle fixa allt och göra mig frisk, men när jag började ta ansvar för mitt eget mående så började jag sakta se resultaten på mitt liv”

Tog ansvar för min egen hälsa
Tillslut kom vändningen. Jag insåg att ingen läkare skulle kunna ”fixa mig”, utan att jag själv kunde påverka mitt eget mående genom kost, motion och att jobba med mina känslor. Psykiatrin hade fått mig att tro att jag en dag skulle hitta en ”magisk medicin” som skulle fixa allt och göra mig frisk, men när jag började ta ansvar för mitt eget mående så började jag sakta se resultaten på mitt liv.

“Jag har insett att det som jag sett som svagheter, faktiskt gör mig unik och ger mig en hög emotionell begåvning. Jag har en förmåga som kommer kunna använda för att göra en skillnad i världen.”


Hälsosamma rutiner
Min hund kom in i mitt liv och tvingade mig till rutiner, motion och dagsljus. Jag mådde väldigt bra av att röra på mig, så med tiden utvecklades ett intresse för träning. Detta följdes av en enorm hunger för att lära mig mer om hur jag kunde ta hand om mig själv. Jag slukade böcker om hälsa och började förstå att jag kunde läka min egen kropp med bra näring, och maten blev min medicin. Det senaste som har hänt, är att jag hittat en inre trygghet i mig själv som jag aldrig känt. Nu arbetstränar jag på föreningen Hjärnkoll och har möjlighet att med min berättelse få påverka debatten och bidra till ett samhälle där vi blir bättre på att fånga upp och hjälpa personer med psykisk ohälsa.

Jag har insett att det som jag sett som svagheter, faktiskt gör mig unik och ger mig en hög emotionell begåvning. Jag har en förmåga som jag kommer kunna använda för att göra en skillnad i världen.

Dela detta:

Hits: 5125

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *