”Det fanns helt enkelt inte utrymme till att vara rebellisk eller att vara barn.”

Imon är barn till föräldrar med alkoholism och har PTSD och ADD

Uppväxt med två föräldrar som var alkoholister
Min uppväxt var väldigt trasig och gav mig trauman. Jag var uppvuxen på landet med sex syskon, och levde med två föräldrar som var alkoholister. Jag var tvungen att bli vuxen tidigt eftersom vi alla syskon försökte se till så att inte mina föräldrar skadade varandra. Min pappa kunde till exempel ta hagelgeväret och försvinna ut på åkern. Ett sätt att skrämma oss barn till att tro att han skulle skada sig själv eller min mamma.
Vi tyckte det var jobbigt när föräldrarna bråkade. När de sa att de skulle ta livet av varandra och de hade gömt undan knivar och yxor i hemmet. Alla vi syskon brukade ta en runda i hemmet och samla ihop alla saker de kunde skada varandra med. Ibland kändes det som de medvetet gjorde det för att upprätthålla en orolig stämning hemma, och det var alltid jobbigt när något inträffade. Alla vi sex syskon backade upp varandra, men det fanns helt enkelt inte utrymme till att vara rebellisk eller att vara barn.

Fick straff när man inte gjorde som man blev tillsagd
Vi bodde på en gård där vi hade många djur och gjorde man inte som min pappa sa så straffade han en med att slå ihjäl en katt eller vrida nacken av en kanin. Det var väldigt traumatiserande. Min pappa misshandlade djuren ofta och det gjorde att jag fick sömnstörningar som jag fortfarande har kvar. Jag och mina syskon lyssnade ofta efter ljud på natten och hörde man något så gick vi upp och kollade så att inget hände någon eller djuren. Det finns kvar idag i mig och gör att jag inte sover. Jag ligger kvar vaken, fast jag är jättetrött.

”Min pappa ville få tyst på honom och drämde till honom så hårt i sängkanten att han började blöda. Det skriket min bror gav ifrån sig, finns fortfarande kvar i mig.”

Uppvuxen i en religiös familj
När jag kom hem från skolan så kunde jag direkt se om mina föräldrar hade druckit alkohol. Vi syskon hade stenkoll på när föräldrarna var kontaktbara eller inte. Min mamma kunde antingen bli väldigt skrattig och kunde göra narr av en, eller så kunde hon bli riktigt, riktigt elak, slåss och provocera.
Pappa brukade mest sitta framför Tv:n och dricka ren sprit. Han somnade oftast runt åtta tiden, men vaknade till runt elva och blev som någon slags maskin. Han kunde vara riktigt läskig och jaga mig i korridoren utan anledning.
Mina föräldrar var också väldigt religiösa och allt de gjorde reflekterade de i Gud och Jesus. De skyllde även allt på Gud eller Jesus. Jag fick tidigt inpräntat i mitt huvud att jag skulle vara rädd för Satan och att han skulle komma och ta mig någon dag. Det gjorde att jag började hallucinera och såg mina leksaker röra sig då jag trodde att Satan var där.
Jag föddes också med alvliknande öron som var spetsiga. Det gillade inte mina föräldrar eftersom de trodde att det var Satans verk och min mamma bad till Gud att dem skulle försvinna och bli normala.

Pappan förgrep sig sexuellt på alla i familjen
Det förekom både psykisk och fysisk misshandel hemma. Det jag mådde mest dåligt av var hur min pappa gick på mina syskon sexuellt. Han förgrep sig på alla i hemmet och ingen vågade gå emot mina föräldrar, och speciellt inte min pappa. Om man försökte göra motstånd så gick han på syskonen istället.
Jag minns en gång när vi gick och lade oss. Alla syskonen sov i samma sal och min pappa brukade patrullera bland sängarna för att se till så att vi kom i säng.
Min bror som var särskilt utsatt av min pappa sexuellt, skulle säga något men min pappa ville få tyst på honom och drämde till honom så hårt i sängkanten att han började blöda. Det skriket min bror gav ifrån sig, finns fortfarande kvar i mig.

En tuff skolgång
Skolan var inte lätt för mig med tanke på allt som hände hemma, men också på grund av min underliggande ADD-diagnos som jag inte visste om då. Jag hade dyslexi, dyskalkyli och språkstörning, så det var jättejobbigt för mig. Språkstörningen innebar att jag till exempel inte pratade mellan 3-6 år. Jag kände mig ofta missförstådd, vilsen och hade det svårt med kompisar. Jag fick ärva kläder som det var hål i från mina syskon, och de andra barnen kunde säga att de inte ville leka mig eftersom jag hade fula kläder.
Jag gick i specialklass och de problem jag hade i skolan skylldes på min diagnos. Med den enkla förklaringen frågade de sig aldrig om jag kanske hade det jobbigt hemma.
När jag inte kunde klara uppgifterna som jag skulle i skolan, kunde jag i frustration kasta böckerna på golvet. Mina syskon gjorde likadant, och vi rymde ofta iväg för att leka för oss själva. Hela min familj var utfryst och alla tyckte att vi var konstiga och lite udda.
Det fanns ingen i skolan som hjälpte varken mig eller mina syskon. Jag minns en gång i skolan när vi satt i en cirkel och skulle berätta vår högsta önskan. Min högsta önskan var att dö av någon anledning, då jag visste att jag skulle komma till en bättre plats. När jag tänker på det nu, var det konstigt att ingen reagerade på det.
Den enda hjälp vi fick, var när någon gjorde en barnskyddanmälan på oss eftersom våra kläder aldrig vara hela och alltid smutsiga. Vi var också undernärda, eftersom vi fick mycket godis som mutor. Jag kan inte förstå hur ingen såg att något inte stämde och reagerade på det. ”

”När min mamma fick veta att jag var bisexuell, trodde hon bara att jag var förvirrad och att jag inte hade hittat Gud ännu.”

Pappan hamnade i fängelse
Efter några år åkte min pappa in i fängelse för pedofili. Han fick 8 år, men slapp sitta hela den tiden och fick komma ut tidigare för gott uppförande.
Allt var väldigt omtumlande och väldigt förvirrande under den tiden – det var då allt började bli verkligt för mig. Jag orkade inte med skolan, hamnade i en djup depression och satt mest hemma. Socialen hämtade mig och lillasyster, eftersom vi fortfarande gick i skolan. Vi flyttade till en temporär fosterfamilj, men flyttade sedan efter några månader till min syster, som var vuxen.
Folk runt omkring i samhället var så respektlösa. De kunde komma fram mitt på stan och fråga om min pappa. De tog sig rätten att ställa personliga frågor och jag kände mig utskrattad.

Träffade kärleken och flyttade till Åland
Efter skolan började jag fundera mer och mer på vem jag var och kom till slut ut med att jag är bisexuell. Det var inte något problem under skoltiden, men jag försökte mest överleva med min läggning då. När jag träffade min kille var vi först vänner, men sedan ledde det ena till det andra och jag flyttade till Åland tillsammans med honom. Miljöombytet var bra för mig och att få börja om på en ny plats var skönt. Idag bor vi tillsammans, har ett barn och två katter.

Berättade aldrig för pappan om sitt förhållande
Jag berättade aldrig att jag hade barn eller ett förhållande för min pappa. Jag bestämde mig ganska tidigt att jag inte ville ha kontakt med honom när han hamnade i fängelset. När min mamma fick veta att jag var bisexuell trodde hon bara att jag var förvirrad och att jag inte hade hittat Gud ännu.
Min pappa pratade illa om homosexualitet och att det var något fel i huvudet på dem. Det fanns ingen logik alls i det hans sa.

Efter några år begick min mamma självmord och för tre år sedan dog pappa i cancer. Båda gick bort alldeles för tidigt. Jag kan sörja det, att inte ha några föräldrar, och känner en viss avundsjuka mot dem som har föräldrar som de kan gå hem till, prata och ta en fika tillsammans med.

”Jag hade mycket skuldkänslor hela tiden angående pappa. Att om jag tog plats eller inte gav tillbaka så älskade jag inte mina föräldrar ”

Kom in i en senare tonårsperiod
Det började vända för mig nu när jag blev mer vuxen och kände mig lugnare. Jag fick en massa kompisar som var yngre än mig när jag var 25 och var i min ”tonårsperiod” eftersom jag aldrig riktigt fick uppleva att vara tonåring. De var inga bra vänner, men jag fick tid till att få vara lite rebellisk då som att gå ut och festa och dricka.
För mig tog det ganska långt tid innan jag började dricka, eftersom jag hade så mycket skuldkänslor. Jag kände mig nästan som en skurk när jag drack och jag ville inte sluta upp som mina föräldrar.
Efter ett tag slutade jag umgås med mina yngre vänner, eftersom de inte var bra för mig. Där någonstans fick jag nog över att må dåligt och tog tag i mig själv.

Sökte själv hjälp
Jag sökte själv hjälp hos psykiatrin, eftersom jag ville ha terapi och någon att prata med. Först fick jag en psykolog som var väldigt dålig. Han satt bara och gäspade och jag var för rädd för att byta psykolog, eftersom jag inte ville att han skulle bli ledsen.
Nu har jag en kurator som är fantastiskt och hjälper mig så gott hon kan. Det kan vara så enkla saker som att när jag hade det dåligt ekonomiskt och hon sa: ”ta på dig kläderna så går vi och handlar mat” Jag önskade att jag hade fått henne tidigare!

