Berättelser

“Det är inte värt att en sjukdom eller en depression ska få ta ens liv”

Hade svårt att hänga med och få ihop vardagen
När jag var 7 år började jag känna mig deprimerad och kunde bli väldigt lätt upprörd. Till exempel kunde jag börja gråta över att jag inte fick gå i samma klass som min klasskompis och blev väldigt upprörd över saker när det inte gick som planerat.
Jag hade även svårt att tänka klart och hängde inte med i skolan. Allt var bara som en stor röra i huvudet. Vad jag inte visste då var att det berodde på min lindriga utvecklingsstörning, som jag fick reda på först senare i min skolgång.
Man kan se det som en lättare funktionsnedsättning: Jag var sen i utveckling i både tal och skrift och hade svårigheter med att räkna och läsa. Jag har också haft svårt att hänga med och få ihop vardagen, inte orkat lika mycket och blivit väldigt trött av att anstränga mig.
Detta har påverkat mig väldigt mycket och gjort att jag haft väldigt dålig självkänsla, dåligt självförtroende och känt att ingen vill vara med mig på grund av min lindriga utvecklingsstörning. Jag har skämts över det och inte velat erkänna det. Jag kände mig annorlunda, men ville inte acceptera det.
Många gånger försökte jag vara som alla andra och det tog mycket energi att försöka vara någon man inte är. Det är som att hjärnan går på högvarv hela tiden.

”Jag kunde ingenting och hade jättesvårt att lära mig klockan. Det var vanligt att jag ofta fick skäll när jag var i skolan och jag kände aldrig att jag dög”

Kände aldrig att jag dög i skolan
Det var jobbigt för mig att gå till skolan och jag kunde må fysiskt dåligt innan jag skulle gå dit eller när jag var där. Jag kände mig inte bekväm, hade ont i magen och mycket ångest.
Anledningen var dels för att jag vart mobbad, dels för att jag hade svårt att hänga med i skolan.
Att jag blev utsatt i skolan var för att jag var för snäll och inte orkade stå emot eller säga ifrån.
De andra eleverna kunde reta mig till exempel för hur jag gick eller hur jag var som person.
Lärarna hade svårt att se min utveckling i skolan och ville skicka mig till träningsskola. Jag kunde ingenting och hade jättesvårt att lära mig klockan. Det var vanligt att jag ofta fick skäll när jag var i skolan och jag kände aldrig att jag dög där.
I skolan förminskade de mig och särbehandlade mig på grund av att jag hade svårt att lära mig.
Det värsta jag visste var att någon ”daltade” med mig och jag kunde bli väldigt arg över det.
Jag upplevde att de inte tog fram mina bra egenskaper utan bara fokuserade på det negativa.

Men min mamma såg min potential och förstod att jag bara behövde tid.
När jag kom upp i mellanstadiet började lärarna se mig och såg att jag hade potential. De började pusha mig och uppmanade mig att inte sluta tro på mig själv. De kunde till exempel vara jättenoga med att jag skulle lära mig uppgifterna rätt. Jag fick göra om och göra rätt och behövde upprepa uppgifterna, men till slut lärde jag mig.

Började kontrollera allt och självskada sig
Med åren blev jag väldigt deprimerad och började självskada mig själv. Jag blev mer instabil och det var då min OCD började träda fram. Det var svårt för mig att definiera vad jag hade för diagnos, eftersom när man har en lindrig utvecklingsstörning kan man ha en blandning av så många olika diagnoser.
Min OCD kunde yttra sig i att jag skulle börja kontrollera saker och börja göra saker som jag inte brukade göra. Det var som ett försöka att styra mig själv. Jag hade svårt för när mamma kramade mig och hon kunde till exempel inte gå bakom mig. Jag kunde även vara arg på min mamma utan anledning, även fast hon bara ville mig väl.
Min OCD eskalerade mer och mer. Det blev oftare perioder då jag blev så dålig att jag låste in mig på toaletten hemma, för att jag inte ville att min familj skulle veta att jag självskadade.
Jag hade extremt mycket ångest och gjorde jag inte mina ritualer och tvång fick jag panik eller såg allt svart. Det var antingen panik eller så såg jag döden som en enda utväg.

