”Den tyngsta tiden är alltid precis innan du får hjälp”

Gabrielle kände tidigt att något inte stämde. Efter flera år av psykisk ohälsa valde hon att göra en könskorrigering. 

Något som inte stämde i puberteten
Det var när jag var 11 år och närmade mig puberteten som jag förstod att något inte kändes rätt. Min kropp utvecklades inte fysiskt så som jag upplevde den mentalt. Jag förstod då att jag var transsexuell och började läsa på mer om det. Min upplevelse var att kroppen utvecklades på ett monströst sätt och att något inte stämde. Det var otroligt tungt, påfrestande och läskigt, men också svårt hur jag förväntades att vara som en tonårskille, som jag inte riktigt kunde relatera till.
Jag kunde inte direkt sätta ord på det, men något kändes väldigt fel. Det var som att jag borde vara på ett visst sätt för att andra förväntade sig det.

Hade svårt att gå till skolan på grund av mobbning
Under min skolgång var jag mobbad under perioder. Jag var en person som kunde sticka ut väldigt mycket för att jag var väldigt udda, en teaterapa och estetiskt lagd. Jag var helt enkelt ett lättare offer för mina klasskompisar att ge sig på.
För mig var det mer mental mobbning, men ibland även fysisk. Jag mådde väldigt dåligt över att gå till skolan, hade enormt mycket tvivel och ångest över att ta mig dit, kände mig stressad och fejkade att jag var sjuk så jag slapp att gå till skolan.
Men jag fick väldigt bra stöd hemifrån, när min familj fick reda vad som pågick i skolan. Det gjorde att jag i perioder fick stanna hemma och kunde sköta skolarbetet hemifrån.
I längden fungerande det dock inte, och till slut insåg både jag och min familj att jag behövde byta skola. Då blev allt bättre och det var skönt att få börja om på nytt där ingen visste om min bakgrund. I den förra skolan kändes det som de vände mitt förflutna mot mig.

”Jag hade ingen jag kunde vända mig till i skolan eller i min närhet. Allt var väldigt tungt att bära på själv”

Svårt att veta vart man ska vända sig när man är ung
Ingen i skolan såg allt som pågick i mig och mina tankar om min läggning.  Jag var bra på att dölja det för att jag höll på med teater och var duktig på att spela något jag inte var. För mig var det som att hålla upp en fasad.
Det ledde till att jag istället vände mig till olika forum och sidor på nätet. Det var på ett sätt skönare att vända sig till dem eftersom de inte visste om min bakgrund och vem jag var. Att de såg den sidan jag ville visa upp.

Hade ingen jag kunde vända mig till
Innan jag kom ut hade jag ingen kunde vända mig till varken i skolan eller i min närhet. Allt var väldigt tungt att bära på själv. Förmodligen fanns det folk jag kunde vända mig till, men jag hade ingen kunskap om det då. Det var ju ingen som pratade öppet om det och för mig var det svårt att veta vem jag kunde prata med det om. 
Det är få skolor som pratar om hbtq, vilket vi borde göra mer. Eftersom andra inte vågar prata om att komma ut, så vågar du inte själv.

Jag kunde inte riktigt få hjälp med att komma ut med min läggning då, eftersom jag var för ung. Det är svårt som ung att förstå sig själv och var man står i sina tankar och känslor. Det var en svår process för mig och känslor av tvivel:  Är det här verkligen sant? Kommer det att vara svårt och är det värt det? Vad riskerar jag om jag kommer ut och börjar prata om det? Jag ifrågasatte mycket och såg det som ett livsbeslut.

” Jag minns att jag satt och grät kvällen efteråt att jag kom ut, för att jag tyckte det var så fint att så många stöttade mig och ställde sig bakom mig.”

Var rädd för vad andra skulle tycka
Mina tyngsta perioder var när jag var övertygad om att jag var transsexuell, men var rädd för vad andra skulle tycka. Så fort jag hade kul, var jag rädd att det skulle försvinna. Att alla vänner skulle försvinna från mig när de fick veta. Jag var till exempel rädd att de skulle hitta bilder på mig i mobilen som jag inte ville att de skulle se eller få reda på. Det kunde vara bilder där jag hade kläder på mig för att utforska min identitet eller att jag hade konton på olika hbtq-sidor. Min riktiga identitet var ju min hemliga identitet.
Jag blev nästan paranoid vid tanken på att sådana saker skulle upptäckas. Hur skulle omgivningen reagera?
Den stora paranoian var att saker skulle förändras. Att saker och ting skulle bli annorlunda och att allt inte kommer att bli bra. Att relationer skulle försvinna eller att jag skulle förlora vänner. Det gjorde att jag tryckte ner allt vad jag kände, för att det var helt enkelt lättare så. På så sätt slapp jag oroa mig över konsekvenserna.

Fick bra stöd efter att ha kommit ut
Innan jag kom ut sökte jag hjälp. Jag gjorde det för att jag inte ville ha några frågetecken kring allt innan jag gick ut med det, just för att kunna säga: ”såhär var det”. Jag har fått väldigt bra hjälp från vården med allt från behandling till att acceptera mig själv och även fått stöd från min familj. Jag har sett till att jag har mått bra och haft många som stöttat mig i det här.

Det var jobbigt och svårt till en början att komma ut till min familj om min läggning. Men överlag så fick jag väldigt bra stöttning av kollegor och vänner. Jag minns att jag satt och grät kvällen efter att jag kom ut, för att jag tyckte det var så fint att så många stöttade mig och ställde sig bakom mig. Allt blev så mycket bättre efter det. Jag ser nu att min föreställning om att inte få hjälp inte stämde.

”Motsatsen är mycket svårare – att anpassa sig efter sin omgivning. Det är en så otroligt tung grej att inte få ses som den du är”

Fick behandling och gick igenom fysisk förändring
Du får en diagnos som transsexuell om du söker vård för det, och liksom andra diagnoser är det något man får lära sig att leva med. Men denna diagnos gör att du får behandling, som hormoner och operationer. I mitt fall tog det lång tid innan jag sökte vård, men när jag väl gjorde det valde jag att göra en transition (könskorrigering). 24 år gammal började jag leva som mitt riktiga jag.

Hormonbehandlingen var för mig en av de absolut viktigast bitarna i hela processen. Den gav en mer fysisk förändring och för mig var det jätteviktigt. Jag märkte också när jag gick igenom hormonbehandlingen, att jag kände mig annorlunda och upplevde saker olika. Jag tänkte och kände annorlunda än tidigare. För mig var det som ett lugn som infann sig i kroppen.
Visst kunde jag få kraftiga humörsvängningar av hormonbehandlingen, det är ju något som man påverkas av både positivt och negativt, men i slutändan var det positivt.
Just operationen hade jag blandade känslor inför. Jag visste inte riktigt hur viktigt det var för mig just då, men till slut förstod jag att det vore skönare att kunna känna mig trygg i omklädningsrummet eller kunna ha på mig en baddräkt.
Det var såklart jättestort att gå igenom operationen. Du behöver inte opereras för att anses som transsexuell. Många väljer att inte operera sig. Den stora viljan är mest att bli socialt accepterad.
Det är en väldigt lång och utdragen process att bli opererad. Det är mycket som man måste gå igenom, som att skriva på papper, träffa behandlingspersonal osv. Så när jag väl var där, den dagen jag skulle gå igenom operationen, så var jag väldigt klar emotionellt med vad jag ville och var väldigt förberedd.
Efter operationen var jag var sjukskriven i två månader, men i slutändan var det verkligen värt det. Det var så häftigt att se förändringen!
Tiden att ligga på sjukhus var jobbig, men det är det sista du tänker på i en sådan process. Jag försökte tänka väldigt positivt under den perioden och hade också väldigt kul, eftersom jag fick så mycket fint besök.

Det är en väldigt stor och svår omställning att gå igenom hormonbehandling och operation, men det är värt det. Det är livsnödvändigt och det är egentligen inte svårt. Motsatsen är mycket svårare – att anpassa sig efter sin omgivning. Det är en så otroligt tung grej att inte få ses som den du är.

Började engagera sig i sina stora intressen
Idag mår jag bra. Jag har i fyra år gått ut med att vara transperson. Under de åren har jag mått väldigt bra och gått igenom mycket förändring. Jag började engagera mig i saker jag brann för och det har gjort att jag har fått en annan syn på mig själv. Jag tänker mer på mitt mående och är inte bunden till hur samhället ser mig. Nu kan jag kan klä mig som jag vill, få vara som jag vill och är mer utåtriktad.

Jag har precis börjat jobba på ett förlag som fokuserar på minoritetsberättelser som hbtq, psykiska ohälsa och de som är rasifierade. Jag är också skribent till olika rollspel som äventyr och skulle kalla mig för nördföreläsare där jag föreläser om normkritik, marknadsföring och monster.  Jag är även med som styrelseledamot I Studiefrämjandet och valberedare på Sverok. 
Allt är en del av min hobby, men är också mitt jobb. Att känna glöden, våga mer och att jag började släppa på allt och inte behöva kontrollera mitt engagemang kändes så bra.

Blev utbränd av för mycket engagerande
Tyvärr ledde allt mitt engagemang i arbetet och privat till att jag gick in i väggen 2017 och blev sjukskriven. Det var något som var på väg att hända väldigt länge och är tyvärr väldigt vanligt när man är engagerad i ideella föreningar. I mitt fall var det delvis mitt ideella engagemang, men främst mitt jobb som brände ute mig. Jag stressade och överarbetade för mycket.
Jag tänkte att när jag skulle få mer ledigt och komma tillbaka från semestern så kommer allt bli bra, men när jag kom tillbaka till jobbet och ingenting hade förändrats för mig så förstod jag att något inte var rätt.
Allt som jag var stressad över försvann inte för mig och jag fick som en tung känsla över bröstet.
En kollega frågade till och med mig hur jag mådde eftersom jag andades så häftigt på grund av all stress. Jag sökte hjälp för det och det visade sig att jag hade kraftiga stressymptom.
Idag kan jag fortfarande känna effekter av det. Till exempel kan jag känna mig stressad över att planera in något. Jag försöker att ge mig själv mycket återhämtning, men det är ibland svårt att avgöra vad som är kul och vad som är krävande.

” Kom ihåg att folk kommer att ge dig mer stöd än du tror. Och om det är så att personernas inte i din närhet stödjer dig, så kommer det att vara många andra som gör det”

Lärde att leva mer hållbart
Jag lärde mig väldigt mycket om mig själv av att gå igenom det här. Förut var jag dålig på att känna igen när det var för mycket och det kunde bli väldigt ångestladdat vad jag ville göra och vad jag skulle göra.  Nu har jag lärt mig att ta min stress på allvar och att leva mer hållbart. Mitt problem var att jag aldrig sa nej, men nu vet jag att jag behöver bestämma vad jag säger ja till och inte.
I den här processen växte jag och många saker öppnade upp sig för mig.

Idag behöver jag en klar och tydlig förståelse för vad jag engagerar mig i. Jag försöker vara rak och tydlig när jag har tid, vad som förväntas och hur mycket vi pratar om.
Jag är också väldigt tydlig med när jag mår sämre och har blivit bättre på att säga ifrån. Vara mer öppen att prata om det. Att vara rak och öppen med hur jag mår ger mindre oro.
Något som hjälper mig också är att umgås med andra och göra saker. Jag behöver umgås kravlöst och inte ha några aktiviteter inplanerade och inte bestämma exakt vad vi ska göra.

Till andra unga som går igenom något liknande:
Vara ett stöd för dem som går igenom det. Till er andra som inte går igenom det, men har någon i er närhet som går igenom det – våga lyssna på omgivningen och ta det på allvar. Väldigt många som går igenom att de är transpersoner är beroende av sin omgivning. De som blir behandlade och har en bra omgivning blir oftast bättre.
Det finns alltid stöd. Kom ihåg att folk kommer att ge dig mer stöd än du tror. Och om det är så att personerna i din närhet inte stödjer dig, så kommer det att vara många andra som gör det.
Våga prata om det. Att våga prata om det är så viktigt, även fast det är en stor tröskel att ta sig igenom, så ta det på allvar.
Den tyngsta tiden är alltid precis innan du får hjälp. Precis innan du passerar kullen och när du har gjort det och väntar på hjälp är det som jobbigast, men sedan är du på väg till något som kommer att bli bättre.