Försökt glömma övergreppen
Jag tänkte inte så mycket på allt jag gick igenom när jag var yngre, eftersom jag inte visste något annat och var så van vid allt kaos runt mig. Jag hade mycket skuldkänslor hela tiden för pappa. Om jag tog plats eller inte gav tillbaka så kände jag att jag inte älskade mina föräldrar. Mest var jag rädd för att min pappa skulle gå på djuren, min mamma eller mina syskon. Jag värdesatte aldrig mig själv så mycket att jag kände oro för min egen del.
En del personer jag mött har i efterhand trott att jag hittat på allt, eftersom det är svårt att förstå allt jag utsatts för. Under en lång tid trängde jag bort alla övergreppen och hade totalt raderat det i mitt minne för att det var för traumatiskt att leva med. Jag har fortfarande mycket minnesluckor och ibland dyker det upp gamla minnen från ingenstans. Det kan vara någon lukt eller något annat som triggar.

”Mitt huvud är som flera TV-kanaler som är igång samtidigt”

Fått PTSD på grund av en trasig barndom
Jag utreds just nu för om jag har touretts/tics som är en del av min PTSD (Posttraumatiskt stresssyndrom). Det kommer oftast när jag står och diskar och gör att jag kan säga konstiga saker. Det kan vara pinsamma saker som kommer upp och jag skäms lite över det. Det som triggar det är ofta något som jag tänker på i mitt förflutna eller blir påmind om. Det är jobbigt när andra försöker göra sig lustiga över det och ibland känner jag bara att ”kan de inte bara låta mig få vara och göra dessa ljud ifred?”.

Svårt att fokusera och lyssna
Min ADD gör att mitt fokus är värdelöst. Jag har jättesvårt att fokusera och skenar ofta iväg tankemässigt. Jag har också lätt för att glömma bort saker. Jag är lättstörd och det minsta lilla som distraherar mig gör att jag kan glömma saker. Det kan vara som när jag försöker lyssna på någon, så kan jag sluta lyssna för jag fokuserar för mycket på detaljerna istället.
Mitt huvud är som flera TV-kanaler som är igång samtidigt. Det kan vara saker i mitt minne som kommer upp, saker som jag ser just då framför mig och tvångstankar som är helt absurda ibland. Allt på en och samma gång och det går inte att fokusera då. Folk blir irriterade när jag inte lyssnar, men man måste vara väldigt tydlig med mig om man berättar något. Ibland kan jag tycka att det är pinsamt på möten eller när jag ska hämta mitt barn och inte kommer ihåg något som personen sagt till mig. Jag framstår oftast som dum och det tar mycket längre tid för mig att få ner information som jag behöver veta.
Något som är både en fördel och en nackdel är att om jag är trött så låser jag ut folk och hör inte vad de säger. Jag stänger av på något vis och ibland kan det vara skönt.

”Det finns hopp! Man kan var jättedålig och trasig, men det blir lättare med tiden, fast ärren finns där.”

Har stora drömmar och saker att leva för
Fram tills idag har jag pendlat mellan att ha hopp om framtiden till att gräva min egen grav. All den här ångesten sätter käppar i hjulet för mig. Jag ställer för höga krav och ibland känner jag att jag inte borde ta plats. Men jag älskar livet, naturen och att uttrycka mig kreativt. Jag har drömmar som gör att jag ville leva vidare och jag har saker att leva för.

Idag tar jag en dag i taget. Nu i vuxen ålder har jag äntligen fått någon slags pondus. Jag har haft svårt att säga ifrån eftersom jag har blivit utsatt för övergrepp, men idag har jag lärt mig att säga ”nej” och känner inte att jag behöver vara till lags för någon annan.
Eftersom jag inte varit i skolan så mycket, har det varit svårt för mig att få ett ordentligt jobb. Hemma är jag den stereotypiska hemmafrun som städar, diskar och dammar. Jag tar hand om barn och hushåll. När jag får tid ritar jag och spelar dataspel. Att göra min konst och försöka göra karriär på eget håll är en dröm för mig.
Min partner och jag har ett bra förhållande och vi har alltid väldigt roligt ihop även om vi kivas lite. Ibland kan min PTSD trigga igång när min partner höjer rösten och då blir jag jätterädd och får panik. Men han förstår att det är på grund av att jag är väldigt trasig.

Dataspel just nu har blivit lite av min flykt när jag inte mår bra och känner mig rastlös. Jag försöker alltid se det som olika perioder och faser när jag inte mår bra, och det är troligtvis nödvändigt.
Annars försöker jag lyssna på musik och sjunga lite när jag är ensam hemma. Det hjälper mig.

Till andra unga där ute som kämpar med psykiska ohälsa:
Det finns hopp! Man kan var jättedålig och trasig, men det blir lättare med tiden fast ärren finns där. Du kommer alltid bli påmind om ditt förflutna och det kan kännas jobbigt när det kommer stunder och dagar du mår dåligt. Men det är helt okej.
Det finns en anledning till att man mår som man mår, men gräv inte ner dig i det förflutna. Det är lättare sagt än gjort, men viljan är viktigast –  och att du prioriterar dig själv.
Omringa dig själv med sådant som ger dig energi och bra människor runt dig. Och våga lyssna på din egen magkänsla – den är oftast sann!