”Till slut nådde jag en punkt där jag kände att jag inte kunde må såhär längre. Jag visste att arbetet låg i mina händer”

Blev inte tagen på allvar
Familjen blev väldigt ledsen för min skull. Det var mycket bråk i familjen och det tärde på oss.
För mig tog det 10 år att få någon hjälp, trots att vi hade sökt hjälp hur många gånger som helst.
Jag gick till skolkuratorn, men det hjälpte inte utan jag blev arg för att skolkuratorn inte förstod mig och inte tog mig på allvar. Vart jag än vände mig så blev jag inte tagen på allvar med min OCD. Det var ingen som såg eller förstod hur allvarligt det var.
Jag kunde inte sätta fingret på det och önskade att min mamma kunde vara jag för en dag för att förstå hur jag kände det. Jag var väldigt deprimerad, hade ingen att prata med och grät mig ofta till sömns.

Svårt att få rätt hjälp
Vi vände oss till BUP, där jag fick diagnosen OCD. BUP kunde tyvärr inte hantera mig och såg inte mitt problem, vilket gjorde att jag blev sämre och sämre.
Jag ville inte vara på BUP för jag tyckte inte att de hjälpte mig och jag fick inte stanna där så länge. Till slut trodde jag inte att någon på BUP kunde hjälpa mig.
Då nådde jag en punkt där jag kände att jag inte kunde må såhär längre. Jag visste att arbetet låg i mina egna händer. Jag hade bestämt mig för att försöka må bättre, men fick fel hjälp och kände mig så sviken, vilket ledde till att jag inte ville ha någon hjälp. Det blev svårt för mig att kunna lita på en människa igen.

Fick till slut rätt hjälp
Det slutade med att jag hamnade hos en privat psykolog för att jag inte fick rätt hjälp. Jag fick kontakt med OCD förbundet och fick gå till en tvångsenhet i Karolinska i Huddinge. Där träffade jag en läkare och psykolog som tog mig på allvar och såg att jag mådde dåligt. Jag fick KBT först och sedan medicin.
I KBT:n började vi väldigt tidigt att exponera och utmana ritualerna jag hade. Jag fick gå emot tvången för att försöka förstå varför känslorna uppstod. Det bästa är att gå in i det och vara i rädslan, men att sedan låta den vara. Ju mer man övar på det, desto mindre blir ångesten.

”Jag accepterar att jag mår dåligt och gör det utifrån vad det är. Jag försöker inte göra så stor sak av att det ska hända någonting”

Studerar till socialpedagog för att hjälpa andra
Alla år fram till idag har varit väldigt tunga. Det har svajat och hänt olika saker i mitt liv. Negativa händelser har påverkat mitt tvång, men idag kan jag hantera mig själv. Jag accepterar att jag mår dåligt och gör det utifrån vad det är. Jag försöker inte göra så stor sak av att det ska hända någonting. Det går över.

Idag studerar jag till socialpedagog för att hjälpa andra. Jag har verkligen gått in för det och vill slutföra det här, något som jag inte velat tidigare. Det är stressigt i plugget, men jag kan hantera det mycket bättre idag.
Jag håller mig igång fysiskt idag, tränar mycket och tänker på min hälsa. Jag mår bra när jag tränar och känner skillnad när jag inte tränar. En anledning för mig att fokusera på träningen, var för att jag slutade röka och ersatte det med att träna istället.
När jag känner mig sämre, använder jag träningen som en strategi för att må bättre. Ibland vill jag ut och göra saker och ibland vill jag inte göra någonting när jag mår dåligt. Då kan det vara skönt att bara vara med sig själv, vila och inte vara någon till lags.

Till andra unga där ute som kämpar med psykisk ohälsa:
Ge inte upp. Det finns så mycket mer.
Finns hjälp att få. När man är nere på botten, så låter det så långt borta, men det finns rätt hjälp att få.
Det finns mycket ljus i allt. Det är inte värt att en sjukdom eller en depression ska få ta ens liv.
Tre ord jag alltid vänder mig till:
Förlåtelse – för att orka förlåta mig själv och andra.
Mod – för att orka stå upp för mig själv och vara modig. Att orka kämpa mig igenom det här.
Tillit – för att våga lita på människor igen. Det få ta den tid den tar, det går ju inte över en natt. Stressa inte och ta allt i din egen takt.

En kommentar

  • Sara

    Hur fungerar det att studera till socialpedagog med lindrig utvecklingsstörning om man i skolan har svårt att hänga med ? har själv den diagnosen och har väldigt svårt att få in saker i huvudet o lära mig det.

Lämna ett svar till Sara Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *